Autism & ADHD: En skoldag genom ett barns ögon

Hur skulle vår arbetsdag se ut om vi upplevde den genom de svårigheter en elev med autism eller ADHD vanligen har? Hur skulle det vara att jobba om vi själva saknade förmågan att filtrera bort sinnesintrycken runt omkring oss och vad hade hänt om vi tog bort enkla stöd som annars hjälpte oss möta arbetskraven? Låt oss i översätta svårigheterna och de för höga kraven till vuxenvärldens arena.

Perceptionsproblematik skapar en överväldigande värld.

Semestern är slut. Vi har precis bytt arbete, men vår nya arbetsplats är inte helt som vi tänkt oss. Ingen har sagt att vi skulle sitta intill en högtalare som dunkar ut hårdrock eller med färgade spot-lights som far runt i mörkret över vårt skrivbord. Vi sätter oss där i alla fall. Våra strumpor känns som skoskav. Men vi måste ju ha på dem. Det är svårt att tänka på något annat.

Utan skriftliga instruktioner blir det svårt att veta vad vi ska göra.

På skrivbordet ligger en hög med papper. Vår första uppgift blir att rätta de nationella proven. Riktlinjerna förväntas vi kunna utantill. De andra pedagogerna har inga problem med att lära vilka instruktioner som helst. Vi ser oss omkring. Alla andra verkar veta precis vad de ska göra. Det känns inte alls tryggt att börja rätta när vi inte får ha riktlinjerna som stöd. Det var länge sedan vi kände oss så osäkra, men det kommer att fortsätta så varje dag nu. För här arbetar alla på lika villkor. De bästas villkor. Pappershögen vi ska jobba med kan vi knappt läsa i ljuset av de rosa, blå och gula cirklarna som flimrar förbi från discolampan.

Vår prestationsnivå påverkas. Det är svårt att koncentrera sig i ljudet och ljuset. Vi börjar känna oss lite besvikna på oss själva. Men det är arbetsplikt. Vi måste vara här, även om vi inte klarar att arbeta här. Vi kan ju inte ge upp. Inte bara för att det saknas lite miljöanpassningar och för att vi inte har skriftliga instruktioner att luta oss emot.

En paus är inte alltid en paus.

Vi fasar för rasterna. Det är nu de andra kan återhämta sig. För oss fortsätter alla sinnesintryck att bombardera oss. Till lunchen servereras bara mat som gör oss illamående. Bestickens slammer spelas upp i en högtalare. Fotsteg och stolar som dras ut låter i flera andra högtalare. Alla pratar i en megafon. Ofta samtidigt. Vi försöker hänga med. På fikarasterna är det obligatoriskt att gå utomhus. Vi ser knappt i solljuset när vädret är bra och när det regnar så gör det ont. Vi måste ta på oss fler kläder som skaver och låter högt och sen ta oss ut till aktiviteter som ingen förklarat hur de går till. Där ute pratas ett annat språk. Alla kan det utom vi.

Exekutiva funktioner behöver stöd för att vi ska kunna göra det vi ska.

Sen in igen. Andra tränger sig på oss i kapprummet och struntar i att vi får ångest av beröring. Vi måste vänta på att komma in till vår arbetsplats. Vi är så trötta så att vi tappat tidsuppfattningen, att vänta känns som att få en spruta men inte veta när den ska sticka oss.

På den här arbetsplatsen så tycker man faktiskt inte att kalender eller mobil behövs – våra hjälpmedel för att komma ihåg allt från våra scheman och  att-göra-listor till mötestider och föräldrarnas kontaktuppgifter. Detta sänker tyvärr vår exekutiva funktionsnivå rejält. Vi börjar glömma saker. Kan inte meddela oss. Föräldrarna blir arga. Kollegerna i skolan är besvikna. Chefen tillrättavisar oss många gånger varje dag. Det hjälper förstås jättebra! Men chefen har ju rätt. Vi gör ett dåligt jobb. Glappet till vår egentliga potential ökar allt mer. Vi känner oss inte alls duktiga. Vi som faktiskt var nästan bäst på matte i klassen. Nu märks det inte. Hade vi bara haft våra hjälpmedel … då skulle de få se vad vi egentligen kunde!

Alla säger att det går, vi måste bara skärpa oss lite. De andra kan ju! Men oss hjälper det inte. Det hjälper inte heller att kollegan Anna uppmuntrar oss. Till rektorn säger hon att det är fel på vår motivation. Hon uppmuntrar, men vi verkar inte vilja göra rätt helt enkelt.

Läxor kan stjälpa mer än hjälpa.

Arbetsdagen är slut. Vi kommer hem och orkar inte förbereda oss till nästa lektion. Det går bara inte. Hjärnans snurrar. Vår partner förstår inte. Vi måste ju göra vårt hemarbete! Men hemarbetet ser så olika ut varje dag. Det känns nästan som det är på olika språk, det tar evigheter att bara förstå vad det är vi ska göra. Vår partner är sträng. Vi måste göra hemarbetet, alla andra gör det. Vi måste! Vi måste! Men vi vill inte mer. Vi vill inte göra ett dåligt jobb på jobbet och sen ett dåligt jobb igen där hemma. Kanske orkar vi inte ens vara trevliga längre. Alla bara vill att vi ska göra saker. Ser de inte hur jobbigt det är för oss?

Problemskapande beteende som copingstrategi.

Vissa av oss skulle kanske bli arga. Kanske vi skulle ta till problemskapande beteenden och dra ut högtalarsladden fast arbetsgivaren säger den ska vara på. Vi kanske hade envisats med keps mot strålkastarljuset som bländar eller vägrat gå in i matsalen. Eller utomhus.

Hos andra av oss kanske självkänslan skulle börja svikta. Vi kommer ständigt på oss själva med att ha glömt något och varje dag vet vi att vi gör andra besvikna. Vi kan inte ens sitta tillräckligt still. Alla kolleger verkar klara av det vi inte klarar. De verkar till och med ha så kul på fikarasterna att de har tid att reta oss som är annorlunda en stund. Bara på skoj. Oss som inte riktigt lever upp till deras standard. Oss som de sett chefen tillrättavisa för jämnan och skämta lite om våra brister. Bara på skoj. Vi som egentligen kan bara vi anstränger oss. Varje dag. Varje vecka. I nio år. Sen kanske tre år till.

Hur lång tid hade det tagit innan du började få ångest? Skulle du rent av vilja stanna hemma ibland?

När vi med skolplikten ställer krav på att våra elever ska komma till skolan, så måste vi också ta vårt ansvar kring hur varje elev upplever dagarna hos oss.

Ovan är ett utdrag ur boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism och du hittar den Funktionstrappans Steg 1.

Registrera dig på sidan  (i svarta menyn) för att få blogginläggen i din mejlbox eller gilla sidan på Facebook.

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i brevlådan!

Annonser

9 reaktioner till “Autism & ADHD: En skoldag genom ett barns ögon

  1. Hej!

    Jag kände inte helt igen mig i hur det känns att vara överbelastad i din text så jag gjorde ett tankeexperiment och skrivit om texten till att spegla känslan av överbelastning, både som vuxen och som barn.
    Jag tänkte att det kunde vara intressant att fråga:
    bemyrails: är detta begripligt och ger det dig en känsla av belastning när du läser som icke-autist?
    Till anarkoautism eller annan autist som ev. läser, känns det igen eller är det för mycket utifrån mig?

    Autism & ADHD: En skoldag för ett barn översatt till dig som pedagog

    Hur skulle din arbetsdag se ut om vi upplevde som en elev med autism eller ADHD? Hur skulle det vara om du själv hade svårt att filtrera bort sinnesintrycken runt omkring, och vad hade hänt om vi tog bort enkla hjälpmedel som vi alla använder i vardagen? Låt oss i översätta de höga kraven till vuxenvärlden med dig som pedagog.

    Annorlunda perception skapar en belastande värld.

    Du är ny på jobbet eftersom du bytt skola att jobba på. Skolan är större och du känner direkt av en atmosfär du inte känner igen. Något känns främmande och otryggt, men du kan inte stätta fingret på vad så du skjuter undan känslorna.

    Skolan håller på att byggas om. Förberedelser för lektioner får ni lärare göra i ett och samma rum. I rummet ovanför borras det och slamras konstant och golvet i arbetsrummet vibrerar. Dessutom förutsätts ni lärare utbyta idéer under tiden. Men ingen kommer fram till dig. Och när du någon gång provar en idé på kollegorna så känner du dig ignorerad, det känns märkligt! Långt senare frågar du en kollega som talar om att de andra inte ser det som att de kan ha ett utbyte med dig eftersom du inte har någon erfarenhet av den här skolans arbetssätt och kultur.

    Utan instruktioner blir uppgifter svårbegripliga.

    På ditt skrivbord ligger en hög med papper. Din första uppgift blir att rätta de nationella proven. Riktlinjerna förväntas du kunna utantill. Alla andra har lång erfarenhet och kan riktlinjerna utantill. Det känns inte alls tryggt att börja rätta utan riktlinjerna som stöd. Här arbetar alla på lika villkor, de erfarnas villkor. Pappershögen vi ska jobba med kan vi knappt läsa i lysrör som är trasiga och blinkar samtidigt som borrandet på övervåningen börjar igen.
    Du har nu huvudvärk och måste gå undan för att vila tio minuter och dricka vatten. Tankarna snurrar. När du är tillbaka får arga blickar från chefen som undrar varför du tog så lång tid på dig.

    En paus är inte alltid en paus.

    På rasten förväntas du vara rastvakt. Ingen har förklarat vad du förväntas göra men du upptäcker snart att det är ett krävande moment. Du har hand om 50 barn, på en skolgård utan staket och grind som vetter mot en trafikerad väg. Några av barnen spelar fotboll och ibland rullar bollen ut på vägen så du måste vara på helspänn hela tiden. På andra sidan skolgården ser du ibland ett barn som antagligen blir mobbat. Du kan inte alltid ingripa eftersom säkerhetsriskerna med bilvägen är mer akut.

    Exekutiva funktioner behöver hjälpmedel för att vi ska fungera fullt ut

    Du är så trötta så att du tappat tidsuppfattningen. På den här arbetsplatsen så tycker man faktiskt inte att kalender eller mobil behövs – man tillämpar en muntlig tradition och värdesätter spontanitet får du veta. Du börjar glömma saker. Chefen pikar dig för din bristande kreativitet och oförmåga att ta till dig det nya arbetssättet som känns främmande för dig. Varför kan du inte komma på lektionsidéer mer spontant?

    Kollegorna ser dig som udda. Alla säger att det går arr jobba på ett bra sätt här, du måste bara skärpa dig lite. Ibland får du kommentarer av kollegorna, om du bara ansträngde dig för att passa in i skolans kultur så skulle det gå bättre för dig. Skulle du inte kunna tänka lite på hur du klär dig och uttrycker dig t.ex.?

    Du känner dig otillräcklig för att klara av att ta det som är ditt ansvar. Du som faktiskt var en förebild för andra på lärarutbildningen genom dina idéer om hur man kan se varje elev. Nu märks det inte. Hade du bara haft hjälpmedel och fått jobba på ett sätt som passar dig … då skulle de få se vad vi egentligen kunde!

    Läxor kan stjälpa mer än hjälpa.

    Arbetsdagen är slut. Hjärnans snurrar. Din partner förstår inte. Vi måste ju göra vårt hemarbete! Men hemarbetet ser så olika ut varje dag. Det känns nästan som det är på olika språk, det tar evigheter att bara förstå vad det är vi ska göra. Din partner är krävande. Du måste göra hemarbetet, alla andra gör det.

    Problemskapande beteende som strategi.

    Du begär att få ett eget arbetsrum fast du vet att det är mot reglerna. Du tar upp alla missförhållanden du upplever på skolan. Som det här med att det inte finns en grind och staket runt skolgården, det är ju allvarligt! Du får höra att det är ditt ansvar att eleverna är säkra, är du så ansvarslös – alla andra klarar ju det. Kanske har du rentav missförstått ditt uppdrag?
    Du protesterar och säger att du kan hålla barnen i säkerhet men att det om inte annat är bättre för lärarnas psykosociala hälsa att inte behöva vara ständigt på helspänn. Du får veta att de inte kan ta hänsyn till dina åsikter eftersom du inte anstränger dig att förstå skolans kultur och normer.
    När du ber att få ta del av dessa, gärna skriftligt tittar alla bara snett på dig, kultur och normer lär man sig ju genom att leva och de utvecklas ju organiskt det måste du förstå.

    Kanske tar du steget längre och anmäler skolan, fast du vet att det ses som en social förseelse som kan kosta dig jobbet. Kanske sjukskriver du dig till slut av utmattning och riskerar din anställning på det sättet.

    Liked by 1 person

  2. Ska jag tolka det som att det blev svårt för dig att leva dig in i situationerna och så att texten inte lyckas överbrygga distansen?

    Det jag försökte göra var att ta saker som kan belasta och stiliserar dem så att de ska bli mer allmänna och lätta att förstå. Och fånga känslan av att uppleva detta. Här utgår jag från vanliga stressorer för autister och tar fasta på starka sidor som är vanliga hos autister.

    Det jag lade till var:
    * psykosociala problem på arbetsplatsen (som autister ofta påverkas extra av),
    * en destruktiv kultur som inte klarar av att hantera annorlunda tänkande och
    * negligerande av autisters starka sidor.
    Alla dessa kan vara stora problem i skolmiljöer.

    Liked by 1 person

    1. Dessa tre punkter beskriver det mycket bättre, än något så vagt begrepp som ”annorlundaskap”. ”Annorlundaskap” är inte bara vagt, det är också något som förlägger problemet hos individen. Den är individen som är annorlunda, din beskrivning ger en mycket mer rättvisande bild av dessa problem som något som ligger utanför individen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s