Fallgrop: Att vuxna definierar exkludering

Är skolans syn på inkludering och exkludering ett hållbart perspektiv för alla elever? Skapar det en skola för alla? Och skulle vi med samma definition tala om exkluderande arbetsplatser? Eller antar vi ett annat perspektiv när det gäller vuxna?

Skolinspektionen benämner särskild undervisningsgrupp för en ”exkluderande lösning”*. Alla ska vara med. Men att alla ska vara med behöver inte betyda att alla alltid måste vara i samma rum, vilket nog många är överens om. Men det är bara i skolan som behovet av att arbeta i ett mindre sammanhang eller i ett eget rum kallas för exkludering. På många arbetsplatser sitter man ensam i ett tjänsterum, avskärmad från intryck och med ett personligt arbetsschema för dagen. Det är lite mer likt vad en elev med autism och i vissa fall adhd egentligen behöver. På de vuxnas arbetsplatser är det ingen som någonsin tittar längs med korridor efter korridor av små kontor med ensamma människor i och säger något om exkludering. Det viktigaste är istället att alla kan arbeta effektivt och orka fungera över hela sin arbetsdag. I skolan behöver vi se till att även våra elever ska kunna fungera och orka vistas i sin skolmiljö. Men av någon anledning så ställs allt upp och ner.

Har vi elever i vår klass där vi låter ideologiska värderingar gå före individuella behov och skolframgång?

Vi börjar lägga våra värderingar på arbete i klass jämfört med i mindre grupp. Vad som fungerar bäst för enskilda elever blir underordnat våra värderingar. Att vissa elever med autism har svåra perceptionssvårigheter och andra en adhd-hjärna som distraheras av varje intryck blir underordnat vikten av delaktighet. Dessa elever sitter sedan i klassrum med så många intryck att de inte kan lära sig på ett effektivt sätt. I förlängningen kanske våra värderingar leder till elever som inte kommer till skolan längre, så som Autism- och Aspergerförbundets skolenkäter visar är vardag för över hälften av eleverna med autism.

”En skola för alla” förvandlas till ”en skola för vissa” där några inte får förutsättningar av lärmiljön att prestera utifrån sin förmåga. Deras hjärna kan inte lägga sina resurser på inlärning, utan förblir upptagen med alla sinnesintryck. Och lärmiljön blir inte längre en ”lär”-miljö utan en överväldigande och svårarbetat miljö. För en del kan enkla hjälpmedel som hörselkåpor och keps stänga ute ljud och ljus tillräckligt för att hjärnan ska orka med en skoldag. Men för andra behövs särskilt stöd i form av anpassad skolgång eller särskilt undervisningsgrupp för att kontrollera ångest på grund av intryck eller den hjärnstress en intrycksrik miljö skapar.

Flexenheter som tar hänsyn till individens behov …

Som vanligt vill jag slå ett slag för åldersblandade flexenheter på varje skola för att skapa den flexibla inkludering där elever både kan vara delaktiga och få sina individuella behöv mötta utifrån sina förutsättningar, och där de kan växla mellan klass och mindre sammanhang under dagen.

* ”Exkluderade lösning” är ett ordval som föräldranätverket Barn i Behov arbetat för att Skolverket ska byta ut, eftersom det lägger en negativ värdering på särskild undervisningsgrupp och riskerar att motverka den lagliga rättighet som ett mindre sammanhang är för de elever som behöver detta för att kunna nå kunskapskraven.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Annonser

4 reaktioner till “Fallgrop: Att vuxna definierar exkludering

  1. Jag antar att du menar att flexenheter är en möjlig insats vid sidan av särskilda undervisningsgrupper, anpassad skolgång och dom enklare åtgärder som du nämner. Alltså inte att flexgrupper är allena saliggörande. Tolkar jag dig rätt?

    Gilla

    1. Du tolkar mig helt rätt, Gunnar. Jag tror att om vi har väl fungerande flexenheter på varje skola så klarar fler elever att gå kvar delar av skoldagen i sin ordinarie klass. Men särskild undervisningsgrupp kommer fortfarande behövas för framförallt de elever med autism som har stor perceptionsproblematik, behov av väldigt strikta rutiner eller känner otrygghet i stora sammanhang. Efter att Linköpings kommun överklagat beslut från Skolinspektionen, så har kommuner numer även möjlighet att driva permanenta autismklasser/skolor.

      Gilla

      1. Bra, då känner jag mig lugn. Tråkigt bara att Skolinspektionens föråldrade och felaktiga uppfattning om särskilda undervisningsgrupper har ett så starkt genomslag. I barnbarnets kommun arbetar man med just flexgrupper, men bara med sådana. Inga särskilda grupper, vilket absolut skulle behövas. Som det nu är ser det mörkt ut för barnbarnets utbildning. Visserligen går han bara i 5:e klass men chansen att det ska ske några synvändor i hans kommun verkar vara obefintlig. Samtidigt lider min fru alla helvetes kval. Hon arbetade i dåvarande S:t Örjans rektorsområde i Stockholm med en-till-en-undervisning för barn med Aspergers syndrom. Hon ser vad barnbarnets skola inte gör, men skulle kunna göra, för honom.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s