I Sverige låter vi vår tro förhindra att tusentals barn får sin diagnos och rätt hjälp i tid. Många blir deprimerade och får självmordstankar som tioåringar, andra blir utbrända i en skola som inte är anpassad. Det krävs en attitydförändring när det gäller autism och ADHD. Det är inte okej att professorer i specialpedagogik eller information riktad till vården varnar för att påtala vissa diagnoser. De anledningar jag har sett som ursäkter för att varna Sveriges pedagoger och vårdanställda är:
- Barnen pekas ut som udda.
- Pedagogernas förväntningar kan sänkas.
- Föräldrarna kan bli ledsna eller kanske inte håller med. (BVCs handbok)
Detta tycker jag är tre dåliga anledningar till att inte ställa en diagnos. Och de har något gemensamt. Anledningarna utgår alla ifrån hur de runt omkring barnet kommer att reagera. Min fråga:
Skulle vi acceptera att vården inte ställde några övriga diagnoser på grund av andras reaktioner och tro?
Låt oss för att jämföra ta exempelvis synfel, astma, diabetes eller cancer. Fyra väldigt skilda diagnoser. Föräldrar blir självklart jätteledsna om deras barn får cancer, men läkarna berättar det ändå. Klasskompisar kanske retar barnet som får glasögon, men vi ger hjälpmedel ändå. Och idrottsläraren kanske sänker förväntningarna på ett barn som har astma eller diabetes. Men vi låter inte rädslor för idrottslärarens sänkta förväntningar hindra oss från att ge barnet rätt hjälp i form av medicin eller kanske anpassningar i miljön av de saker som barnet är känsligt för. Inte ens om forskning skulle visa att idrottslärare faktiskt sänker sina förväntningar så låter vi bli. Varför? För att barnet mår sämre annars.
Varför tycker vi det är viktigare att strukturera sockermängd eller allergener än överväldigande sinnesintryck? Varför tycker vi att det är okej att vänta med diagnos för ett barn med autism och adhd? Dessa barn är också i behov av anpassningar och hjälpmedel. Oftast i ett väldigt stort behov. Vi låter våra fördomar och reaktioner leka med deras framtid. Psykisk ohälsa och utanförskap efter en misslyckad skola står på spel. Vi i Sverige måste bli bättre på rätt hjälp och i tid! Barn bör ha sin diagnos och sitt hjälpbehov fastställt innan de börjar skolan.
Jag tycker inte att forskning som utgår från andras reaktioner oemotsagd ska få styra om barnet ska få lov att få en diagnos i tid. Jag tycker så här:
Alla barn har rätt till diagnos.
Alla barn har rätt till RÄTT stöd och hjälpmedel.
Alla barn har rätt till vuxna (föräldrar, vårdpersonal och pedagoger) omkring dem som samarbetar för att kunna ge rätt stöd.
Vuxna människors attityder till vissa diagnoser ska inte få styra över det barnet har rätt till.
”Fördomar sitter inte i en diagnos.
De sitter i människors attityder.”– Jessica Jensen
Referenser:
- Rikshandboken barnhälsovård
- Elevers olikheter och specialpedagogisk kunskap av Bengt Persson
- Barn och elever i svårigheter: en pedagogisk utmaning av Claes Nilholm
Vilse i klassen 
Instämmer helt. Och det är heller ingen som missar att vi är udda. Jag tror att de flesta autister kan skriva upp på det. Vi blir stämplade på ett eller annat sätt. Med en diagnos blir det i alla fall lite lättare att komma undan att behöva förklara sin konstighet hela tiden. Alla ser att jag inte är normal, men med en diagnos har jag en förklaring till varför jag inte är normal som andra kan acceptera. Hjälper inte alltid men ibland.
Och den här oron att vi skulle få det för lätt är ju bara ett dåligt skämt. Som att släppa ner en isbjörn i Sahara och sedan varna för att inte ställa för låga krav genom att erbjuda den mer vatten och svalka än en genomsnittlig dromedar.
GillaGilla
En annan orsak jag har stött på inom skolan innan min son fick sin diagnos var att det kostar pengar… Får han en diagnos måste de ju sätta in rätt resurser och det kostar ju pengar! Det är bättre att ”stoppa huvudet i sanden” och hoppas problemet försvinner och strunta i hur det går för barnet och låta en familj förstöras och blunda för mobbingen barnet utsätts för.
GillaGilla
Att barnen mår dåligt handlar som sagt om bristande anpassning och dåliga attityder som barnen möter i vardagen särskilt utan diagnos. Diagnosen ger åtminstone möjligheter för barnet att förstå sig själv bättre och underlättar att få rätt stöd (även om det inte alltid händer).
GillaGilla
Klokt, håller fullständigt med.🤗👍🏻👏
GillaGilla