NPF-kunskapen som föll bort – Skolverkets specialpedagogiska lyft

Detta inlägg belyser värdet av att känna till alla de olika nedsatta funktionerna hos elever med autism & adhd. Inlägget blir del 2 av min genomgång av Skolverkets ”Specialpedagogik för lärande” som utgör basen för det specialpedagogiska lyftet. Sedan jag och andra kritiserat Skolverket på grund av ett för stort fokus på den sociala inkluderingen och för lite på specialpedagogiska anpassningar i den fysiska miljön och undervisningsmetoder, så har Skolverket svarat att syftet med lyftet inte var att ”redogöra för särskilt stöd”. Jag håller helt med, men det var inte heller att redogöra för inkludering … Syftet var och är att öka lärarnas specialpedagogiska kompetens och förbättra skolsituation och prestation hos vissa elevgrupper – och regeringen pekade specifikt ut elever med NPF. Själva upplägget och diskussionsfrågorna är bra och jag tror också lyftet kommer att stärka både relationer till många elever och mellan lärare och specialpedagoger. Men ur ett NPF-perspektiv så skjuter satsningen bredvid sitt mål. å även om man börjar med rätt ambition så behåller man sedan inte kursen. Nedan är citat ur modulerna.

Fördjupade kunskaper om funktionshinder och svårigheter av skilda slag och deras samband med olika orsaksfaktorer är nödvändiga .. //. Avgörande är dock även hur dessa kunskaper kommer till användning – proaktivt i den sammanhållna arbetsgemenskapen, eller reaktivt som separata specialinsatser i nödvändiggjorda avskilda situationer. (Emanuelsson, 2008, s. 20)

I ett relationellt specialpedagogiskt perspektiv betraktas elevers utmanande handlingar som kommunikation och blir ett budskap till lärare att reflektera över frågor som varför gör hen såhär?, vad är det vi behöver förstå? och hur ska vi få reda på det?

De sista frågorna besvarar inte Skolverkets material (bortsett från samspelsaspekter/bemötande och en god genomgång av de exekutiva svårigheterna).

Enligt skollagen ska funktionsnedsättningens konsekvenser kompenseras så långt som möjligt. Det innebär att vi inte kan förvänta oss att en funktionsnedsättning kan tränas bort, utan det är istället skolan som har ett kompensatoriskt ansvar. Detta ansvar sträcker sig även bortom godkänt och gäller alltså samtliga betygsnivåer. Att kompensera för en funktionsnedsättnings konsekvenser är inte heller något som kan åstadkommas med enbart en god relation eller en känsla av att höra till i klassen. Mer specialpedagogiskt stöd (från samtliga lärare) som adresserar enskilda elevers specifika nedsatta funktioner måste också till.

I 3 kap. 3 § skollagen kan man läsa: ”Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.

Skolverkets moduler uppger inledningsvis att man antar ett dubbelt perspektiv – det multifaktoriella eller ekologiska. Det är också detta perspektiv jag förordar. Så långt så gott. Genom att slå samman guldkornen från det kategoriska och relationella perspektiven och se både ”en elev med svårigheter” och ”en elev i svårigheter” kan vi ta fram det bästa specialpedagogiska stödet. Ett renlärigt kategoriskt eller relationellt perspektiv (se avslutande tabell) kommer nämligen aldrig att förse oss med hela bilden – aldrig identifiera individuella elevers specifika behov och samtidigt analysera situationen runt eleven. Det kategoriska hjälper oss att se vilka behov enskilda elever har genom en god kännedom om de olika nedsatta funktionerna. Dessa behov ska vi sedan matcha till rätt anpassningar och särskilt stöd. Det är här det relationella perspektivet kommer in. Det hjälper oss att identifiera vilka anpassningar i skolmiljön (hela lärsituation/lärmiljö) som bäst möter och kompenserar för den specifika elevens nedsatta funktion. Men utan det kategoriska perspektivet riskerar vi i högre grad att ta till generella lösningar eftersom vi inte exakt vet vad det är vårt stöd ska kompensera. Lite som att ge glasögon till dem med synfel, utan att först ta reda på exakt vilka svårigheter med att se som eleven egentligen har och vilka dioptrier som krävs. Det blir att prova sig fram … och att prova sig fram fungerar som metod väldigt dåligt för elever med autism som är i stort behov av ”mer av samma” och som har svårt även för små förändringar.

Problemet med den negativa synen som vuxit fram kring det kategoriska perspektivet är att det idag ofta likställs med att lägga skulden för skolsvårigheter på eleven. Men det är inte mycket bättre att ensidigt förorda det relationella perspektivet utan något intresse för elevens faktiska svårigheter. Att ignorera en medicinsk/psykologisk kategorisering kan funka för elever som inte har medicinska/psykologiska svårigheter och nedsättningar. Men detta funkar förstås inte för elever med en funktionsnedsättning. Vi ska däremot inte använda dessa svårigheter som en ursäkt för att misslyckas med våra elever.

Alla elever kan lyckas med rätt pedagogik. Och elever med NPF behöver tillgång till en specialpedagogik i samtliga sammanhang de befinner sig i och dessutom från samtliga lärare. Därför är det specialpedagogiska lyftet så viktigt!

En funktionsnedsättning kan inte tränas bort, även om också dessa elever förstås har en egen utvecklingslinje som deras specifika förmågor följer. De följer bara inte samma utvecklingslinje som klasskamraterna och kan dessutom prestera på väldigt ojämna nivåer … beroende på vilka av deras funktioner som är mest nedsatta och vilka styrkor de har. En god kännedom om de nedsatta funktionerna vid adhd och autism  (se Steg 1 av Funktionstrappan sist här) hjälper oss att kunna avgöra om det är träning, uppmuntran eller kompenserande stödåtgärder som en elev främst behöver. Men i Skolverkets material nämns inte ens elever med autism under avsnittet om svårigheter med kommunikation och språk, och under avsnittet med samspelssvårigheter nämns de visserligen, men med en passus om att svårigheterna även kan ha andra orsaker. Hur mycket klokare blir vi efter det? Och hur omvandlar vi detta till specialpedagogiskt stöd? Anmärkningsvärt är också att man inte går in på perceptionsproblematiken som gör att vissa autistiska elever knappt kan vistas i ett vanligt klassrum, än mindre lära sig samtidigt. Svårigheterna med föreställningsförmåga eller central koherens som påverkar i princip samtliga kunskapskrav belyser man likaså inte. Inte heller nämns ny forskning om eleverna med adhd och den grundläggande kunskapen om att deras hjärna är underaktiv och inte överaktiv – så som de flesta felaktigt tror. Viktig, ja till och med kritisk, kunskap för att kunna undervisa elever med autism eller adhd är helt enkelt inte med i Skolverkets material.

Men innan jag avslutar med vilka nedsatta funktioner jag rekommenderar lägga till kunskap om i det specialpedagogiska lyftet, så kommer här en tabell som jämför det kategoriska och relationella perspektivet (ur ”Forskning inom det specialpedagogiska området – En kunskapsöversikt” av Emanuelson m. fl. som förespråkar en kombination av bägge dessa perspektiv. Skolverkets material brister i båda perspektiv.

Och det får bli ännu ett till inlägg om Skolverkets båda specialpedagogiska moduler på temat att kompensera med rätt anpassningar. Där kommer några kompletterande diskussionsfrågor och fokus på konkreta verktyg från vissa avsnitt ur Steg 2 ur Funktionstrappan i min bok. Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i mejlboxen! Del 1 av genomgången av Skolverkets moduler hittar du här.

Capture - kategoriskt vs relationellt perspektiv

 

⊕ = de avsnitt jag rekommenderar

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ”INKLUDERINGSKOMPETENS VID ADHD & AUTISM

STEG 1 FÖRSTÅ NEDSATTA OCH STARKA FUNKTIONER   5
Introduktion   6 
Grundprinciper
⊕   Vi kompenserar nedsatta funktioner – inte en diagnos
Vi måste förstå oss på eleverna innan vi kan ge rätt stöd
Introduktion till diagnosernas land   9 
⊕   Om autism och adhd
⊕   Tre sorters adhd
⊕   En enda autismdiagnos
För många diagnoser är inte problemet
Autism och adhd samtidigt
Förstå styrkorna och använd dem   15 
⊕   Styrkor hos elever med adhd
⊕   Styrkor hos elever med autism
⊕   Framgångsrik autism och adhd
En dag genom elevens ögon   22
Förstå nedsatta funktioner och deras effekter   25
Om exekutiva funktioner    27
Funktionsområde 1  –  målstyrning    28
⊕   Tidsuppfattning
⊕   Planering
Tidsplanering
Beslutsförmåga
Prioritering
⊕   Organisation
Funktionsområde 2  –  uppmärksamhet    31
Riktad uppmärksamhet och avledbarhet
⊕   Koncentration
⊕   Kognitiv flexibilitet
⊕   Kognitiv uthållighet
Funktionsområde 3  –  självkontroll    34
Övervakning av handlingar
Självreglering
⊕   Impulskontroll
⊕   Känsloreglering
Aktivitetsreglering – hyperaktivitet och hypoaktivitet
Funktionsområde 4  –  motivation    38
⊕   Initiativförmåga och igångsättning
⊕   Motivation
Inre belöning
Funktionsområde 5  –  minne och intelligens    40
⊕   Intelligens och särbegåvning
⊕   Begåvningsprofil
Långtidsminne
Korttids- och arbetsminne
Funktionsområde 6  –  informationsförståelse    44 
⊕   Hörförståelse – auditiv perception
⊕   Läsförståelse
⊕   Ordavkodning och taluppfattning – dyslexi respektive dyskalkyli
Funktionsområde 7  –  informationsbearbetning    46
Bearbetningshastighet
Problemlösning
⊕   Automatiserad informationsbearbetning
Informationstolkning
⊕   Central koherens  (avsnittet finns här på bloggen)
⊕   Generalisering
⊕   Föreställningsförmåga
Funktionsområde 8  –  samspel och kommunikation    51 
⊕   Förmåga att läsa av sociala situationer
Lekförmåga
Känsla av ett eget jag och medvetenhet om sina behov
⊕   Mentaliseringsförmåga
Kommunikation av känslor och behov
Icke-verbal kommunikation
⊕  Ömsesidig kommunikation
Språk och tal
Funktionsområde 9  –  motorik och sinnesintryck    57   
⊕  Automatiserad motorisk förmåga
Skrivförmåga
⊕   Perception
Balans- och rörelsesinne
Orienteringsförmåga
Funktionsområde 10  –  kravtålighet    61 
⊕  Energi och sömn
Stresstålighet och ångest
Rädsla
Prestationsångest
Självkänsla
⊕  Samarbetsförmåga och kravkänslighet
Fallgropar när vi ska förstå   67 
⊕  Att inte tro på diagnoser (avsnitten Att se diagnosen som en stämpel istället för en karta + Att tro att elever med autism eller adhd inte är smarta)
⊕  Att blunda för stora svårigheter (avsnitten Att blunda för den tysta elevens svårigheter + Att utgå från att alla upplever världen som vi själva)

 

Annonser

Stjälp eller hjälp – Skolverkets specialpedagogiska lyft

När regeringen tog beslutet att satsa 540 miljoner på ett specialpedagogiskt lyft, då jublade ingen mer än jag. Tillsammans med den obligatoriska NPF-kompetensen som införs i höstens samtliga specialpedagog-/lärarprogram, så skulle dessa satsningar kunna förändra skolgången för elever med autism eller adhd från grunden. Men nu har jublet fastnat i halsen.

Och anledningen är de två moduler hos Skolverkets som ska ligga till grund för detta specialpedagogiska lyft. Skolverket fick i uppdrag att ta fram en utbildning med särskild hänsyn till nyanlända samt elever med NPF. Detta material refererar Skolverket också till som specialpedagogik men sedan handlar det av någon anledning nästan bara om inkludering. Och frågan är om lyftet inte till och med kommer förvärra skolsituationen för åtminstone eleverna med autism, medan det inte gör någon större skillnad i praktiken för prestationen hos eleverna med adhd, eftersom det helt bortser från senare års hjärnforskning och det specifika stöd vi nu vet behövs för att kunna behålla koncentrationen.

Det finns en mening i Skolverkets inledande dokument som väl sammanfattar problemet och som verkar utgöra kärnan i allt övrigt man sedan väljer att lyfta fram … på bekostnad av allt väsentligt som man sedan inte har med.

”Särlösningar har de facto litet stöd i internationella effektstudier om generella skolresultat, snarare förefaller de kunna ha negativ effekt både på de svaga elevgrupperna som åtgärderna berör och på generella skolresultat (Hattie, 2009; Persson & Persson, 2012; Ruijs, Van, & Peetsma, 2010; Skolverket, 2011).”

Av någon anledning verkar man sedan vilja bygga hela lyftet på inkludering, delaktighet och gemensamt arbete istället för på en bredd av specialpedagogiska metoder som kan genomföras i sådana sammanhang – stora eller små – där de har bäst effekt på enskilda elever. Kärnan i citatet är dessutom djupt missvisande.

Men är ovan citat verkligen inte sant undrar kanske du? Skolverket lämnar ju faktiskt flera vetenskapliga referenser … Jo, det är sant att särlösningar inte visat sig öka prestationerna … för eleverna med en intellektuell funktionsnedsättning och svag begåvning. Där är forskningen helt överens – att nivågruppera utifrån intelligens sänker generellt prestationen när eleverna inte får tillgång till de högpresterande elevernas resonemang och undervisningsnivå. Men det är inte dessa elever som materialet främst skulle rikta sig till (och som parentes så är många av de elever som forskningen faktiskt avser dessutom just dem vi placerar i särlösningar i Sverige eftersom de går i särskolan). Lyftet skulle specifikt rikta sig till framförallt normalintelligenta elever med NPF eller utländsk bakgrund. När det gäller eleverna med NPF så är forskningen väldigt spretig. Och det finns bara två slutsatser vi kan dra:

  1. Det är kvaliteten på undervisningen och inte placeringen som avgör prestationen.
  2. Det är varje elevs behov som avgör den bästa placeringen.

Nu är jag inte emot inkludering. Jag hade inte skrivit en hel bok om hur man inkluderar om jag inte trott på inkludering. Däremot så baserar jag inte tipsen i min bok på ideologi eller drar så långtgående slutsatser av forskningen att det slutar vara sant för en av de båda huvudgrupperna som lyftet i huvudsak skulle rikta sig mot. Hattie, som refereras ovan, har försökt att ge en bild även bortom särlösningar utifrån elevernas intelligens och sammanställt effekten av just inkludering för elever med inlärningssvårigheter, såsom dyslexi. Inkludering har då endast en begränsad positiv effekt, så liten att det enbart som metod för att höja prestationen inte skulle förespråkas. Det innebär också att enskilda elever lär sig bättre i helklass och andra i en mindre grupp. En tidig metaanalys som var med i Hatties sammanställning visar också att de flesta studierna gav stöd för att en mindre grupp är bättre för elever med beteendemässiga/emotionella problem (vanlig följeslagare vid NPF). I Nossebro skola, som Persson i sin tur analyserat i sin forskning och som bidragit till den lite överpositiva tilltron till inkludering som spridits i landet, så har man dessutom kvar möjligheten att arbeta i mindre grupp idag. Resultaten från ”undret i Nossebro” skulle mycket väl kunna tillskrivas den nya grundinställningen som inledningsvis befästes hos lärarna med att ”alla elever kan lyckas och det är vår uppgift att hitta hur” istället för att fler av eleverna inkluderades (… ni minns min första punkt med att själva undervisningskvaliteten är det som avgör). Skolinspektionen har i en rapport visat att samtliga undersökta elever får ett förstärkt stöd och uppnår fler betyg i en särskild undervisningsgrupp. Finlands trestegsmodell där en hög andel elever får särlösningar är ett praktexempel på att just särlösningar är ett fullgott alternativ och ska väljas om det är för elevernas bästa. Finland är världsbäst på de sämst presterande eleverna! Det bästa skyddet för att undvika utanförskap på sikt är att få ett gymnasiebetyg. Därför var syftet med lyftet, och alltså Skolverkets mål, också att fler skulle uppnå gymnasiebetyg. Med bakgrund mot detta är det märkligt att projektet förvandlats till ”inkludering för alla” när detta ”de facto” är en metod som i sig inte höjer prestationen nämnvärt – speciellt inte jämfört med alla andra metoder som står till buds. Det är alltså djupt problematiskt, kanske till och med oetiskt och förödande för individuella elever, att inte Skolverkets material ger en nyanserad bild av forskningen och vad som faktiskt gynnar elever med utvecklingsavvikelser; detta berör ca 10 % av alla elever. Hade regerings uppdrag varit rent ideologiskt och att inkludera fler elever i vanlig klass, då hade allt i Skolverkets material skapat lite mer logik.

Min fråga är: Hur förvandlades uppdraget med att förse varje lärare med en specialpedagogisk kompetens och att öka andelen gymnasiebehöriga elever till att sida upp och sida ner propagera för en social inkludering … på bekostnad av att skapa en kvalitativ undervisning oavsett om detta är i en särlösning eller inte?

Som jag ser uppdraget så bestod det i att få in specialpedagogiken som en naturlig del i varje klassrum där eleverna finns (mindre grupper borde enligt min mening därför definitivt också täckas in där detta behövs). Därmed skulle vissa elever inte endast få tillgång till specialpedagogik ett par timmar i veckan i specialpedagogernas och speciallärarnas rum och alla elever i gråzonen som annars inte erbjuds specialpedagogik skulle också få dra nytta av satsningen. Den reparativa stödåtgärden som sätts in först efter att eleverna redan har misslyckats, visar nämligen forskningen inte fungerar. UNESCO ställer därför krav på en specialpedagogisk kompetens hos samtliga lärare för att inkludering ska kunna fungera.

Våra specialpedagogiska insatser måste vara proaktiva och sättas in innan eleverna misslyckas. Målet är alltså att samtliga lärare (med handledning) ska kunna ge det eleverna behöver i samtliga sammanhang som dessa elever befinner sig i … och innan det är för sent. Annars kommer de inte ifatt igen.

Varje lärmiljö och varje lärsituation ska kunna erbjuda eleverna den specialpedagogik de behöver för att de ska klara sin skolgång. Prestationer skulle med lyftet höjas. Fler elever skulle få godkänt och vara gymnasiebehöriga. Och även om Skolverket inte själva använder ordet social inkludering, så är det detta som är kontentan. Förstå mig rätt. Jag är inte heller emot en social inkludering eller bättre lärar-elev-relationer (som däremot har en tydlig vetenskaplig effekt på elevresultaten), och Skolverkets material är av värde att läsas igenom framförallt för att lyckas med de svagt begåvade elever som inte är placerade i särskolan eller elever med sociala svårigheter som inte grundar sig i NPF. Jag tycker bara inte det räcker. Inte på långa vägar. Och för eleverna med autism så är risken, att fokus på den sociala inkluderingen och sådana pedagogiska metoder som förespråkar arbete i grupp, istället får motsatt effekt.

Istället för att ta bort hinder i undervisningen så lägger vi in ännu fler.

För vad är det dessa elever har svårast med? Jo, att tolka och förstå samspel. Dessa elever lär sig och presterar bäst om de får en tydlig struktur, utstakade tankestrategier, visuella representationer av kunskapen och synliga målbilder … inte när de ska ta in eller redovisa kunskap genom samtal och i samspel med andra.

Jag avslutar detta inlägg med några bilder som får illustrera Skolverkets båda specialpedagogiska moduler (sist) i förhållande till SPSM:s tillgänglighetsmodell och min Funktionstrappa. Ser ni problemet?

Specialpedagogiska lyftet - SPSMs tillgänglighetsmodellpecialpedagogiska lyftet - Funktionstrappanpecialpedagogiska lyftet - Skolverket

Mina råd får bli: ansök om bidraget, skapa arbetsgrupper och avsätt tid enligt Skolverkets rekommendationer, titta på diskussionsfrågorna och skapa några specifikt avsedda frågor för olika elevgrupper, men utgå från ett mer nyanserat material som täcker in nedsatta funktioner vid NPF, fysiska miljöanpassningar, avskärmningshjälpmedel, kognitiva hjälpmedel (inklusive läs- och skrivstöd) och pedagogiska metoder specifikt anpassade till NPF och nyanlända.

Nu får detta bli den reklam det blir, men jag skrev min vetenskapsbaserade bok för att jag helt enkelt behövde göra skillnad för alla elever med NPF och i våra svenska klassrum. Skulle ni vilja använda boken (som även ett par högskolor börjat titta på), så får ni därför ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism” för 299 kr (ord. pris 385 kr) om ni uppger LYFTET i rabattkoden och beställer 9-20 exemplar (smakprov). För detta specialpedagogiska lyft och 540 miljoner ska banne mig också leda till något bra för alla elever med NPF och lärarna som undervisar dem …

Ännu ett till inlägg om Skolverkets båda specialpedagogiska moduler på temat nedsatta funktioner är planerat. Där kommer några kompletterande diskussionsfrågor och en handledning med fokus på vissa avsnitt ur min bok för att skapa en god grundkunskap om NPF och specialpedagogiska behov. Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i mejlboxen!

När kunskapen finns men informationskopplingen brister

Det finns många kognitiva funktioner som behövs i skolan men som är nedsatta vid autism eller adhd. Idag går jag igenom en av dem – ”central koherens”. Genom att vi kompensera för nedsatt central koherens kan även elever med autism få det stöd som behövs för att presentera den kunskap de faktiskt besitter.

Central koherens

Varför behövs förmågan? Central koherens behöver vi för att binda ihop information eller  olika intryck till en helhet. Vi ser då hur allt hänger ihop. Därmed förstår vi lättare det sammanhang som vi själva befinner oss i och tillvaron blir trygg och begriplig. Samtidigt  förstår vi kontexten i det vi läser eller i ett samtal.

Vad händer när funktionen är nedsatt? Vid autism och nedsatt central koherens är det svårt att se saker från ett ovanperspektiv. Koherent betyder sammanhängande och vid svag  central koherens blir tillvaron därför fragmentariskt och osammanhängande. Situationer uppfattas inte fullt ut och risken ökar att eleverna hänger upp sig på någon detalj. Elever med autism kan dessutom ha väldigt svårt att urskilja de centrala informationsbitarna och huvudbudskapet i både tal eller text. Därför kan de tolka det som sägs bokstavligt eller lägga stor vikt vid någon detaljkunskap istället för huvudinformationen. De får då samtidigt svårt att följa den röda tråden i ett samtal. Däremot är de samtidigt väldigt bra på att urskilja just detaljerna, komma ihåg fakta och hitta fel som andra inte märker. Man kan säga att de ser världen inzoomat medan de flesta andra ser den mer utzoomat. Båda perspektiv har sina fördelar. Det finns dock forskning som visar att autisternas fokus på detaljer kanske inte är det samma som en oförmåga att kunna se helheten. Om elever med autism instrueras till att använda helhetsperspektivet, då verkar de åtminstone i vissa sammanhang kunna det, och de väger dessutom in samtliga delar i helheten bättre än andra. Många har även lätt för logiska resonemang och att se mönster i något. Däremot verkar de ha det särskilt svårt att se den övergripande bilden när informationen är muntlig.

Även för elever med adhd kan muntlig information vara en utmaning, men annars är det bekymmer med att uppmärksamma alla detaljer som är det typiska. Att gå tillbaka för att fixa småsaker väcker motstånd. I större och öppna uppgifter riskerar dessutom detaljerna att komma bort, dels på grund av ett sämre korttidsminne, dels på grund av att det är påfrestande att fokusera på småsaker en längre tid.

Varför kompensera? Läroplanens kunskapskrav ställer höga krav på central koherens och att kunna analysera och bearbeta information. Nedsatt central koherens kan ha stor inverkan på textförståelse, uppsatsskrivning och vid alla öppna frågor. Autistiska elever kan i regel själva kunskapen, men har svårt att presentera den eftersom detaljer gärna får samma vikt som mer övergripande koncept. Genom att ta ut nyckelbegrepp, erbjuda summeringar och använda metoder som tydliggör hur detaljerna förhåller sig till helheten kan vi tydliggöra vad som är kärnan i informationen. Att kategorisera information i tabeller eller i en trädstruktur kan hjälpa både vid själva inlärningen och för att visa sin kunskap.  Att sortera information tilltalar dessutom många med autism. Öppna frågor kan vidare ställas mer konkret genom delfrågor, underrubriker eller svarsalternativ. För elever med adhd kan vi dela upp de större uppgifterna i flera mindre eller arbeta metodiskt uppifrån och ner för att få med även detaljerna. Med skriftliga och tydligare instruktioner eller checklistor kan vi dessutom hjälpa eleverna att visa rätt kunskap och att få med allt vi är ute efter i arbetsuppgifterna.

Ovan text är hämtad ur boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism och Funktionstrappans Steg 1 – Förstå nedsatta funktioner. Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i mejlboxen!

Se upp fredag den 13:e händer det!

Tur eller otur? Fredag den 13:e börjar min bok säljas på nätet. Då är redan 1/3 av första upplagan utskickad till alla de skolor som vill bli bättre på att inkludera och till de föräldrar som väntat på boken.

Inkluderingskompetens vid adhd & autism tar ett helhetsperspektiv och ser på hela skolsituationen och alla yrkesroller. Evidensbaserad pedagogik, beteendevetenskap och den senaste hjärnforskningen har slagits samman i hundratals handfasta tips. Ingen som har läst boken kommer att lägga ifrån sig den utan att förstå autism och adhd på djupet och hur funktionsförmågorna kan påverkas av undervisningen och i relationer.

Nedan bild visar vad en skola behöver leverera om vi vill lyckas med våra pedagogiskt mest utmanande elever. Samtidigt höjer många av metoderna även prestationen för klasskamraterna och bidrar till en ökad studiero. Absolut ingen förlorar på att höja inkluderingskompetensen. Den röda yttre cirkeln visar hur vi ska arbeta för att genomföra våra mål. Givetvis finns allt beskrivet på ett lättbegripligt sätt i boken!

Finns på adlibris och bokus där du även kan kika inuti.

steg 4 pic 8-0 omvand inkludering PR2.png

Professor Bodil Jönssons förord och Sveriges farligaste flickor

Bodil Jönsson som deltagit i fråga Lund och skrivit bland annat ”Tio tankar om tid” stod högst upp på min önskelista när det var dags att skriva förordet. Hon är en kvinna som med engagemang tar sig för allt hon gör, och hon har inte minst med sitt arbete på Certec vid Lunds Tekniska Högskola (där jag kommer vara utställare när de firar 30 år) arbetat för att stötta personer med olika funktionsuppsättningar. Det som lämnat starkast avtryck på mig är ändå att Bodil Jönsson tillsammans med Eva Mandre engagerat sig i ”Sveriges farligaste kvinna” som de sedan upptäckte bara hade autism och som hade kunnat varit så många av de flickor (eller pojkar) som idag inte får rätt stöd och bemötande. En historia som också upprepar sig i dagens samhälle med exempelvis ”flickan bakom pansarglas” som nyligen fick en tragisk utgång. (Ljudinspelning om finns här.)

”Diagnos” kommer från grekiskans ”dia gnosis” och betyder ”genom kunskap”.

Jag har fått följa så pass många personliga berättelser att jag till slut bara var tvungen att skriva denna bok. Det måste gå att göra mer rätt om bara kunskapen finns – kunskapen att känna igen diagnoser, kunskapen att förstå hur svårigheterna tar sig uttryck och hur vi ska göra för att bemöta dem, kunskapen att skapa en föranpassad miljö med rätt förväntningar och kunskapen om hur man utvecklar delaktighet och samarbeten. Vi vill inte ha fler rubriker om farligaste flickor och jag vill inte längre ta del av alla de enskilda livsöden som media inte rapporterar om – familjetragedier och skolhaverier som tyvärr är allt för vanliga bland alla dessa barn som bara har autism eller adhd, men där samspelet med omgivningen förvandlats till en nedåtgående spiral.

Det finns alldeles för många barn som vi inte bemöter rätt eller ger tillräckligt med stöd.

Jag behöver inte gå längre än till min närmsta högstadieskola för att hitta en av dessa flickor som både fått hämtas av polis under skoltid och tvångsomhändertas på annan ort, mot föräldrarnas vilja. Men sedan finns det ännu fler som ”bara” hamnar i utanförskap. Och även om jag i min bok valt att fokusera just på skolan och pedagoger som kan spela en så avgörande roll, så är det en bok som jag vill att även socialtjänsten och LSS-verksamheter läser för att bättre förstå varför skolor och familjer inte alltid fungerar samt vilket stöd dessa barn och ungdomar egentligen behöver.

Bodil Jönssons förord:

”Idag finns det en rik flora av litteratur om autism och/eller adhd, ofta med
beskrivningar av problem och tillkortakommanden och med förslag på individuell
särbehandling. Mer sällsynta är pedagogiska idéer om stöd för berörda elever i deras
samspel med övriga elever och all den personal som samtidigt finns i skolan.

Boken har en uppsjö av exempel men är föredömligt strukturerad utifrån vad och hur och varför.

I den här boken pekar Linda Jensen både på de berörda elevernas svårigheter och
styrkor och på vad lärare och övrig skolpersonal kan göra för allas lärande och
delaktighet i den konkreta skolvardagen. Boken har en uppsjö av exempel men är
föredömligt strukturerad utifrån vad och hur och varför. Den ger många konkreta
ingångar för hur specialistlärare bättre ska komma till sin rätt samtidigt som den kan
minska osäkerheten för alla övriga lärare (”jag kan så lite om detta”) och befria dem
från vanmaktskänslan att ”jag orkar inte detta också”. Kort sagt: den ger en lärarlust
att prova och utvecklas med ett ökande självförtroende.

… inspirerar till egna variationer i de konkreta situationerna. Det är en bok att både börja i och återkomma till …

De konkreta tipsen för en möjlig skoldag, skolvecka och läsår presenteras i sina
sammanhang och inspirerar till egna variationer i de konkreta situationerna. Det är
en bok att både börja i och återkomma till för att få en undan för undan utökad
repertoar. Den spänner från det enskilda momentets hängslen, livremmar, fallgropar
och succéer över till ledningsnivåns behov av vägledning att mejsla fram en
framgångsrik utveckling för hela skolan.

Det här är en användvärd bok, viktig för både arbetsglädjen och lärandet i nuet och
framtiden för det långsiktigt hållbara.”
Bodil Jönsson
Professor emerita i rehabiliteringsteknik, Certec, Lunds Universitet

Läs även på Bokus:

Eller beställ enkelt direkt från förlaget  genom att fylla i din adress i beställningsformuläret här. (Var 3e bok gratis t o m 171001.

 

Det närmar sig utgivning: Inkluderingskompetens vid adhd & autism

Jag har snart redigerat klart det fjärde och sista steget i Funktionstrappan. Därefter återstår en eller två sista korrekturläsningar och att sätta inlagan inför tryck.

Omslaget har fått ett ansiktslyft och jag har passat på att byta titel. Hejdå till ”Vilse i klassen” och hej till ”Inkluderingskompetens”. Ett nytt provtryck av omslaget måste till för att vara säker på färger och kontraster.

Men jag ser slutet på mina drygt två år med boken. Jag kan ta en paus ur forskningsdatabaser. Jag behöver inte längre välja till och välja ifrån. Lika mycket text som är med i boken har jag varit tvungen att klippa bort. Boken slutar ändå på runt 400 sidor och jag förstår nu var all tid har tagit vägen. Men nu har jag till och med fått till min sista illustration.

steg 4 pic X omvand inkludering

Nu hoppas jag bara på att Funktionstrappan blir till det stöd jag från början tänkt där ute i landets skolor och lärosäten. Att det ska bli lika enkelt som jag ville att bara kunna börja någonstans i denna bok och få det lättare att inkludera. Jag har inte räknat hur många tipsen är men de sträcker sig alltifrån hur en resurspedagog kan arbeta till en rektor, hur fritidshemmet kan bidra, vad vi ska tänka på i skolans fysiska miljö och den psykosociala, varför vi måste energivårda och ge navigeringsstöd …

Hundratals tips vet jag att det är. Men om någon en dag orkar räknar dem kanske de landar på tusen. Och vartenda ett av dem kan vara en liten del på vägen för att lyckas med ytterligare en elev som vi inte lyckas med idag. Tack till alla er som bidragit med tips och era röster till citaten, gett synpunkter på omslag och titel, peppat och sagt att ni vill ha boken redan från början. Det har hjälpt mig att envist fortsätta.

Boken kan fortfarande förbeställas direkt hos förlaget men den finns nu även att bevaka hos nätbokhandeln:

 

Hjälp! Konsekvenserna biter inte!

Hur gör du när ett barn gör fel? De flesta av oss säger helt sonika till barnet att sluta med att göra fel. Och många gånger hjälper det. Men det är faktiskt inte säkert att det hjälper för att tillrättavisningar egentligen fungerar. Det kanske inte låter helt logiskt?

Jag ska försöka förklara. De flesta barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna. Det känns obehagligt när någon är arg på en. Och för många barn känns det så pass obehagligt att man vill få bort den känslan. Ett enkelt sätt är att helt enkelt göra som den vuxne vill. Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada.

Men det är alltså inte själva tillrättavisningen som gör susen. Det orsakssamband vi ser är:

Tillrättavisning  ⇒  Jag slutar göra fel för att jag nu vet hur man gör rätt

Men om eleven redan vet att vad som är rätt så ser kanske orsakssambandet ut så här:

Besviken vuxen  ⇒  Jag slutar göra fel för att få glad vuxen

Ovan orsakssamband försvåras ytterligare för elever med autism. De är nämligen inte lika relationsstyrda som andra barn. Det innebär att en ”besviken vuxen” inte har samma effekt. Detta tolkar vi lätt om till attitydproblem. För vi är vana vid att elever ”respekterar” oss när vi tillrättavisar även om beteendekorrigeringen egentligen handlar om att få dem själva att känna sig bra. Det positiva är att elever med autism ofta tycker att regler är viktiga eftersom de förtydligar tillvaron. De kan dem, de kan påpeka dem för andra elever och de vill följa dem, men … en rad nedsatta funktioner ställer till det. Det är exempelvis väldigt svårt att komma i tid eller att stå och vänta om man har nedsatt tidsuppfattning och inte kan känna skillnad på fem minuter och en evighet. Även de med ADHD har det så. Det är också svårt att följa regler som man inte förstår.

Regler utgår ifrån att elever förstår dem och har förmågan att följa dem.

Om vissa funktioner inte finns så kan vissa elever inte följa reglerna.

Både elever med autism och ADHD har nedsatta exekutiva funktioner. Det innebär bland annat att de har svårt att se orsak och konsekvens. De har svårt att planera sitt beteende och tänka rätt från början. Detta gör att de också har svårare att lära sig av konsekvenser. Därför fungerar konsekvenser inte så bra på dessa elever (och på övriga fungerar de som sagt förmodligen inte heller, för de elever vill bara inte ha lärare som är besvikna på dem). Det är inte heller säkert att reglerna är så begripliga som vi tror för en elev som har svårt att generalisera från en situation till en annan. Dessa elever saknar ofta mycket av informationen för att kunna göra rätt.

Konsekvenser bidrar till mobbning.

Många vuxna tycker inte att det gör något att konsekvenser inte funkar på en elev. För det skickar fel signaler om vi låter en elev slippa ifrån konsekvenserna av sitt beteende. De andra eleverna börjar då också göra fel. Forskning visar att det inte är så. Tvärtom. Elever som ser sina lärare ge konsekvenser till en annan elev mobbar i större utsträckning. I dessa klasser får mobbarna högre status . Eleverna i klasser med lärare som bygger sin relation på acceptans och värme även med elever som ofta gör fel får istället en förebild. Klassen utvecklar färdigheter som bygger på att de inte accepterar att man är elak mot varandra och får en syn på andra där det är okej att inte vara helt perfekt. I dessa klasser står eleverna upp mot dem som mobbar i en högre utsträckning.

Kränkta elever ger igen.

Ytterligare en anledning att vara försiktig med konsekvenser är att elever som tappar ansiktet, känner sig orättvist utpekade eller får sin självbild nertryckt, till slut kan ge igen. Det är elever som känner sig inträngda i ett hörn som börjar hota. Det är elever som inte känner sig förstådda och respekterade som tar till de mest drastiska åtgärderna som skolskjutningar.

De beteenden som vi uppmärksammar är dem vi ger näring.

Forskning ställer sig också tveksam till återkommande tillrättavisningar eftersom det nämligen har visat sig att om vi ger mycket uppmärksamhet till ett dåligt beteende så är det svårare att få bort det.

Så vad säger forskningen att vi ska göra istället för att ta till konsekvenser och tillrättavisningar?

  1. Gör det lättare att göra rätt genom att ta bort det i situationen som triggar igång fel beteende. Om två elever inte kan stå bredvid varandra i en kö utan att peta på varandra. Tänk om. Placera ena eleven först eller ge en liten uppgift.
  2. Ignorera det dåliga beteendet. Ja. Forskning visar att ju mer vi uppmärksammar ett dåligt beteende, desto svårare är det att bli av med det. Det vi uppmärksammar gödslar vi.
  3. Förstärk det positiva beteendet med beröm, en tumme upp eller en belöning. Förstärkare ska väljas utifrån eleven. Vad får eleven att må bra och lysa upp?
  4. Visa hur elever kan göra rätt istället för att påpeka att de gör fel.
  5. Använd skriftliga  regler och  bildstöd. Forskning har visat att när vi förstärker instruktioner med bilder så har det en positiv effekt för alla elever, inte bara de med autism eller adhd. Ha bara begripliga och meningsfulla regler som inte går emot vissa elevers behov. Säkra att eleven har de funktioner som krävs för att följa regeln. Det är svårt att ställa fram ett kakfat med regeln ”ta inte” framför en elev utan impulskontroll. Impulskontroll är inte ett val. Det är som en bil utan fungerande bromsar. Den bilen ska vi inte ställa i för branta backar som utmanar bromsarna.
  6. Tillrättavisa till nästa gång. Detta är mitt eget tips och har ännu inget vetenskapligt stöd. Men genom att se mellan fingrarna just nu så lättar vi på tillrättavisningen och visar att vi accepterar att barnet gör fel ibland. Att be barnet tänka på hur man gör rätt till nästa gång innebär också att vi tar vår del av ansvaret för att det blev fel och för att vi kanske inte förtydligat vad som gäller från början. Så till er som tillrättavisar och ger konsekvenser säger jag: ”Det är okej idag, men bara om det fungerar. Nästa gång kan ni väl tänka på om det har den effekt ni tror och lyfta det som blir rätt istället?”

 

När tillrättavisningarna kommer hela tiden så slutar de betyda något.

 

Om du vill läsa mer på temat så finns det några inlägg till:

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i brevlådan! Fler tips hittar du i boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism och Funktionstrappans Steg 3 – Interagera funktionellt!

Andra rekommenderade böcker:

 

Stökigt i klassen? Kom ihåg de fem D:na!

Det finns tre tidpunkter som vi kan angripa utåtagerande beteenden på: innan det inträffar, under tiden och efteråt. Jag skulle vilja säg att ”under tiden” är en väldigt ineffektiv tidpunkt. Eleven är i affekt och kanske även vi själva. Vårt fokus ligger på vad vi vill åstadkomma på lektionen och vi har kanske ingen genomtänkt strategi för att hantera stora avvikelser i planen. När vi hanterar oönskat beteende i stunden så är det ofta inte mycket mer konstruktivt än: ”Du gör fel. Sluta!”

Om det är så att eleven inte vet att beteendet var fel och besitter förmågan att styra sina känslor och sig själv i situationen så är problemet löst. Men ofta är det istället tvärtom: eleven vet att beteendet är fel men kan inte styra sig själv just då.

Ju mer vi uppmärksammar ett dåligt beteende desto större är risken att det ökar i omfattning.

När vi hanterar oönskat beteende i efterhand, så blir det ofta i formen av ett ”allvarligt samtal”. Men ett samtal är, som Tina Wiman säger, ingen åtgärd. Ett sådant samtal är oftast inte mer än en försenad tillsägelse. Kanske bara med fler inblandade. Fler inblandade innebär i sin tur fler tillsägelser. Forskning visar att ju mer vi uppmärksammar ett dåligt beteende desto större är risken att det ökar.

När vi begär att föräldrar ska välja sida, så är risken att de väljer sitt barn.

Risken är också att det inverkar negativt på samarbetsviljan både med eleven och med föräldrarna. För vems parti ska föräldrarna ta om de kallas in i en sådan situation? Ska även de välja ”åklagarsidan” eller ska de agera som försvaret? Om vi förväntar oss att föräldrarna backar upp oss, vem är då elevens advokat?

Den absolut bästa strategin för att angripa problemskapande beteenden är innan eller precis när de är på gång. Att vara steget före och staka ut en tydlig väg för eleven kommer att få effekt.

I de minst stökiga klassrummen ser lärarna till att problem inte uppstår. Och när de uppstår hanteras de diskret och innan de växer sig stora.

Pedagogerna  med klassrum där eleverna beter sig på önskvärt sätt skiljer sig inte från andra pedagoger i hur de hanterar problembeteenden som har uppstått. De skiljer istället  ut sig för att de hindrar problemen från att uppstå! Forskning visar att det har en oerhört kraftig effekt om lärare har ögon i nacken och direkt och på ett objektivt sätt fångar in om något är på gång. En personinriktad relation påverkar både elevens attityder och skolresultat, och effektstorleken (0.72) är betydligt högre än effekten av klasstorlek, elevens motivation eller föräldrarnas engagemang.

De vetenskapliga slutsatserna av hur du bäst hanterar problem innan de vuxit till sig sammanfattar jag här med fem D-ord:

  • Direkt: Fånga genast om något är på gång.
  • Diskret: Men flytta inte fokus helt till det störande beteendet, utan ta tag i störningen i förbifarten genom en klapp på axeln eller en blick medan undervisningen fortsätter. Ge inte negativ kritik inför klasskamrater.
  • Döm inte: Förhåll dig känslomässigt objektiv till eleven som stör och när du berättar att beteendet inte är helt lämpligt.
  • Dirigera: Hjälp eleven att göra rätt istället för att bara säga att de gör fel.
  • Driv: Håll alla elever sysselsatta både genom en rask takt i undervisningen och genom att varenda elev engageras i uppgifter oavsett om det är i grupp eller individuellt.

När elever vet vad de ska göra, respekteras för sina tillkortakommanden och lär sig att konflikter går att lösa utan att de döms ut, då kommer också en trygghet och ett lugn som ofta är svårt att få till med enbart tillrättavisningar. Och sysselsatta elever minskar stökigheten i våra klassrum. När man är upptagen med att kunna, då behöver man inte hitta på andra saker och hävda sig i klassen.

Text hämtad ur boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism”och Funktionstrappan Steg 3 – Interagera funktionellt! Registrera dig på sidan för att få blogginläggen i din mejlbox eller gilla sidan på Facebook.

 

Beställ ”Anton och Super-A” före Lucia

PR.PNG

Vardagsstrul ska vara kul! Och det är det i de pedagogiska barnböckerna med vardagshjälten Super-A, tåget Ralle Räls som håller koll på aktiviteterna och så Lilla Trigga som gör sitt bästa för att ställa till det. Ge böckerna i julklapp till någon som gillar att veta hur vardagen och alla i den fungerar. Samma bok kan läsas i en enklare och en svårare version och historierna utgår ifrån ett annorlunda sätt att fungera.

Beställ senast den 13:e december. Just nu får du 2 övningsböcker att träna vardagsfärdigheter med för 100 kr eller alla tre böcker för 360 kr jämförpris 603 kr på adlibris och 236 kr för övningsböckerna. Postens porto tillkommer. Hela serien med 7 böcker/övningsböcker kostar som vanligt 557 kr + porto. Dela upp och du har flera julklappar.

Beställ genom att uppge din mailadress i formuläret på denna länk eller maila mig  linda.jensen@bemyrails.com. Titta inuti på hemsidan: http://bemyrails.com

Passar till alla barn från fyra år i förskolan & upp till tio år med diagnos!

pr-autism-quebec-2

11214275_917243808351747_2570655950553339147_n

Funktionstrappan

Om vi vill skapa en inkluderande skola så räcker det förstås inte att stoppa in elever med autism och adhd i den. Vi måste också få skolan att fungera för dessa elever och vi måste se till att de når utbildningens slut – med betyg, självkänsla och psykisk hälsa.

Det gör vi inte med dagens skola. Hälften av eleverna med autism får inte godkänt i kärnämnena (Autism- och Aspergerföreningens). Lika stor andel har varit frånvarande från skolan på grund av bristande stöd. Information om elevers svårigheter lämnas inte över ordentligt varken mellan skolor eller inom (Skolinspektionen). Elevhälsan är inte tillräckligt involverad där det fungerar sämst. De flesta lärare vet förmodligen inte att ADHD beror på för lite aktivitet i hjärnans signalsystem och inte överaktivitet. Det är därför stimulerande medicin fungerar. Mer dopamin och noradrenalin gör signalerna starkare och lättare för hjärnan att följa en röd tråd.

Men vilket är kompetensbehovet i skolorna? Hur får man ut kunskapen utan att överbelasta lärarna som ju har fler elever än dem med autism och adhd i sin klass?

Detta är två viktiga frågor för min bok. Jag vill inte skriva en bok som räknar upp ny forskning. Jag vill skriva en bok som gör forskningen användbar. Direkt. En bok man förstår och som riktar sig till hela skolan så att alla kan jobba tillsammans. En bok där alla inte behöver kunna allt, men alla behöver kunna något.

Och då föddes Funktionstrappan. Funktionstrappan har bara fyra steg.

funktionstrappans-4-steg

Steg 1: FÖRSTÅ nedsatta funktioner!

Det första steget är för alla. Alla måste förstå vilka funktioner som ett barn med autism eller ADHD har för lite av. Autism är mer än socialt samspel och rutin. ADHD mer än att inte kunna sitta still. I första steget går jag därför igenom runt 50 nedsatta funktioner. Det är mycket. Men det skapar en konkret förståelse till att bakom samma problem, säg skrivsvårigheter, så kan det finnas olika anledningar och svårigheter. Och olika anledningar kräver helt olika anpassningar.

Steg 2: KOMPENSERA nedsatta funktioner!

Anpassningarna kommer i steg två. Och steg två delas in i fyra delsteg där elevhälsan har främsta ansvaret för de tre första: En kompenserande miljö, energivård och navigeringsstöd. Läraren får stöd att säkerställa dessa insatser i klassrummet, men de behövs även utanför. Läraren är också ansvarig för det sista delsteget: En kompenserande pedagogik. Den bygger på några nycklar … som jag får gå igenom vid ett senare tillfälle. Men eftersom ADHD-hjärnan är underaktiv, så är ett mål med undervisningen att regelbundet fylla på med mer stimulans på olika sätt.

Steg 3: INTERAGERA funktionellt!

Men för att en skola ska fungera, så behövs också ett gemensamt förhållningssätt gentemot eleverna och ett bra samarbete mellan alla vuxna. Detta är steg tre i Funktionstrappan med för att skapa.

Steg 4: EXCELLERA med en funktionell verksamhet!

I det fjärde och sista steget, så kommer rektorerna in. Här samarbetar rektorn och elevhälsan för att skapa en funktionell verksamhet. En verksamhet som är bra på att inkludera och som bygger på andra skolors framgångsfaktorer och på funktionella beslut.

Det som gör Funktionstrappan så fantastisk, är att den skapar en skola som är bättre för alla! Alla i skolan mår bra av att vi skulpterar fram en skola som förstår nedsatta funktioner hos barn, som förstår hur varje nedsatt funktion kan kompenseras och som har hittat sätt att bemöta både eleverna och att samarbeta med vuxna runt dem. Metoderna som är bra för elever med autism och adhd är bra för prestationer och relationer för alla elever och pedagoger. Och en extra bonus. Flera av metoderna har vetenskapligt belägg för att minska stökigheten i klassrummen.

Funktionstrappan hittar du i boken  Inkluderingskompetens vid adhd & autism”.  Jag hoppas att det är en bok som alla lärare, specialpedagoger, resurser och rektorer blir sugna på att läsa. För elevernas skull.  Mer information på hemsidan här.

Skriv in din mejladress och prenumerera på bloggen, så får du ett mejl när boken kommer ut.