Autism & ADHD: En skoldag genom ett barns ögon

Hur skulle vår arbetsdag se ut om vi upplevde den genom de svårigheter en elev med autism eller ADHD vanligen har? Hur skulle det vara att jobba om vi själva saknade förmågan att filtrera bort sinnesintrycken runt omkring oss och vad hade hänt om vi tog bort enkla stöd som annars hjälpte oss möta arbetskraven? Låt oss i översätta svårigheterna och de för höga kraven till vuxenvärldens arena.

Perceptionsproblematik skapar en överväldigande värld.

Semestern är slut. Vi har precis bytt arbete, men vår nya arbetsplats är inte helt som vi tänkt oss. Ingen har sagt att vi skulle sitta intill en högtalare som dunkar ut hårdrock eller med färgade spot-lights som far runt i mörkret över vårt skrivbord. Vi sätter oss där i alla fall. Våra strumpor känns som skoskav. Men vi måste ju ha på dem. Det är svårt att tänka på något annat.

Utan skriftliga instruktioner blir det svårt att veta vad vi ska göra.

På skrivbordet ligger en hög med papper. Vår första uppgift blir att rätta de nationella proven. Riktlinjerna förväntas vi kunna utantill. De andra pedagogerna har inga problem med att lära vilka instruktioner som helst. Vi ser oss omkring. Alla andra verkar veta precis vad de ska göra. Det känns inte alls tryggt att börja rätta när vi inte får ha riktlinjerna som stöd. Det var länge sedan vi kände oss så osäkra, men det kommer att fortsätta så varje dag nu. För här arbetar alla på lika villkor. De bästas villkor. Pappershögen vi ska jobba med kan vi knappt läsa i ljuset av de rosa, blå och gula cirklarna som flimrar förbi från discolampan.

Vår prestationsnivå påverkas. Det är svårt att koncentrera sig i ljudet och ljuset. Vi börjar känna oss lite besvikna på oss själva. Men det är arbetsplikt. Vi måste vara här, även om vi inte klarar att arbeta här. Vi kan ju inte ge upp. Inte bara för att det saknas lite miljöanpassningar och för att vi inte har skriftliga instruktioner att luta oss emot.

En paus är inte alltid en paus.

Vi fasar för rasterna. Det är nu de andra kan återhämta sig. För oss fortsätter alla sinnesintryck att bombardera oss. Till lunchen servereras bara mat som gör oss illamående. Bestickens slammer spelas upp i en högtalare. Fotsteg och stolar som dras ut låter i flera andra högtalare. Alla pratar i en megafon. Ofta samtidigt. Vi försöker hänga med. På fikarasterna är det obligatoriskt att gå utomhus. Vi ser knappt i solljuset när vädret är bra och när det regnar så gör det ont. Vi måste ta på oss fler kläder som skaver och låter högt och sen ta oss ut till aktiviteter som ingen förklarat hur de går till. Där ute pratas ett annat språk. Alla kan det utom vi.

Exekutiva funktioner behöver stöd för att vi ska kunna göra det vi ska.

Sen in igen. Andra tränger sig på oss i kapprummet och struntar i att vi får ångest av beröring. Vi måste vänta på att komma in till vår arbetsplats. Vi är så trötta så att vi tappat tidsuppfattningen, att vänta känns som att få en spruta men inte veta när den ska sticka oss.

På den här arbetsplatsen så tycker man faktiskt inte att kalender eller mobil behövs – våra hjälpmedel för att komma ihåg allt från våra scheman och  att-göra-listor till mötestider och föräldrarnas kontaktuppgifter. Detta sänker tyvärr vår exekutiva funktionsnivå rejält. Vi börjar glömma saker. Kan inte meddela oss. Föräldrarna blir arga. Kollegerna i skolan är besvikna. Chefen tillrättavisar oss många gånger varje dag. Det hjälper förstås jättebra! Men chefen har ju rätt. Vi gör ett dåligt jobb. Glappet till vår egentliga potential ökar allt mer. Vi känner oss inte alls duktiga. Vi som faktiskt var nästan bäst på matte i klassen. Nu märks det inte. Hade vi bara haft våra hjälpmedel … då skulle de få se vad vi egentligen kunde!

Alla säger att det går, vi måste bara skärpa oss lite. De andra kan ju! Men oss hjälper det inte. Det hjälper inte heller att kollegan Anna uppmuntrar oss. Till rektorn säger hon att det är fel på vår motivation. Hon uppmuntrar, men vi verkar inte vilja göra rätt helt enkelt.

Läxor kan stjälpa mer än hjälpa.

Arbetsdagen är slut. Vi kommer hem och orkar inte förbereda oss till nästa lektion. Det går bara inte. Hjärnans snurrar. Vår partner förstår inte. Vi måste ju göra vårt hemarbete! Men hemarbetet ser så olika ut varje dag. Det känns nästan som det är på olika språk, det tar evigheter att bara förstå vad det är vi ska göra. Vår partner är sträng. Vi måste göra hemarbetet, alla andra gör det. Vi måste! Vi måste! Men vi vill inte mer. Vi vill inte göra ett dåligt jobb på jobbet och sen ett dåligt jobb igen där hemma. Kanske orkar vi inte ens vara trevliga längre. Alla bara vill att vi ska göra saker. Ser de inte hur jobbigt det är för oss?

Problemskapande beteende som copingstrategi.

Vissa av oss skulle kanske bli arga. Kanske vi skulle ta till problemskapande beteenden och dra ut högtalarsladden fast arbetsgivaren säger den ska vara på. Vi kanske hade envisats med keps mot strålkastarljuset som bländar eller vägrat gå in i matsalen. Eller utomhus.

Hos andra av oss kanske självkänslan skulle börja svikta. Vi kommer ständigt på oss själva med att ha glömt något och varje dag vet vi att vi gör andra besvikna. Vi kan inte ens sitta tillräckligt still. Alla kolleger verkar klara av det vi inte klarar. De verkar till och med ha så kul på fikarasterna att de har tid att reta oss som är annorlunda en stund. Bara på skoj. Oss som inte riktigt lever upp till deras standard. Oss som de sett chefen tillrättavisa för jämnan och skämta lite om våra brister. Bara på skoj. Vi som egentligen kan bara vi anstränger oss. Varje dag. Varje vecka. I nio år. Sen kanske tre år till.

Hur lång tid hade det tagit innan du började få ångest? Skulle du rent av vilja stanna hemma ibland?

När vi med skolplikten ställer krav på att våra elever ska komma till skolan, så måste vi också ta vårt ansvar kring hur varje elev upplever dagarna hos oss.

Ovan är ett utdrag ur boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism och du hittar den Funktionstrappans Steg 1.

Registrera dig på sidan  (i svarta menyn) för att få blogginläggen i din mejlbox eller gilla sidan på Facebook.

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i brevlådan!