Fallgrop: Att mäta allt utifrån när det fungerat som bäst

Det finns flera anledningar till att elever presterar ojämnt och vi ska akta oss för att använda deras bästa resultat som måttstock.

Elever kan om de kan. Det är vår uppgift att ta reda på hur de ska kunna.

En varningsklocka är när vi börjar säga till eleverna ”du kan om du vill”. Elever kan om de kan. Vissa elever jobbade fint igår, men idag förstår de inte vad läraren menar och deras arbete speglar därför inte vad de kan, utan bara hur mycket de har förstått av själva instruktionerna … eller hur mycket dopamin som cirkulerar i hjärnan.

Fysiologin påverkar vad vi kan. Vid ADHD kan man fokusera, men bara om hjärnan signalerar att detta är väldigt intressant. ”Motivationen” är lägre inställd som default-läge hos dem med ADHD jämfört med klasskamraterna. För dopamin-nivån är lägre. Intresse höjer dopamin. Det gör ADHD-medicin också.

Vid autism har man oftast en ojämn begåvningsprofil som vi måste kartlägga. 

För Sofia spelar det ingen roll att hon kanske ligger flera årskurser före i matematik. I historia och religion brister läsförståelsen. Med rätt anpassningar skulle hon kunna prestera långt bättre med inläst material eller nyckelord markerade. Men stannar vi vid ”du kan om du vill” då kommer vi aldrig att upptäcka detta. Sedan har vi eleverna som kan, men bara på sina allra bästa dagar. Simon som ”kunde” igår … eller en gång för någon månad sedan. Då när ljudnivån var okej, bänkgrannen still, magen nöjd, natten för en gångs skull utan sömnsvårigheter och läraren på förra lektionen sa något snällt … då lyckades Simon. Det fungerade. Fast bara just då. Det är inte rättvist att straffa elever för att de någon gång lyckats bra och sedan alltid mäta deras prestationer utifrån när de fungerar som bäst eller låta detta avgöra om eleverna får stöd. Däremot ska vi vid dessa tillfällen fråga oss varför de lyckades, så att vi kan skapa förutsättningarna igen.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Annonser

Leder inkludering i skolan till långsiktig inkludering?

Utbildningsdepartementen inom EU samarbetar när det gäller inkludering genom European Agency for Special Needs and Inclusive Education. Som del av sitt arbete sammanställer man forskning, men även statistik relaterat till inkludering där utbildningen i EU:s olika länder kan jämföras. I år släpptes ännu en rapport som sammanställts i Danmark. Rapporten går igenom forskningsläget när det gäller inkludering i skolan kopplat till tre områden: social inkludering i skolan, anställning och inkludering i samhället efter avslutade studier.

”there is evidence to suggest that there is a link between inclusive education and social inclusion in the areas of education, employment and living in the community. At the same time, the review suggests that attending segregated settings minimises the opportunities for social inclusion both in the short term (while children with disabilities are at school) and the long term (after graduation from secondary education).”

– sammanfattning från hemsidan

Evidence of the Link Between Inclusive Education and Social Inclusion: A Review of the Literature, som rapporten heter, konkluderar att det finns en rad positiva effekter av inkludering … men man väljer helt korrekt en försiktig formulering när det gäller de positiva effekterna av inkludering jämfört med särlösningar: ”evidence suggests” och ”learners […] may perform academically and socially better than learners educated in segregated settings”.

Jämförs två likvärdiga grupper av elever när vi tittar på effekterna av inkludering och särlösningar?

Samtidigt som det är goda nyheter med ovan rapport som visar på att inkludering har positiva effekter på social inkludering och framtida arbetsmöjligheter så gäller det att inte dra för stora slutsatser. De flesta studier som jämför elever som inkluderas med dem som inte inkluderas är inte randomiserade. Man har därmed inte enligt god forskningssed slumpmässigt tilldelat elever i var sin grupp – där vissa blir inkluderade och andra inte (det vore under de flesta förhållanden oetiskt att låta elever gå i en bestämd grupp för forskningens skull). Men det innebär alltså att studierna kanske jämför två grupper av elever som faktiskt har olika förutsättningar från början. Frågan är, placerar vi de elever som inkludering misslyckas med  i särskilda grupper? I så fall är det orimligt att förvänta sig att undervisning utanför vanlig klass ska lyckas uppnå samma resultat för dessa elever som inkluderingen redan misslyckats med och som, om de vore kvar i sitt inkluderande sammanhang, alltså skulle dra ner det positiva resultatet för inkludering.

Fler sociala interaktioner innebär inte per automatik en bättre upplevelse av delaktighet.

Tyvärr mäter även studierna ofta inkludering utifrån yttre observerbara parametrar istället för hur individerna själva upplever inkluderingen. Det är vetenskapligt belagt att fler sociala interaktioner äger rum i inkluderande sammanhang än i särlösningar. Här finns dock forskning som visar att denna interaktion i många fall är ganska enkelriktad och att det framförallt är de andra eleverna som påbörjar samspel snarare än eleverna med en funktionsnedsättning. Många elever med en funktionsnedsättning upplever sig dock fortfarande utanför och mobbning ökar i takt med högre årskurser. Rapporten lyfter också motsvarande problematik när det gäller fritiden. Elever som inkluderas i skolan deltar i högre utsträckning i fritidsaktiviteter med andra, men det innebär, enligt rapporten, tyvärr inte att individerna själva upplever detta som mer positivt.

Forskningen har dock identifierat faktorer som kan inverka positivt på delaktigheten i skolan (se punkterna sist).

Inkluderingens effekter beror på funktionsnedsättningen.

Forskning visar också på skillnader beroende på elevgrupper. För elever med lägre intelligens finns ett gott forskningsunderlag som visar på positiva effekter när de inkluderas. Dessa elever gynnas av tillgången till de andra elevernas resonemang och lärarnas högre förväntningar när de inkluderas. Även för elever med fysiska funktionsnedsättningar ser vi liknande positiva resultat.

Men när det gäller elever med inlärningssvårigheter, som dyslexi och dyskalkyli, så visar Hatties genomgång av forkningen inte längre på lika positiva resultat. Och det samma gäller elever med autism och adhd. Rapporten från EU går inte alls in på effekterna av inkludering på elever med olika funktionsnedsättningar utan har förutsättningslöst sökt fram studier med nyckelord som ”disabled”.

Rapporten visar också på att vi även för de inkluderande eleverna så har vi inte en likvärdigt skola. Många faller ifrån redan i högstadiet och går inte ut med betyg. Och bland dem som får betyg för att kunna söka till gymnasiet så går enbart 37% vidare dit jämför med 78% av eleverna utan funktionsnedsättning. De ”positiva” resultaten med inkludering jämfört med särlösningar behöver alltså sättas i perspektiv.

Det största värdet för mig av rapporten är de faktorer som faktiskt leder till en positivare effekt inom gruppen av inkluderade elever. Dessa faktorer är också betydligt mer pålitliga än när vi mäter inkluderingens effekter jämfört med särlösningar … även om vi när det gäller eleverna med autism måste komma ihåg att samspelssvårigheter ingår i diagnosen och att studier som undersöker social delaktighet bör göras specifikt för denna grupp om man vill ha resultat som gäller denna grupp (och här spretar den begränsade forskning som finns). Autismföreningen i Storbritannien konkluderar att den väldigt begränsade forskning som finns för individer med autism, inte visar på motsvarande positiva effekter på lång sikt av inkludering kontra särlösningar såsom EU-rapporten gör för funktionsnedsatta generellt.

Några riktlinjer vi kan dra för en effektivare inkludering för elever generellt:

  • Tvålärar-undervisning har för de lägre årskurserna en tydlig positiv effekt på prestationen – till skillnad från personlig resurs/assistent.
  • Delaktighet med andra elever ökar med flera faktorer: tillgänglighet, samarbete, värdesättande och acceptans.
  • Faktorer som har en negativ inverkan på inkludering: negativa attityder gentemot funktionsnedsättningar, bristande tillgänglighet, bristande flexibilitet och uteslutande av ämnen som anses för svåra.
  • En lyckad social inkludering och delaktighet bygger på att man arbetar med detta på alla plan – anställda, elever och föräldrar.
  • Framtida anställning ökar med kvaliteten på undervisningen, stöd i övergången till arbete och arbetsplatsförlagd träning av färdigheter som behövs i arbetslivet.
  • På motsvarande sätt ökar chanserna för att gå vidare till gymnasiet med en väl planerad övergång.

Vill du få inläggen direkt i din mejlbox? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Fallgrop: Att tro att elever som får anpassningar kostar för mycket

 

Samhället gör en jätte-investering på runt 3,5 miljoner kronor i varje ungdom under uppväxten, varav två miljoner rör skola och förskola. Vi är väldigt dåliga på att vårda den investeringen om vi inte lägger in ytterligare 25 000–50 000 kronor, som kan ge effekt. Vi slösar bort många av de här ungdomarna. Nu pratar vi bara ur ett ekonomiskt perspektiv, sett ur mänsklig aspekt är det ännu värre.
– Ingvar Nilsson, nationalekonom (Skolvärlden 2014)

Det är dyrt att hjälpa. Men det är dyrare att inte hjälpa. Anpassningar bör ses som en långsiktig samhällsinvestering. Återbäringen är hög om vi så bara lyckas med att ge några fler elever ett avgångsbetyg. Det är smart budgetplanering att investera i elever istället för att ta hand om unga och vuxna som hamnat utanför samhället. Det kan räcka med att skolan hjälper en enda elev vidare till en framtid utan utanförskap, för att en kommun ska vinna på en investering av 10 miljoner kronor i exempelvis teknikstöd för eleverna som behöver detta. Varje årskull elever som hamnar i utanförskap kostar samhället 260 miljarder. Dessa elever som aldrig kommer in i samhället utgör ungefär hälften av dem som varje år lämnar gymnasiet utan avgångsbetyg.

En rapport från Storbritannien visar att 83 % av kostnaden för personer med autism läggs på boendestöd och daglig verksamhet, medan enbart 7 % läggs på utbildning. Bara var tredje vuxen med autism har ett betalt arbete på åtminstone deltid. Däremot vill två tredjedelar av dem som saknar arbete ha ett. Det troliga är att det kommer att gå bra för drygt hälften av de elever som idag har en adhd-diagnos. Men vi måste bli bättre än så.

Det finns underlag som tyder på att även en blygsam utbildnings­satsning skulle kunna resultera i stora levnadsbesparingar på sikt. Ingvar Nilssons samhälls­ekonomiska beräkningar visar att det är i skolan som de investeringar som genererar störst samhällsvinster på sikt kan göras. Problemet är att konsekvenserna av att inte ge elever tillräckligt med stöd i skolan inte märks direkt i skolans eller kommunens budget, utan först på landstingsnivå, som psykisk ohälsa, eller på nationell nivå, som sjukskrivning, arbets­löshet och även kriminalitet.

På ett företag skulle cheferna aldrig spara in på något verktyg som kunde bidra till att skapa en bättre produkt på ett effektivare sätt. Att inte köpa in ljudförstärkare eller investera i skrivstöd för en elev som behöver detta är bara logiskt för att vi i skolan inte kommer att sälja våra ”produkter” när de är klara. Kanske skulle vårt samhällsekonomiska förstånd infinna sig om vi faktiskt sålde eleverna vidare till samhället när de var färdiglärda och då fick betalt utifrån vad de kunnat prestera med anpassningar istället för utan dem.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Fallgrop: Att vuxna definierar exkludering

Är skolans syn på inkludering och exkludering ett hållbart perspektiv för alla elever? Skapar det en skola för alla? Och skulle vi med samma definition tala om exkluderande arbetsplatser? Eller antar vi ett annat perspektiv när det gäller vuxna?

Skolinspektionen benämner särskild undervisningsgrupp för en ”exkluderande lösning”*. Alla ska vara med. Men att alla ska vara med behöver inte betyda att alla alltid måste vara i samma rum, vilket nog många är överens om. Men det är bara i skolan som behovet av att arbeta i ett mindre sammanhang eller i ett eget rum kallas för exkludering. På många arbetsplatser sitter man ensam i ett tjänsterum, avskärmad från intryck och med ett personligt arbetsschema för dagen. Det är lite mer likt vad en elev med autism och i vissa fall adhd egentligen behöver. På de vuxnas arbetsplatser är det ingen som någonsin tittar längs med korridor efter korridor av små kontor med ensamma människor i och säger något om exkludering. Det viktigaste är istället att alla kan arbeta effektivt och orka fungera över hela sin arbetsdag. I skolan behöver vi se till att även våra elever ska kunna fungera och orka vistas i sin skolmiljö. Men av någon anledning så ställs allt upp och ner.

Har vi elever i vår klass där vi låter ideologiska värderingar gå före individuella behov och skolframgång?

Vi börjar lägga våra värderingar på arbete i klass jämfört med i mindre grupp. Vad som fungerar bäst för enskilda elever blir underordnat våra värderingar. Att vissa elever med autism har svåra perceptionssvårigheter och andra en adhd-hjärna som distraheras av varje intryck blir underordnat vikten av delaktighet. Dessa elever sitter sedan i klassrum med så många intryck att de inte kan lära sig på ett effektivt sätt. I förlängningen kanske våra värderingar leder till elever som inte kommer till skolan längre, så som Autism- och Aspergerförbundets skolenkäter visar är vardag för över hälften av eleverna med autism.

”En skola för alla” förvandlas till ”en skola för vissa” där några inte får förutsättningar av lärmiljön att prestera utifrån sin förmåga. Deras hjärna kan inte lägga sina resurser på inlärning, utan förblir upptagen med alla sinnesintryck. Och lärmiljön blir inte längre en ”lär”-miljö utan en överväldigande och svårarbetat miljö. För en del kan enkla hjälpmedel som hörselkåpor och keps stänga ute ljud och ljus tillräckligt för att hjärnan ska orka med en skoldag. Men för andra behövs särskilt stöd i form av anpassad skolgång eller särskilt undervisningsgrupp för att kontrollera ångest på grund av intryck eller den hjärnstress en intrycksrik miljö skapar.

Flexenheter som tar hänsyn till individens behov …

Som vanligt vill jag slå ett slag för åldersblandade flexenheter på varje skola för att skapa den flexibla inkludering där elever både kan vara delaktiga och få sina individuella behöv mötta utifrån sina förutsättningar, och där de kan växla mellan klass och mindre sammanhang under dagen.

* ”Exkluderade lösning” är ett ordval som föräldranätverket Barn i Behov arbetat för att Skolverket ska byta ut, eftersom det lägger en negativ värdering på särskild undervisningsgrupp och riskerar att motverka den lagliga rättighet som ett mindre sammanhang är för de elever som behöver detta för att kunna nå kunskapskraven.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

ADHD-medicin: På väg mot förväntad nivå

Mer eller mindre regelbundet sprids nyheten om diagnoshysteri. Alla ska ha en bokstavsdiagnos. Och tvingar vi inte snart Ritalin i varenda unge? Eller gör vi? Vad är sant och vad är kvällstidningsskvaller?

Socialstyrelsen har koll på hur mycket ADHD-medicin som skrivs ut. De har koll på flickor och pojkar, män och kvinnor, och de ser hur gamla alla som får medicinen är och var i landet man skriver ut mest. I en rapport konstaterar man en kraftig ökning. I runda slängar 300 procent på tio år bland pojkarna. Det låter förstås väldigt mycket.

Men är ökningen oväntat? Orealistisk? En chock?

Nej. Nej. Och nej … om Socialstyrelsen får svara. Däremot finns regionala skillnader i landet.

För hela befolkningen  (5 och 64 år för ADHD-diagnos sätts normalt inte tidigare), så har andelen som medicinerar för ADHD ökat från 0,2 procent 2006 till drygt 1 procent 2016. Bland barn räknar man med att 7 procent har ADHD och bland vuxna är siffran lägre eftersom en stor andel faktiskt inte längre kvalificerar för en diagnos i vuxen ålder (förmodligen på grund av att hjärnan mognar och utvecklas med en viss försening och detta gör det också helt rimligt att personer vill utredas igen för att se om deras ADHD-diagnos är kvar). Och Socialstyrelsen konstaterar i sin rapport att kurvan de senaste åren faktiskt börjat plana ut för den grupp där medicinering är störst – pojkarSELRES_6a351cb5-9f46-4316-8d77-7efcebb370d0SELRES_45120090-05d3-4c57-87e5-50e3610e4466SELRES_07cfa468-abb7-492f-a6c1-41dada9f2e38SELRES_9a7385d3-0f3e-4afc-bdd0-443df6cab9fbSELRES_52543be3-4b56-43a0-91ab-39aae4ab6e76 10-17 årSELRES_52543be3-4b56-43a0-91ab-39aae4ab6e76SELRES_9a7385d3-0f3e-4afc-bdd0-443df6cab9fbSELRES_07cfa468-abb7-492f-a6c1-41dada9f2e38SELRES_45120090-05d3-4c57-87e5-50e3610e4466SELRES_6a351cb5-9f46-4316-8d77-7efcebb370d0. Överlag ligger ADHD-medicineringen enligt Socialstyrelsen på en förväntad nivå, även om pojkgruppen ligger något högre med sina 5,5 procent (2016). Alla med ADHD förväntas inte medicinera och Socialstyrelsen anser att siffran borde ligga på 5 procent i denna grupp nu när läkemedel börjat rekommenderas i ett tidigt skede istället för först då annan behandling utprovats (ändrades 2015). Värt att poängteras är dock att vi inte vet vilka av alla dessa pojkar som faktiskt tar sin medicin. Läkemedelsverket undersökte detta för en del år sedan och konstaterade att hälften av dem som får ADHD-medicin utskriven, slutar ta den inom två år.

Mot bakgrund av ett sådant scenario har nivån på förskrivningen ansetts vara rimlig enligt Socialstyrelsen. Om förskrivningen dock fortsätter att öka, och börjar avvika från vad som betraktas vara vetenskaplig konsensus om förekomsten av adhd, är det angeläget att öka kunskapen om vad som ligger bakom utvecklingen.

Socialstyrelsen (Förskrivning av adhd-läkemedel 2016)

Så samtidigt som Socialstyrelsen konkluderar en ”rimlig” ökning, så drar media på för fulla växlar. Från radio till kvällstidningar … ropen skalla … så många diagnoser, läkemedel ökar lavinartat. Mer korrekta tidningsrubriker borde kanske vara ”ADHD-läkemedel rör sig mot förväntad nivå” eller ”Flickor och vuxna saknar fortfarande ADHD-diagnos och rekommenderad behandling”.

myter - adhdhysteri

Men vad betyder allt i faktiska siffror? Och jämfört med andra diagnoser och läkemedel? I bilden ovan har jag jämfört några olika diagnoser. Varför hör vi inte saker som ”alla ska ha en afasi-diagnos nu för tiden”? Det är långt fler som drabbas av denna hjärnskada (med svårigheter att prata och tolka andra) varje år än som får en ADHD-diagnos.

2017 var det enligt patientregistret 35 152 pojkar och 16 315 flickor (0-19 år) som fick utskrivet ADHD-medicin någon gång. Detta kan jämföras med exempelvis astma-medicin som sammantaget 183 243 pojkar och flickor fick utskrivet under samma period.

Ökar just ADHD-medicineringen drastiskt jämfört med andra mediciner? Kolla själv. I diagrammet nedan ser du ökningen de senaste fem åren för några av de läkemedel som det förs statistik på … och då ska vi inte ta kurvor på vanliga läkemedel för äldre … för då blir den ”branta” adhd-kurvan riktigt svår att hitta i botten på diagrammet.

staistik adhd-läkemedel

Går man längre bakåt i tiden så får vi en kurva som ökar brantare för ADHD. Men det beror snarare på att Sverige varit sen på bollen att godkänna läkemedlen för denna grupp än på någon oväntad ökning. Det är samma ökning som vi ser på melatonin i diagrammet ovan som nyligen godkänts för recept utan att man måste ansöka om licens för varje patient.

Eftersom flickor fortfarande missas i en högre utsträckning när det gäller ADHD, så kan vi också förvänta oss en fortsatt ökning bland flickorna. Det samma gäller vuxna. För vuxna har adhd-läkemedel efter en långtidsstudie godkänts först 2014 och innan dess fick de alltså bara skrivas ut på licens. Så vad ser Socialstyrelsen i sin spåkulan?

Socialstyrelsen prognosticerar att förskrivningen av ADHD-läkemedel fortsätter att öka.

Socialstyrelsen (Förskrivning av adhd-läkemedel 2016

För dig som vill veta mer om hur ADHD-läkemedel fungerar så finns ett inlägg till om det här. Prenumerera gärna på bloggen genom att skriva in din mejladress (i svarta menyn).

 

Är ADHD-medicin knark?

I detta inlägg kommer du få ett tips på hur du som lärare kan underlätta inlärning hos elever med ADHD. Men låt mig först prata lite om vad ADHD-läkemedel är. Det är många som har åsikter, men inte lika många som har koll.

De vanligaste ADHD-läkemedlen är så kallade centralstimulerande preparat. Det innebär att de påverkar det centrala nervsystemet. Det låter kanske som knark, men det vanligaste centralstimulerande preparatet är koffein. Varken kaffe eller de vanligaste ADHD-läkemedlen har samma kemiska struktur som amfetamin (som också är ett centralstimulerande preparat och det som ADHD-medicin brukar jämföras med). Däremot finns det även ADHD-läkemedel som räknas till amfetamin och som kan skrivas ut när andra inte fungerat.

Både kaffe och ADHD-medicin höjer alltså vakenhetsgraden. Att ha ADHD innebär faktiskt att ha en hjärnan med en sänkt vakenhetsgrad. Och då blir det svårt att koncentrera sig. Det gäller både dem med och utan hyperaktivitet. Mer om det strax …

Så när vakenhetsgraden höjs, blir det lättare att lyssna på vad läraren säger.  Ungefär som när det där morgonkaffet får igång dig. Det blir också lättare att göra klart sina arbetsuppgifter när hjärnan är tillräckligt alert för att kunna fokusera på det den ska.

Men är ADHD-medicin beroendeframkallande? Jaa …

en besk vit kristallin xantinalkaloid som fungerar som en psykoaktivt centralstimulerande drog … kan vara beroendeframkallande …

Wikipedia

Oj, nu blev det fel. Det var kaffet jag pratade om igen. Men ADHD-läkemedel kan absolut vara beroendeframkallande. Om det missbrukas. Inte i de doser som det ges för att behandla ADHD. I de doser normaliserar det hjärnans nivåer av dopamin. Tar man mer höjs de över de normala nivåerna och det är först då man börjar känna suget när det saknas. Därför ska man också ta missbruk av ADHD-läkemedel på stort allvar!

Och på grund av att ADHD-läkemedlen hjälper till att höja dopamin-nivån (som även kaffe kan göra), så ökar de inte bara vakenhetsgraden. De påverkar även hjärnans belöningscentrum. ADHD-hjärnan är nämligen underaktiv både när man mäter hjärnvågor och när man mäter dopamin. När dopamin höjs, då normaliseras hjärnans signaler och man både tänker och motiveras på ett mer ”normalt” sätt. Det är på samma sätt som antidepressiva fungerar med att höja serotonin – mer och starkare signaler helt enkelt, signaler som funkar hos oss andra utan någon ”signalrubbning”. Precis som med kaffe så kommer effekten inom en halvtimme och varar sen i några timmar (lite olika med olika läkemedelssorter och det finns även medicin som funkar annorlunda). Det är också värt att veta att Socialstyrelsen numer rekommenderar läkemedel i ett tidigt skede, istället för som tidigare när annan behandling utprovats. Däremot så konstaterar Socialstyrelsen att det endast finns ett tydligt forskningsstöd för positiva effekter på kort tid (6 månader) men inte på lång sikt (3 år).

ADHD-elevernas inre belöning är utan medicinering inställt på ett lägre defaultläge än hos alla utan diagnos. Det får olika följder i vardagen. En är att det blir svårare att motivera sig själv att både påbörja och avsluta uppgifter. För det känns helt enkelt inte lika bra att göra en uppgift. En annan följd är att man kan börja leta efter dopamin-kickar som får en att känna sig bra. Det kan vara fysiska aktiviteter som ger ett rus, ibland farliga sådana, eller droger. ADHD-läkemedel verkar därför minska risken för missbruk hos de flesta med ADHD och inte tvärtom. Detta är för att en medicinerad hjärna helt enkelt inte måste söka sig efter ”belöningar” och aktiviteter som stimulerar hjärnans belöningscentrum på annat sätt. En sådan hjärna saknar inte sitt dopamin. Missbruk av olika sorter har på grund av den fysiologiska ”belöningsbristen”, impulsiviteten och ett nedsatt konsekvenstänk koppling till ADHD.

Rörelse inverkar också positivt på dopamin. Men alla behöver inte börja klättra som nobelpristagaren i fysik, Michael Kosterlitz. Även annan fysisk aktivitet påverkar ADHD:n och i formen med hyperaktivitet söker sig eleverna automatiskt till rörelse.

Hyperaktivitet och svårigheten att sitta still verkar vara hjärnans lösning på nedsatt vakenhetsgrad och underaktiviteten. Hjärnan drar då igång sig själv genom fysisk aktivitet.

Säg därför inte till en elev med ADHD att sitta still!

Så vad ska vi göra om vill att ADHD-hjärnan ska kunna koncentrera sig på vår undervisning? Jo, vi ska tillföra rörelse! All rörelse verkar hjälpa – ett tjugo minuters motionspass på morgonen eller att stryka under i texten, att gå runt mellan stationer i klassrummet eller stå och skriva vid tavlan istället för på papper, att pilla på något, tugga tuggummi eller gunga fötterna mot ett gummiband virat runt stolsbenen …

Men säg bara inte åt en hyperaktiv elev med ADHD att sitta still. Då ber du dem samtidigt att sluta tänka och fokusera. Uppmuntra istället både hyperaktiva och hypoaktiva ADHD-elever till rörelse.

Kom ihåg: ADHD innebär en underaktiv hjärna – inte en överaktiv

Det som uppfattas som överaktivitet är när hjärnan inte klarar av att hålla kvar uppmärksamheten för att signalerna är för svaga, då hoppar den vidare till något annat. Det är detta hoppande som tolkas som överaktivitet. Och det är bland annat detta hoppande som ADHD-läkemedel påverkar. Någon elev beskrev det som att alla tankar var som bubblor. Men de bara sprack. Med medicinen kunde han plötsligt få tag på bubblorna, tänka tankarna klart, utan att de sprack och det kom en ny hela tiden. 

Prenumerera gärna på bloggen genom att skriva in din mejladress (i svarta menyn).

För många diagnoser är inte problemet

Både vid autism och vid adhd är det fler pojkar som får diagnosen, och flickorna upptäcks fortfarande senare. Åtminstone ett barn på hundra har autism i Sverige – men enligt en senare studie är det drygt två barn på hundra i Stockholmsregionen. När det gäller adhd så visar en senare genomgång av 175 studier världen över att förekomsten är sju barn på hundra. Den siffra som brukar uppges i de flesta sammanhang är dock 5 %, och detta är ungefär den nivå som studiernas resultat legat på i tre årtionden. Diagnosen är inget västligt fenomen, utan i exempelvis Kina är andelen precis lika hög. Om vi väger in andra utvecklingsavvikelser innebär det att ungefär vart tionde barn har behov av anpassningar för att de inte befinner sig på samma utgångsläge som sina klasskamrater.

Idag finns forskning som visar att en diagnos kan bidra till en bättre skolgång. En tidig diagnos minskar dessutom risken för att framförallt flickorna – som inte fått tillgång till rätt anpassningar – till slut kraschar i tonåren. Vanliga sekundära följder, såsom sänkt själv­förtroende, ångest eller sociala beteendestörningar, blir samtidigt lättare att undvika om vi kan möta funktionsnedsättningen rätt från start. Jag anser att vår målsättning bör vara att alla elever med en funktionsnedsättning ska ha sina behov kartlagda redan när de börjar skolan. En diagnos behövs dock ännu tidigare för att många av barnen ska fungera i hemmet och få rätt stöttning och rätt förväntningar ställda på sig även där. För att kunna uppnå detta krävs emellertid både bättre utvecklade screeningmetoder och en attityd­förändring i samhället när det gäller värdet av en diagnos.

Eftersom antalet autism- och adhd-diagnoser ökar finns det en felaktig missuppfattning om att det generellt sett är för lätt att få diagnos eller att det finns en omfattande över­­diagnostisering. Något som spätt på uppfattningen är att de som föds sent på året oftare får en adhd-diagnos (samt tar adhd-läkemedel) och att adhd därför skulle röra sig om en omognad istället. Dock vet vi inte om ”höstbarnens” högre andel diagnoser beror på en överdiagnostisering eller på att dessa barn bara fångas tidigare än andra med adhd. Det skulle kunna vara så att deras adhd-symtom märks tydligare gentemot klasskamraterna och skolans krav ju senare födda de är. Mer forskning behövs för att vi ska kunna dra rätt slutsatser. Men om vi går efter patientregistret ligger Sverige även för ”höstbarnen” fortfarande långt under de sju procent som enligt senare internationella studier har en adhd-diagnos. I verkligheten är det för de flesta tyvärr så att de fortfarande får sin diagnos långt efter att de hade behövt den för att få rätt stöd. Den svenska ”flickforskaren” Svenny Kopp har tidigare undersökt en grupp flickor med stora skolproblem där nio av tio inte hade fått sin autism- eller adhd-diagnos trots att det var uppenbart att de var svårt funktionshindrade. När dessa hårt kämpande flickor väl kom till vården hade deras svårigheter istället bedömts som ångest, depression, familjerelationsproblem eller ospecifika anpassningsproblem. Dessa är typiska följddiagnoser eller ibland bara felaktiga förklaringar när en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning förblir oupptäckt. Våra elever och framförallt flickorna kan alltså sakna diagnos trots att de har autism eller adhd. Vårdnadshavarna kan till och med ha fått motsatta besked i kontakt med vården. Svensk forskning visar nämligen att många inom vården ger felaktigt lugnande svar till en stor andel av de föräldrar som söker hjälp för sina barn. Föräldrar väljer då i många fall att inte gå vidare med sin oro och barnen förblir utan rätt insatser från samhället – fram tills de misslyckas med skolan eller får andra problem och någon fångar upp dem med en misstanke om NPF.

Det är svårt att säga vilket som är värst; att få problemen uppmärksammade men felaktigt diagnostiserade eller att inte få dem uppmärksammade över huvud taget.
– professor Christopher Gillberg (2005)

Det är inte ovanligt att hela familjer drabbas onödigt hårt när en diagnos uteblir. En stor undersökning från Riksförbundet Attention visar att många föräldrar till barn med diagnos sover mindre, stressar mer och måste dra ner på både sin arbetstid och sociala kontakter. En del måste till slut sjukskriva sig. En diagnos i tid ger åtminstone lite fler möjligheter för stöd längs vägen för hela familjen, både i form av avlastning via LSS och genom tillgång till expertis från Barn- och ungdoms­psykiatrin eller Barn- och ungdomshabiliteringen.

Texten är hämtad från ”Steg 1: Förstå nedsatta och starka funktioner” i min bok Inkluderingskompetens vid adhd & autism.

Få inläggen direkt i din inbox genom att skriva in din mejladress i den svarta menyn.

 

 

Översiktlig mall: Följ upp extra anpassningar

Saknar du en mall för att dokumentera och följa upp extra anpassningar? Nu finns en en kartläggningsmall som utgår ifrån elevernas olika behov.

  1. Behoven motsvarar rubrikerna i boken ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism”.
  2. Välj de tips och anpassningarna som du tror ger mest effekt och fyll i högra kolumnen.
  3. Nu har du en översiktlig mall där typiska behov kopplas till anpassningar på en enda dubbelsida. Spara digitalt och jobba vidare på den för att analysera och följa upp anpassningarna. Använd mallen som del av den pedagogiska kartläggningen och IUP för enskilda elever eller som en egen plan för vad du vill införa i klassrummet när du arbetar med boken.

Mallen är uppladdad i den nya Facebook-gruppen ”Inkluderingskompetens: Goda exempel”. Du hittar den på länken nedan:

Åtgärdslista för extra anpassningar

Nedan är en bild av en tidigare version.

Åtgärdslista.png

Den stora fajten: Är du kategorisk eller relationell?

Hur kommer det sig att alla fantastiska specialpedagoger, beteendevetare, föräldrar och lärare som vill uppnå samma sak hamnar i var sin ringhörna ibland?  Länge har jag funderat, försökt sätta fingret på kärnan av de motstridiga åsikterna. Tycker vi egentligen så olika? Eller tror vi bara det. Något ser jag är gemensamt: alla står vi på de pedagogiskt mest utmanande elevernas sida …

Men så kommer de specialpedagogiska perspektiven emellan. Är du kategorisk eller relationell? Vi börjar placera varandra i fack … Om du tycker si, då måste du också tycka så, för det säger perspektiven. Pratar du om diagnos och nedsatta funktioner? Då måste du ju vara kategorisk. Och är du kategorisk, då vill du inte anpassa skolan för alla. Är du relationell? Jaha, då vill du inte se eleven. Boxningshandskarna på. Vi polariserar och puttar ut varandra ännu längre ut i motståndarhörnen. Men tänk om ingen av oss tycker så … eller si.

Tänk om vi alla tycker nästan likadant. Vi prackar bara på varandra åsikter som ingen har för att vi utgår från en dålig modell. Varför då?

Är vi verkligen så överkategoriska eller relationellt renläriga att vi vill något helt fundamentalt motsatt från varandra? Jag tror inte alls det. Jag tror att alla som arbetar för eleverna med NPF vill uppnå i stort sett samma sak. Jag tror att vi alla egentligen är mer överens än oense. Det jag ser i diskussionerna är ett gemensamt mål: Vi vill lära andra hur skolan kan tillgängliggöras och anpassas efter elevernas behov.

Alla jobbar vi egentligen för samma sak – en tillgängligare skola!

Kanske angriper vi bara uppgiften från varsitt håll …

Vetenskapen försöker ständigt hitta modeller för hur verkligheten ser ut. Och när det gäller det kategoriska och relationella perspektiven så är det kanske en sällsynt dålig modell av verkligheten. Jag ska förklara varför.

Vilken specialpedagog eller speciallärare och anhängare av det relationella perspektivet tycker inte att man ska kartlägga behoven? Man kan inte anta ett relationellt perspektiv och inte anpassa lärsituationen och lärmiljön till elevernas behov. Och elevernas behov utgår ifrån eleverna själva, alltså deras styrkor och svårigheter – deras kognition, deras perception, deras sociala förmågor, deras motorik … Har de inte sina egenskaper, så har de inte heller sina behov. Vi kan eftersträva att anpassa och utveckla undervisningen med samtliga elever som utgångspunkt, men någonstans så utgår de metoder som fungerar ändå alltid utifrån hur eleverna vi har fungerar och lär sig.

Metoder som används på människor, måste utgå från människor, annars har de inte någon vetenskapligt bevisad effekt. Det är därför aldrig till nackdel att veta hur människor fungerar, vad de har svårt och vad de har lätt för. Detta gäller oavsett om vi ska leda, motivera, uppfostra, undervisa eller tillgängliggöra.

Och omvänt med det kategoriska perspektivet, vilken beteendevetare eller vårdnadshavare tycker att vi inte ska anpassa situationen? Ingen. Jag svär. Ingen med ett barn med NPF och ingen psykolog som arbetar med dessa barn vill att vi ska låta bli att anpassa skolan, undervisningen och gemenskapen så att den passar eleverna vi har som grupp. Ingen.

Vi ska inte skylla på eleven. Men vi måste se och förstå eleven.

Så hur olika är våra åsikter då. Vi kan ju varken bortse från eleven när vi anpassar situationen eller bortse från situationen när vi utgår från eleven. Jag tror egentligen att vi vill åstadkomma precis samma sak. Vi arbetar bara mot målet från olika håll. Målet är ett och samma: en tillgängligare skola. Vägen skiljer sig lite åt. Men förmodligen inte så mycket som vi tror. Den ena halvan utgår från situationen som skapar svårigheter och anpassar till eleverna. Den andra halvan utgår från elevernas svårigheter och anpassar situationen. Slutresultatet: En tillgängligare skola.

Relationella kategoriska perspektiven

Kanske säger du som läst på om de relationella perspektivet att det inte är kategoriskt att vilja tillgängliggöra skolan för alla sina eleverna. Pax för att det är relationellt. Nähä, men i sådana fall kan vi inte heller ropa ”kategoriskt” så fort någon vill utgå ifrån nedsatta funktioner … eftersom de också vill tillgängliggöra den fysiska, pedagogiska och sociala miljön överlag. Det blir liksom inte rätt. Facken stämmer inte.

Kanske är det egentligen så att det kategoriska och relationella fungerar, men bara som en historisk avbild av hur vi tänker kring specialpedagogik och skolutveckling … och bara om man ser det som en modell av verkligheten målad med väldigt breda penseldrag. Men som en vetenskapligt förankrad rekommendation eller som en svart-vit förklaring på vad ”de andra” i den där motståndshörnan egentligen tycker och tänker, då vet jag inte längre …

Varken det kategoriska eller det relationella perspektivet står okritiserat idag, vilket i flera sammanhang ses som en utmaning till fortsatt teoriutveckling. […] Ett förhållande som på senare tid allt oftare kritiserats, bl a av Alan Dyson […] är bristen på dialog mellan företrädare för det ena eller det andra perspektivet, som ofta ”isolerat sig” i olika läger. Detta innebär också risker för att företrädare för det ena försummar vad som görs av företrädare för det andra.

– Ingemar Emanuelsson m. fl. ur Forskning inom det specialpedagogiska fältet (Skolverket)

Själv väljer jag inte något av dessa perspektiv – precis som Skolverket  (se ställningstagandet i lyftet Specialpedagogik för lärande). Jag vill istället utgå från ett tvärvetenskapligt perspektiv och jag vill utgå från forskningen. Jag väljer alltså det bästa av de två specialpedagogiska perspektiven, som jag försöker illustrera nedan: Arbeta både med eleven och med kontexten. Se både svårigheterna hos eleven och i situationen.

Relationella kategoriska perspektiven BÅDA.png

Det kategoriska perspektivet ser specialpedagogik som något som pågår med enskilda individer, gärna i ett rum avskilt från klassen. Det relationella som något som pågår i varje klassrum. Båda dessa strategier behövs. Ibland bör specialpedagogik tillföras som en individuell insats och utanför den ordinarie klassen. Tidiga stödinsatser för läsning är ett sådant exempel. Trestegsmodellen i Finland är en metod som bygger på individuellt riktat tidigt stöd … och vi vet hur det går för Finlands elever. Proaktivt bör vi alltså arbeta även med enskilda elever och innan de hamnar i svårigheter. Vi kan dessutom förutspå när elever kommer att hamna i svårigheter genom att känna till elevens svårigheter. Att förstå nedsatta funktioner (såsom nedsatt tidsuppfattning, organisationsförmåga, aktivitetsreglering eller föreställningsförmåga) vid autism och adhd ger oss ett försprång. Och vi måste då inte vänta på att eleverna misslyckas och visar i vilka situationer det blir svårt innan stöd sätts in.

Reparerande har det däremot minimal effekt på prestationen att avskilja elever från klassen när de redan har misslyckats och kommit efter. Men i vilket fack är vi då, om vi vill följa riktlinjerna som forskningen drar upp. Är vi kategoriska i lågstadiet och sedan relationella? Är vi kategoriska när vi proaktivt sätter in individuellt stöd och relationella när eleven sedan kommer tillbaka i klassrummet?

Den pedagogiska (eller specialpedagogiska) verksamheten [kan och skall]naturligtvis dra lärdom av kunskaper från det kategoriska perspektivets forskning […] De behov av hjälp och stöd som är direkt relaterade till exempelvis ett funktionshinder är naturligtvis desamma oberoende av det ena eller andra förståelseperspektivet i specialpedagogisk forskning och verksamhet.

– Ingemar Emanuelsson m. fl. ur Forskning inom det specialpedagogiska fältet (Skolverket)

 

Kanske vill vi också lösa skilda huvudproblem. Två problem som båda finns och är lika viktiga men som framstår olika tydligt beroende på vem av oss som tittar.

  1. Den ena halvan ser en del pedagoger i skolan som fokuserar på brister hos eleven istället för i sin undervisning och i skolmiljön. Denna halva ser, med en djupare kunskap om skolan, elever som måste anpassa sig fast de inte kan. Elever som skulle klara sig långt bättre om lärsituationen såg annorlunda ut.
  2. Den andra halvan ser en del pedagoger som inte sätter in rätt stöd för att de inte riktigt förstår hur eleven fungerar. De ser, med en djupare kunskap om NPF, elever som utifrån sin funktionsnedsättning fungerar på ett hyfsat förutsägbart sätt, men som stödåtgärderna uteblir för eller siktar snett.

Ettorna placerar vi i facket som relationella och tvåorna som kategoriska. Men tänk om  man tycker båda problem är viktiga? Tänk om helt enkelt båda perspektiv behövs? Tänk om det bästa är att både veta hur eleven fungerar och hur skolan fungerar ..?

Så med en vetenskaplig touch avslutar jag mina funderingar om boxningshörnor och polarisering inom ett område där vi borde gå tillsammans för en tillgängligare skola … oavsett hur den skolan kan se ut för enskilda elever.

Det man då kan konstatera är att det relationella perspektivet mycket väl harmonierar med de utbildningspolitiska intentioner som legat till grund för nu gällande styrdokument för skola och utbildning. Att förbehållslöst framhålla detta perspektivs förtjänster i förhållande till det kategoriska perspektivet medför en betydande risk för att underlåta att utsätta utbildningspolitiken för kritisk granskning och analys. Exempelvis bygger det relationella perspektivet på den normativa utgångspunkten att en inkluderande skola för alla är bättre för alla elever än en mer segregerad skola. Enligt vår mening borde även denna utgångspunkt utsättas för kritisk forskning. Utbildningspolitisk forskning borde här kopplas till klassrumsforskning för att möjliggöra analys av intentionernas implementation. Uppgiften för en skola för alla är att skapa förutsättningar för att alla elever skall kunna känna samvaro och deltagande, kunna samarbeta och dessutom få utbyte av att vara i skolan. Vi vet i liten utsträckning huruvida skolan har lyckats med dessa fundamentala uppgifter, i synnerhet när det gäller elever i svårigheter av olika slag.

Även ovan citats slutsats är hämtat från Skolverkets publikation och har alltså skrivits av de forskare som specialpedagogisk litteratur brukar referera till vid beskrivningar av det relationella perspektivet – Emanuelsson, Persson och Rosenqvist.

 

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i mejlboxen! Min bok köper du här på bloggen, bokus eller Läromedia. Har du redan läst boken så skulle jag bli jätteglad om du skrev ett par rader på bokus eller adlibris (via boktipset.se).

Specialpedagogiska lyftet del 3: Det kompensatoriska ansvaret som föll bort

Du som är ute efter några länkar till konkret stöd för elever med NPF kan hoppa ner till den rubriken, för jag inleder med att diskutera varför Skolverket specialpedagogiska lyft inte kommer att förbättra skolsituationen för dessa elever i någon märkbar utsträckning. Därmed inte sagt att ”Specialpedagogik för lärande” inte innehåller andra värdefulla delar som framförallt kommer att kunna främja samarbetet mellan elevhälsa och lärare. Man har bara inte följt uppdraget man fick. Skolverket bjuder nu in både Attention samt Autism- och Aspergerförbundet och Barn i Behov för att diskutera det specialpedagogiska lyftet för lärarna. Bakgrunden till kritiken är att lyftet siktar bredvid regeringens intentioner . Jag har i två tidigare inlägg konstaterat hur Skolverkets fokus på social inkludering innebär att man missar hur även skolmiljön och pedagogiken samtidigt måste göras tillgänglig samt varför det inte räcker att beskriva de exekutiva funktionerna och kommunikationssvårigheter för att förstå hur inlärningen hos elever med autism och adhd fungerar.

Skolverkets material lämnar oss med många obesvarade frågor när det gäller eleverna med NPF som tillsammans med de elever som har svenska som andraspråk skulle utgöra huvudmålgrupperna för satsningen. Hur anpassar vi lärmiljö och lärsituation till NPF-elevernas annorlunda kognition, perception, motivation, sampel och kommunikation? Hur skiljer sig tankemönster, beteende, bearbetning av sinnesintryck, motivationen, samspel och kommunikationsfärdigheter hos elever med autism och adhd från våra andra elever? Rent konkret, vilka pedagogiska konsekvenser får grundläggande nedsatta funktioner som exempelvis en nedsatt aktivitetsreglering (adhd) eller föreställningsförmåga och central koherens (autism)?

Det vi vill komma åt är hur vi skapar förutsättningarna för att inlärning ska kunna ske utifrån intelligens istället för exempelvis koncentrationsspann, förmåga att filtrera bort intryck eller automatiserad motorisk förmåga. Forskning visar att elever med autism eller adhd presterar långt under sin intelligens och statistik visar att många inte får godkänt eller blir hemmasittare som en följd av brist på rätt stöd.

För att kort summera vad det specialpedagogisk lyftet borde ge lärarna konkret kunskap om, så inleder jag med att referera till skollagen.

Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Lag (2014:458).

Det som Skolverkets material inte levererar är helt enkelt svar på hur lärare rent praktiskt ska kunna åstadkomma detta. Hur motverkar man – eller kompenserar man – så långt som möjligt för en funktionsnedsättnings konsekvenser? Det är också precis dessa svar som lärare idag själva efterfrågar.

Målet med lyftet borde enligt min mening vara de samma som de båda examensmål som till hösten läggs till i samtliga specialpedagog- och speciallärarutbildningar. Nämligen att lära vad NPF innebär (det kategoriska perspektivet) och hur denna kunskap kan föras in i lärmiljön och lärsituationerna i form av rätt stöd (det relationella perspektivet).

Regeringen har med de nya examensmålen och satsningen på det specialpedagogiska lyftet skapat förutsättningar för att NPF-kunskap och konkreta stödåtgärder nu ska kunna nå ut både till  nyutbildade och alla dem som redan arbetar i landets skolor. Därför är det också kritiskt att lyftet verkligen tar ett tydligt NPF-perspektiv. Vilket som sagt var regeringens intention.

Konkret stöd som saknas

SPSM har förutom sin tillgänglighetsmodell (som jag beskriver i ett inlägg min inledande kritik) även tagit fram videoavsnitt som beskriver de nedsatta funktionernas konsekvenser och vilket konkret stöd som då behövs. Se gärna både del 1 och del 2.  Det finns även ett sammanfattande dokument ”Pedagogiska strategier: viktiga krokar för en tillgänglig och likvärdig utbildning”.

Konkret stöd jag saknar exempel på i Skolverkets material när det gäller en tillgänglig fysisk miljö:

  • Anpassad belysning, ljudförstärkning och ljuddämpning för att hantera perceptionsproblematik vid autism och distraktion vid adhd.
  • En ”talande” miljö som visar vad som finns var och vad man gör var för att miljön ska vara begriplig vid autism.
  • Alternativa arbetsplatser med exempelvis inbyggd rörelse i arbetsplatser i form av pedaler eller gummiband mellan stolsbenen för att få upp koncentrationsförmågan vid adhd.
  • Möjlighet att gå undan till intrycksfritt rum på rast och att äta i en lugn miljö.
  • Hur man tydliggör tid för dem som har nedsatt tidsuppfattning.

Konkret stöd jag saknar när det gäller en tillgänglig pedagogisk miljö:

  • Hur man kan utnyttja visuella representationer med exempel på mallar och appar i form av venn-diagram, tankekartor m. m. (för att motverka effekten av nedsatta funktioner som central koherens, läsförståelse, läsavkodning, automatiserad motorik).
  • Hur man kan arbeta med metakogntiva strategier och vikten av att lära sig tänka kring kunskapen. Hur minnesstrategier kan användas och hur man kan länka kunskap till befintlig kunskap.
  • Hur man kan tillföra variation (varva uppgifter, tillföra rörelser, varva olika uppgifter, höja intensiteten, ge många omstarter, utnyttja motivation) i undervisningen för att undvika att hjärnan går in ett tillstånd med ofokuserade gamma-vågor hos eleverna med adhd.
  • Hur man kan organisera större uppgifter för elever med nedsatt organisationsförmåga.
  • Vikten av igenkänning (autism) och skriftliga instruktioner (adhd/autism) och hur man använder bildstöd för att förtydliga. (Detta går Skolverkets material delvis in på.)
  • Vikten av att tillföra lektionsstruktur och fasta rutiner där man exempelvis påbörjar och avslutar lektioner på samma sätt på hela skolan. Hur man tydliggör målet för en uppgift genom att visa färdiga exempel och tydliggör vägen mot målet och vilka färdigheter som behövs.
  • Vikten av att i högre utsträckning bedöma elever efterhand istället för vid ett avslutande prov och hur man tillämpar formativ bedömning där elever får många möjligheter att göra om sina prestationer.
  • Och inte minst vikten av läs- och skrivstöd för elever som har automatiseringssvårigheter. Att de svagaste eleverna alltid ska vara tvungna att arbeta både med att lära sig läsa/skriva OCH SAMTIDIGT ta in ämneskunskap skapar inte en likvärdig skola. Elever som inte kan läsa ordentligt måste få kunna fokusera på själva ämneskunskapen och få inlästa texter för att prestera utifrån sin intelligens. Det samma gäller elever som inte automatiserat skrift. De behöver få lov att presentera kunskap muntligt eller med hjälp av att någon annan skriver.

 

Kompletterande diskussionsfrågor till Skolverket som fångar NPF-perspektivet

I SPSM:s lista för vidare läsning hittar ni också ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism”. Och för er som vill arbeta med boken, så har jag markerat de avsnitt jag tycker Skolverkets material gärna kan kompletteras med.  Steg 1 finns i mitt tidigare inlägg.

Diskutera synen på elever med diagnos

Grundprinciper, fallgropar och många av avsnitten i Steg 3 och 4 är bra utgångspunkter i diskussioner om skolans värdegrund, bemötande och syn på både inkludering och elever med funktionsnedsättningar. Arbetet med fallgropar kan bestå i att diskutera synen på diagnos … vad är fördelarna och nackdelarna med den. (Relevanta kapitel: ”Att se diagnosen som en stämpel istället för en karta” sid 67 och avsnitten som följer ”Att tro att elever med autism eller adhd inte är smarta”,  ”Att blunda för den tysta elevens svårigheter”, ”Att utgå från att alla upplever världen som vi själva” samt ”En dag genom elevens ögon” sid 22.)

 

Åtgärderna i Steg 2 ger kunskap om hur stöd rent konkret kan se ut för elever med autism eller adhd och nedan följer några frågor som utgår från Steg 2. (Det går bra att använda bilderna nedan i vilka sammanhang ni vill eftersom källan finns med.)

Synliggör vilka nedsatta funktioner som inverkar i olika lärsituationer.

Utgå ifrån bilden med Funktionskontot (men utan text) och välj några typiska lärsituationer (genomgång, grupparbete, skrivarbete). Titta på innehållsförteckningen från Steg 1 och identifiera tillsammans vilka nedsatta funktioner som dessa situationer ställer krav på och skriv in dem i bildens ljusgröna del.  Vilka moment i situationerna och faktorer i lärmiljön är det som tömmer elevens funktionskonto?

Gå vidare till nästa diskussionsfrågor för att ta reda på genom vilka åtgärder/metoder som kan vi tillföra funktion, dvs. kompensera för den nedsatt funktionens konsekvenser

steg 2E pic 1-0 funktionskonto v2 - larger

Diskutera vad som dränerar elever med NPF på energi.

Utgå exempelvis från dräneringssolen nedanför och fortsätt lägga till fler punkter (som redan finns i bilden för exempelvis Tid).

steg 2E pic 2-5 draneringssol v2 PR

Diskutera skillnaden mellan att sänka krav och att kompensera för nedsatta funktioner. Diskutera verktyg för att kompensera.

Utgå från några konkreta situationer där det är svårt för vissa elever att lära sig eller visa sin kunskap. Hitta olika exempel på hur inlärningskraven kan sänkas på eleven i den specifika situationen i olika ämnen. Men ska vi sänka inlärningskraven eller kompensera för konsekvenserna av elevens funktionsnedsättning (se skollagen)?

I vilket moment är det svårt – har eleven svårt att komma igång, motiveras, behålla uthålligheten, stänga ute intryck, samspela i grupp, ta in kunskap eller kommunicera/presentera kunskap?

Hitta fram till hur vi med rätt verktyg/metoder kan kompensera för elevens svårigheter genom att presentera kunskapen på ett annat sätt, tillföra struktur i undervisningen, tydliggöra tid, tydliggöra målbilden, utnyttja ”motivatorer” eller tillföra rörelse/intensitet … (Relevanta kapitel: Navigera igenom aktiviteter, Tydliggöra tid, Fånga och fokusera, Förankra kunskapen, Ta bort hinder för att ta in och redovisa kunskap.)

steg 2E pic 2-0 anpassa kompensera

Identifiera styrkor och hinder för att ta in respektive redovisa kunskap hos de svagaste eleverna. Hur kan vi utnyttja dessa styrkor och ta bort dessa hinder för att differentiera undervisningen i hela klassen?

Utgå ifrån konkreta situationer där det är svårt för vissa elever att ta in kunskap. Hitta även situationer där det är lättare – varför fungerar det bättre då? Utgå från samma kapitel som ovan men lägg till Tro på framsteg och lägg stor vikt på Skapa mening, Kom igång med några enkla knep, Hitta motivatorer. Vad kan vi göra för att det ska bli lättare att ta in kunskap? Hur kan dessa metoder vävas in som en standard för att lyfta de svagare eleverna inför sina klasskamrater och differentiera undervisningen för hela klassen istället för en enskild elev?

Gör motsvarande för att redovisa kunskap. Diskutera genomgångar, grupparbeten, laborationer m. m.

Hur kan vi ta till vara behoven hos våra mest utmanande elever så att deras behov bidrar till skolutveckling och till att höja alla elevers prestation?

steg 4 pic 8-0 omvand inkludering v2

Till er som tagit er så här långt så avslutar jag med min syn på vad inkludering måste innebära från bokens efterord.

Om vi definierar inkludering som ett ideal som skolor ska sträva mot, då är det min övertygelse att vi bara kan uppnå detta ideal genom att skifta fokus i vår undervisning från eleverna i norm till eleverna i behov. Det är deras pedagogik och deras anpassningar som är inkludering. Dessa elever måste bli vår nya norm. Först när vi erbjuder fler elever det som eleverna med särskilda behov måste ha för att klara sin utbildning, kan vi uppnå en inkludering där olikheter faktiskt stärker helheten. Dessa elevers behov hjälper oss att höja kvaliteten på vår undervisning och de lär oss bli bättre pedagoger.

Eleverna som kommer med de största utmaningarna till oss bär då samtidigt med sig svaren – och det är dessa svar som bygger upp vår inkluderingskompetens.

– Linda Jensen (Efterord i Inkluderingskompetens vid adhd & autism)

⊕ = de avsnitt jag rekommenderar

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ”INKLUDERINGSKOMPETENS VID ADHD & AUTISM”

STEG 2 KOMPENSERA NEDSATTA FUNKTIONER   75 
Introduktion   76 
Grundprinciper 
⊕   Alla elever kan lyckas
⊕   Vi har ett kompensatoriskt uppdrag – inte eleven
⊕   Vi kompenserar inte bara undervisningen
Kompenserande skolmiljö   84 
Perceptionssanera skolan    85
Avlägsna lysrör som låter och ljus som bländar

⊕   Ta till ljuddämpare och ljudförstärkare
Skärma av andra elevers prat
Skala bort onödiga synintryck
Skapa funktionella arbetsplatser    89 
⊕   Skärma av med bänkarnas placering
⊕   Skapa arbetsplatser som kompenserar för rörelsebehovet
Underlätta i svåra miljöer  91
Underlätta i kapprummet
Avskärma i matsalen
Förenkla på toaletten
Dämpa utmanande beteenden med miljön    93 
Rensa ”triggrar”
Behåll miljön samma
Skapa en reträttplats
Skapa en skolgård för alla   97 
En tillgänglig utemiljö
Energivård   99 
Kartlägg energitjuvar och energiladdare   101 
⊕   Kartlägg vad som tar energi
⊕   Kartlägg vad som ger energi
Känn igen varningsklockorna och bryt i god tid
Ladda batterierna    104
Säkra rasten för energiladdning
Mat som inte stressar
Lugna sinnena
Spara på batterierna    108 
Dygnsanpassa skoldagen
⊕   Intrycksanpassa skoldagen
⊕   Automatiseringsanpassa skoldagen
⊕   Aktivitetsreglera skoldagen
Organisera skoldagen
När batterierna körts slut    122 
Våra tre stressresponser
Att fäkta – utåtagerande beteenden
Att frysa – låsningar
⊕   Att fly – instinkten att rädda sig själv
Skapa en handlingsplan för nödsituationer
Skala ner – bättre än rasera    126 
Skala ner skolutflykter och andra krävande dagar
Ha ett reservschema som backup
Rensa bland läxorna
Anpassad skoldag och studiegång
⊕   Särskild undervisningsgrupp
Navigeringsstöd   138 
Navigera igenom kommunikation    140 
⊕   Talad kommunikation som alla förstår
⊕   Alternativ och kompletterande kommunikation
Bildstöd som kommunikation
Bildstöd för att kommunicera behov
Kommunikationsstöd

Navigera igenom aktiviteter    145
⊕   Översikter
⊕   Enhetliga lektionsplaner
⊕   Skriftliga instruktioner
⊕   Rutiner
⊕   Förberedelser
Navigera med andra    154
Regler
Sociala berättelser
Seriesamtal och att ritprata
Navigera igenom miljön    157
⊕   En tydliggörande skolmiljö
Navigera igenom tid   159
⊕   Tydligare tid
Oplanerad tid
Kompenserande pedagogik   164
Led och rikta rätt    166
⊕   Strukturera och skapa igenkänning
Ge tät lärarhandledning
Visa vägen med formativ bedömning
Ge beröm som puffar eleverna rätt
Våga bli bedömd själv
Tro på framsteg    176 
Stärk elevens tro på sig
⊕   Skapa fler situationer att lyckas i
⊕   Utgå från funktionsförmågorna
Fånga och fokusera    181 
⊕   Lyssna lättare
⊕   Väck fokus med sinnesintryck
⊕   Lär med kroppen
⊕   Skapa mening
⊕   Kom igång med några enkla knep
⊕   Hitta motivatorerna
⊕   Utnyttja specialintressen
Använd appar
Utnyttja belöningar och gamification
Förankra kunskapen    195
⊕   Reflektera – lär ut metakognitiva strategier
⊕   Visualisera – hjälp eleverna organisera kunskap
Länka – skapa nycklar till kunskapen
Repetera utan att tappa motivationen
Ta bort hinder för att ta in och redovisa kunskap    200 
Hinder 1 – kunskapsnivå
⊕   Hinder 2 – hastighet och simultankapacitet
⊕   Hinder 3 – otydliga mål
⊕   Hinder 4 – människor
Hinder 5 – läromedel
Hinder 6 – text (dyslexi och läsförståelse)
Hinder 7 – siffror (dyskalkyli)
⊕   Hinder 8 – handskrift
⊕   Hinder 9 – prov
Ta bort hinder med rätt lärverktyg

Fallgropar när vi ska kompensera   225 
Att se eleven som den som ska kompensera
Att undervisa utan differentiering
Att glömma det som är bra

STEG 3 INTERAGERA FUNKTIONELLT   233   
Introduktion   234 
Grundprinciper 
⊕   Det är situationerna som skapar våra problem – inte eleverna
Det är vi vuxna som saknar lösningar – inte eleverna
Det som händer i skolan löser skolan – inte föräldrarna
Samarbeta med eleven   238 
Var elevens medspelare – inte motspelare    239 
Villkora inte relationen till eleven som behöver den mest
Skapa en koppling med eleven som är svår att nå
Vi ska inte vinna över eleven
⊕   Tillför det eleven vinner med sitt utmanande beteende
⊕   Ta itu med problem diskret, direkt och utan att döma
Sätt ribban på rätt höjd    245    
⊕   Ställ krav som elever kan säga ja till
⊕   Ta ansvar för det som sker över ribban
Hantera vägran med lyhördhet och justera ribban
Besvara kaos med lugn    248 
Smitta med lugn
Avled med ett sidospår
Se till att eleven har en väg ut ur utbrottet
Utveckla beteendet på sikt    253 
Arbeta inte med fel verktygslåda
Utbrottet är inte problemet
Logga utmanande reaktioner och ta reda på varför de uppstår
⊕   Varför fungerar det när det fungerar?
Fånga elever när de gör rätt för att få dem att göra det oftare
⊕   Hitta nya vägar tillsammans – samarbetsbaserad problemlösning (CPS)
Samarbeta med vårdnadshavarna   264 
Se vårdnadshavarna som verktygslåda
Lägg fokus på det du själv kan styra över
Arbeta lösningsorienterat mot de viktigaste målen
Samarbeta när det har skurit sig
Samarbeta i skolan och utanför   271    
⊕   Låt inte eleven vara den som ska anpassa sig
Arbeta för enhetliga stödinsatser i skolan
Samarbeta bortom skolans gränser
⊕   SPSM – Statens specialpedagogiska skolmyndighet
BUP – Barn- och ungdomspsykiatrin
BUH/HAB – Barn- och ungdomshabiliteringen
LSS – korttidsvistelse eller avlösare i hemmet
Fallgropar när vi ska interagera funktionellt   277 
Att se andra som motspelare
Att tänka icke-autistiskt eller icke-hyperaktivt
Att tro att lite konsekvenser eller uppfostran fixar eleverna

STEG 4 EXCELLERA MED EN FUNKTIONELL VERKSAMHET   283 
Introduktion   284 
Grundprinciper 
⊕   Vi kräver inte att elever ska misslyckas för att få stöd
⊕   Inkludering är något vi alla gör varje dag
En inkluderande organisation   289 
Inkluderande perspektiv    289 
Integrering jämfört med inkludering
⊕   Inkludering innebär en skola som är tillgänglig för alla
Ingen behöver kunna allt – men alla behöver kunna mer
Funktionella roller    295 
Rektorns kompensatoriska uppdrag
Skolpsykologens och skolkuratorns förebyggande roll
Skolsköterskans uppfångande roll
Fritidshemmets utvecklande roll
Resurspedagogens ledsagande roll
Specialpedagogens och speciallärarens handledande och förstärkande roll
Framgångsfaktorer vid inkludering    309 
Tänk omvänd inkludering   312 
Föranpassat    315 
Skapa en skola för alla … från början
Differentiera som norm
⊕   Inkludera lärverktyg och hjälpmedel i alla klassrum
Ge stöd innan elever misslyckas med trestegsmodellen
⊕   Överlämning för kontinuitet i elevernas stöd
Verksamhetsorienterat    321 
Arbeta med hela verksamheten inte bara enskilda elever
Låt specialpedagogiken bli allas ansvar
Sätt kommunikation och extra anpassningar på mötesagendan
Flexibelt och multidisciplinärt    325 
Kom ihåg att elever med behov av flera kompetenser kräver en teaminsats
Sätt elevhälsan på kartan som obligatoriskt nav
⊕   Skalbar inkludering med flexenheter
Relationellt    332 
⊕   Leta efter vad vi kan förändra i situationen – inte hos eleverna
Träna bara på det elever kan lära sig och ”pys” annars
Stärk elevernas skolförmågor    334 
Gör en plan för att arbeta med den dolda läroplanen
Arbeta med outvecklade färdigheter
Sätt upp mål och tillför resurser för arbete med sociala färdigheter
Se till att verksamheten är en förebild för elevernas beteenden
Arbeta med attityder hos klasskamraterna
Motverka och hantera mobbning
Fallgropar när vi vill excellera   343 
⊕   Att glömma elevens bästa vid inkludering
⊕   Att testa om det går först
Att använda pedagogiska åtgärder för att lösa psykologiska problem
⊕   Att tro att inkludering är för dyrt

Användarhandledning   351 
Fritidshemmet, förskolan och LSS-verksamheter
⊕   Högstadiet och gymnasiet