Fallgrop: Att tro att elever som får anpassningar kostar för mycket

 

Samhället gör en jätte-investering på runt 3,5 miljoner kronor i varje ungdom under uppväxten, varav två miljoner rör skola och förskola. Vi är väldigt dåliga på att vårda den investeringen om vi inte lägger in ytterligare 25 000–50 000 kronor, som kan ge effekt. Vi slösar bort många av de här ungdomarna. Nu pratar vi bara ur ett ekonomiskt perspektiv, sett ur mänsklig aspekt är det ännu värre.
– Ingvar Nilsson, nationalekonom (Skolvärlden 2014)

Det är dyrt att hjälpa. Men det är dyrare att inte hjälpa. Anpassningar bör ses som en långsiktig samhällsinvestering. Återbäringen är hög om vi så bara lyckas med att ge några fler elever ett avgångsbetyg. Det är smart budgetplanering att investera i elever istället för att ta hand om unga och vuxna som hamnat utanför samhället. Det kan räcka med att skolan hjälper en enda elev vidare till en framtid utan utanförskap, för att en kommun ska vinna på en investering av 10 miljoner kronor i exempelvis teknikstöd för eleverna som behöver detta. Varje årskull elever som hamnar i utanförskap kostar samhället 260 miljarder. Dessa elever som aldrig kommer in i samhället utgör ungefär hälften av dem som varje år lämnar gymnasiet utan avgångsbetyg.

En rapport från Storbritannien visar att 83 % av kostnaden för personer med autism läggs på boendestöd och daglig verksamhet, medan enbart 7 % läggs på utbildning. Bara var tredje vuxen med autism har ett betalt arbete på åtminstone deltid. Däremot vill två tredjedelar av dem som saknar arbete ha ett. Det troliga är att det kommer att gå bra för drygt hälften av de elever som idag har en adhd-diagnos. Men vi måste bli bättre än så.

Det finns underlag som tyder på att även en blygsam utbildnings­satsning skulle kunna resultera i stora levnadsbesparingar på sikt. Ingvar Nilssons samhälls­ekonomiska beräkningar visar att det är i skolan som de investeringar som genererar störst samhällsvinster på sikt kan göras. Problemet är att konsekvenserna av att inte ge elever tillräckligt med stöd i skolan inte märks direkt i skolans eller kommunens budget, utan först på landstingsnivå, som psykisk ohälsa, eller på nationell nivå, som sjukskrivning, arbets­löshet och även kriminalitet.

På ett företag skulle cheferna aldrig spara in på något verktyg som kunde bidra till att skapa en bättre produkt på ett effektivare sätt. Att inte köpa in ljudförstärkare eller investera i skrivstöd för en elev som behöver detta är bara logiskt för att vi i skolan inte kommer att sälja våra ”produkter” när de är klara. Kanske skulle vårt samhällsekonomiska förstånd infinna sig om vi faktiskt sålde eleverna vidare till samhället när de var färdiglärda och då fick betalt utifrån vad de kunnat prestera med anpassningar istället för utan dem.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s