Särbegåvning: När det enkla sätter hinder för utveckling

Jag har en son som vek snuttefilten medan han högt för sig själv konstaterade att den var i halvor, fjärdedelar … trettioandradelar. Bråk lärde han sig alltså själv. Som treåring erbjöd han guidade turer i vår trädgård eller matteuppgifter till dem som gick förbi vårt hus. Och jag har lite undrat kring detta hur man i skolor kan missa särbegåvade elever, t o m se dem som svagbegåvade för att de inte genomför skolarbetet de ska. Ändå gick jag i fällan. Trots att jag redan visste att han var särbegåvad. Förskolan såg matematikbegåvningen, men de såg också hans musikalitet. En pedagog sa att vi kanske borde göra något med den och hans pricksäkra tonkänsla när han sjöng. Blinka lilla stjärna sjöng han utan att kunna prata ordentligt. Han kom på sitt egna sätt ”Bompi-bompi-bompi-boo, bompi-bompi-bompi-boo”.

Men blyg som han var och helt tyst om han skulle uppträda tänkte jag att pianospel kanske var vägen fram. I flera år försökte jag därför halvhjärtat lära honom spela ”Till Paris, till Paris, ska jag rida på en gris.” Från och till försökte jag. Totalt ointresse. I julas när han var åtta år köpte jag trots detta en ordentlig keyboard. Började igen med ”Till Paris” (som ni märker har jag ingen större repertoar själv). Ingen framgång nu heller.

Men ett par månader senare fick han sitta själv. Och då! Det tog bara ett par veckor och sen kunde han på några minuter ta ut signaturmelodin till sitt favoritprogram ”Masha och björnen” och bland de tio första styckena ingår nu ”Bergakungens sal” och ”Für Elise”. Jag inser att jag tänkt fel. Helt fel. ”Till Paris” var inte intressant och då klarade han inte av uppgiften. Alls.

Särbegåvade barn lär sig inte stegvis. De lär sig uppifrån och ner.

Dessa särbegåvade barn lär sig inte stegvis från lätt till svårt. Det är ingen utmaning. De lär sig uppifrån och ner. Får de en komplex uppgift så löser de den ner till de kunskapsdetaljer som behövs. Lär sig på vägen det som krävs. Lär sig vilka noter som hör till vilka tangenter, höger och vänster hand på en gång, långa och korta noter, spela på gehör. Eller lär sig all matematik som behövs.

Tänk så många barn vi begränsar i deras utveckling

genom våra egna begränsade ramar.

Det är vi vuxna om begränsar dem. Vi tänker från lätt till svårt, från grund till avancerat. Vi är fast i att kunskap är en trappa, men det är den inte. Kunskap är som hjärnan: en mängd kunskaper som hänger ihop i komplexa förgreningar. Det är vi som försöker göra den enkel. Och vår kunskap om var elever bör ligga och vad de bör kunna i olika åldrar hindrar oss. De sätter ramar som inte finns. De hindrar oss från att be femåringar börja med att spela klassiska verk eller åttaåringar från att arbeta med hexadecimala och binära tal. Och ger vi dem för enkla uppgifter kommer de aldrig fram till de svåra. Vi måste ge dem de svåra direkt. Jag avslutar med ett frustrerat citat från min son som ”bara” fått mellanstadiets matematikböcker. Jag sa till honom att om han bara räknar klart dem så får han säkert svårare.

Men jag är inte snabb på matematik.
Jag är bara bra på matematik. Då kommer jag aldrig dit.

5 reaktioner till “Särbegåvning: När det enkla sätter hinder för utveckling

  1. Jag är helt med på din linje och din sons med för den delen. När jag skulle lära mig spela piano i Musikskolan så presentetades jag för ett rött pianohäfte som alla barn presenterades för – grnom detta lärde man sig det mest basala: att läsa noter och fingersättningen. Jag grep entusiastiskt an varje litet pianostycke, det var bara att jag var 16 år och ja min entusiasm för att spela barnsånger ja, den var inte i samma nivå,. Så jag lärde mig fingersättning men slarvade med pianoläxan varje vecka. För mitt intresse för att lära mig spela piano dalade för varje ”Till Paris” jag blev tvungen att spela. Jag knorrade inför läraren men han sa bara att jag inte var avancerad nog för att få spela något annat.
    Så fick jag byta lärare i termin två (nu hade vi hunnit till forsättningsboken). Hon märkte ganska omgående mitt bristande intresse för de små korta styckena och frågade efter några lektioner vad jag skulle vara intresserad av att lära mig spela.
    Musiken till ”Sound of Music” och låten ”The Rose” svarade jag.
    Veckan efter följde mitt nothäfte med till ”Sound of Music” med till pianolektionen. Och tänka sig plötsligt lärde jag mig massor, trots att jag aldrig hade spelat så långa eller avancerade stycken förut. Men pianoläxorna gjorde jag tills jag behärskade varje ton. Och jag lärde mig styckena så väl att de än idag sitter när jag sätter mig framför mina föräldrar piano.
    Hade jag inte fått byta lärare så hade jag definitivt slutat på musikskolan i termin två. Istället fortsatte jag i tre terminer till, tills min ålder satte stopp för att fortsätta inom Musikskolan.
    Lärare måste våga gå utanför ramarna, det är ändå elveverna som ska lära sig något och helst ska ju kunskapen bli sittande och vara till någon nytta i framtiden. Alla tillägnar sig inte kunskaper på samma sätt, och begränsar man eleven genom att säga att den ska göra som alla andra, så tappar man den eleven ganska fort. Inte på att elever blir skoltrötta när man inte ser deras behov.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s