Hjälp! Konsekvenserna biter inte!

Hur gör du när ett barn gör fel? De flesta av oss säger helt sonika till barnet att sluta med att göra fel. Och många gånger hjälper det. Men det är faktiskt inte säkert att det hjälper för att tillrättavisningar egentligen fungerar. Det kanske inte låter helt logiskt?

Jag ska försöka förklara. De flesta barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna. Det känns obehagligt när någon är arg på en. Och för många barn känns det så pass obehagligt att man vill få bort den känslan. Ett enkelt sätt är att helt enkelt göra som den vuxne vill. Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada.

Men det är alltså inte själva tillrättavisningen som gör susen. Det orsakssamband vi ser är:

Tillrättavisning  ⇒  Jag slutar göra fel för att jag nu vet hur man gör rätt

Men om eleven redan vet att vad som är rätt så ser kanske orsakssambandet ut så här:

Besviken vuxen  ⇒  Jag slutar göra fel för att få glad vuxen

Ovan orsakssamband försvåras ytterligare för elever med autism. De är nämligen inte lika relationsstyrda som andra barn. Det innebär att en ”besviken vuxen” inte har samma effekt. Detta tolkar vi lätt om till attitydproblem. För vi är vana vid att elever ”respekterar” oss när vi tillrättavisar även om beteendekorrigeringen egentligen handlar om att få dem själva att känna sig bra. Det positiva är att elever med autism ofta tycker att regler är viktiga eftersom de förtydligar tillvaron. De kan dem, de kan påpeka dem för andra elever och de vill följa dem, men … en rad nedsatta funktioner ställer till det. Det är exempelvis väldigt svårt att komma i tid eller att stå och vänta om man har nedsatt tidsuppfattning och inte kan känna skillnad på fem minuter och en evighet. Även de med ADHD har det så. Det är också svårt att följa regler som man inte förstår.

Regler utgår ifrån att elever förstår dem och har förmågan att följa dem.

Om vissa funktioner inte finns så kan vissa elever inte följa reglerna.

Både elever med autism och ADHD har nedsatta exekutiva funktioner. Det innebär bland annat att de har svårt att se orsak och konsekvens. De har svårt att planera sitt beteende och tänka rätt från början. Detta gör att de också har svårare att lära sig av konsekvenser. Därför fungerar konsekvenser inte så bra på dessa elever (och på övriga fungerar de som sagt förmodligen inte heller, för de elever vill bara inte ha lärare som är besvikna på dem). Det är inte heller säkert att reglerna är så begripliga som vi tror för en elev som har svårt att generalisera från en situation till en annan. Dessa elever saknar ofta mycket av informationen för att kunna göra rätt.

Konsekvenser bidrar till mobbning.

Många vuxna tycker inte att det gör något att konsekvenser inte funkar på en elev. För det skickar fel signaler om vi låter en elev slippa ifrån konsekvenserna av sitt beteende. De andra eleverna börjar då också göra fel. Forskning visar att det inte är så. Tvärtom. Elever som ser sina lärare ge konsekvenser till en annan elev mobbar i större utsträckning. I dessa klasser får mobbarna högre status . Eleverna i klasser med lärare som bygger sin relation på acceptans och värme även med elever som ofta gör fel får istället en förebild. Klassen utvecklar färdigheter som bygger på att de inte accepterar att man är elak mot varandra och får en syn på andra där det är okej att inte vara helt perfekt. I dessa klasser står eleverna upp mot dem som mobbar i en högre utsträckning.

Kränkta elever ger igen.

Ytterligare en anledning att vara försiktig med konsekvenser är att elever som tappar ansiktet, känner sig orättvist utpekade eller får sin självbild nertryckt, till slut kan ge igen. Det är elever som känner sig inträngda i ett hörn som börjar hota. Det är elever som inte känner sig förstådda och respekterade som tar till de mest drastiska åtgärderna som skolskjutningar.

De beteenden som vi uppmärksammar är dem vi ger näring.

Forskning ställer sig också tveksam till återkommande tillrättavisningar eftersom det nämligen har visat sig att om vi ger mycket uppmärksamhet till ett dåligt beteende så är det svårare att få bort det.

Så vad säger forskningen att vi ska göra istället för att ta till konsekvenser och tillrättavisningar?

  1. Gör det lättare att göra rätt genom att ta bort det i situationen som triggar igång fel beteende. Om två elever inte kan stå bredvid varandra i en kö utan att peta på varandra. Tänk om. Placera ena eleven först eller ge en liten uppgift.
  2. Ignorera det dåliga beteendet. Ja. Forskning visar att ju mer vi uppmärksammar ett dåligt beteende, desto svårare är det att bli av med det. Det vi uppmärksammar gödslar vi.
  3. Förstärk det positiva beteendet med beröm, en tumme upp eller en belöning. Förstärkare ska väljas utifrån eleven. Vad får eleven att må bra och lysa upp?
  4. Visa hur elever kan göra rätt istället för att påpeka att de gör fel.
  5. Använd skriftliga  regler och  bildstöd. Forskning har visat att när vi förstärker instruktioner med bilder så har det en positiv effekt för alla elever, inte bara de med autism eller adhd. Ha bara begripliga och meningsfulla regler som inte går emot vissa elevers behov. Säkra att eleven har de funktioner som krävs för att följa regeln. Det är svårt att ställa fram ett kakfat med regeln ”ta inte” framför en elev utan impulskontroll. Impulskontroll är inte ett val. Det är som en bil utan fungerande bromsar. Den bilen ska vi inte ställa i för branta backar som utmanar bromsarna.
  6. Tillrättavisa till nästa gång. Detta är mitt eget tips och har ännu inget vetenskapligt stöd. Men genom att se mellan fingrarna just nu så lättar vi på tillrättavisningen och visar att vi accepterar att barnet gör fel ibland. Att be barnet tänka på hur man gör rätt till nästa gång innebär också att vi tar vår del av ansvaret för att det blev fel och för att vi kanske inte förtydligat vad som gäller från början. Så till er som tillrättavisar och ger konsekvenser säger jag: ”Det är okej idag, men bara om det fungerar. Nästa gång kan ni väl tänka på om det har den effekt ni tror och lyfta det som blir rätt istället?”

 

När tillrättavisningarna kommer hela tiden så slutar de betyda något.

 

Om du vill läsa mer på temat så finns det några inlägg till:

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i brevlådan! Fler tips hittar du i boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism och Funktionstrappans Steg 3 – Interagera funktionellt!

Andra rekommenderade böcker:

 

Annonser

2 metoder som höjer eleverna från G till VG

En av de mest kraftfulla metoder som finns för att höja elevernas prestation är att lära ut metakognitiva strategier parallellt med ämnet. Genom dessa strategier så förser vi eleven med verktyg att tänka och reflektera kring uppgiften. Strategierna visar sig speciellt effektiva hos  barn i behov av särskilt stöd och fungerar bäst när man samtidigt tillämpar strategier för en mer strukturerad undervisning. För de flesta elever med autism är struktur en förutsättning för att de ska kunna vistas och fungera i lärmiljön. Men struktur gagnar även resten av eleverna i klassen och kan både öka prestationen och minska tiden vi behöver lägga på att komma till rätta med stökigheten som uppstår när eleverna saknar en karta att följa. Både elever med autism och adhd har extra svårt med exekutiva funktioner som är kopplade till både metakognition och förmågan att strukturera sitt arbete, så det är uppmuntrande att metoderna fungerar så väl för elever i behov av särskilt stöd.

Om vi både håller mer strukturerade lektioner och lär ut metakognitiva strateger så höjer vi elevernas betyg.

Var för sig ger struktur respektive metakognitiva strategier väldigt bra resultat. Men tillsammans skapar de en effektstorlek på 0,84. Det är en ganska svårslagen siffra som innebär att en genomsnittselev i den 50:e percentilen skulle prestera lika bra som en elev i den 80:e percentilen som inte fått lära sig metakognitiva strategier och fått en strukturerad lärmiljö.

Här är några riktlinjer från forskningsvärlden för hur vi kan tillämpa metakognition summerade från boken ”Inkludering i skolan” av David Mitchell:

Före lärandet så hjälper vi eleven att organisera och aktivera förkunskaper. Vi skapar också ett mål eller ett tydligt syfte med inlärningen. Sedan försöker vi förutspå det bästa sättet att lösa problemet.

Under arbetets gång så använder vi metoder som att ställa frågor, förutse, jämföra och sammanfatta. Vi försöker bekräfta hypoteser och nå fram till insikter.

Efter genomgången tänker vi tillbaka och försöker förstå informationen i sin helhet och sammanfatta den. Vi föränkrar det nya med tidigare kunskaper i minnet och tittar på hur informationen eller färdigheten kan tillämpas i andra situationer.

Ett bra sätt är att modellera metakognitiva strategier genom att tänka högt när vi själva arbetar med ett problem. Eleven lär sig både processen och att se vitsen med självcoaching.

Det finns även uppgiftsspecifika strategier där eleven lär sig en formel när de exempelvis ska skriva en berättelse för att komma ihåg vilka komponenter som ingår i en bra historia. De kan också lära sig att följa vissa steg i exempelvis matematiska problem där de har i en checklista bredvid sig: Läs, omformulera, visualisera, forma en hypotes, uppskatta, beräkna och kontrollera.

Titta på några exempel:

Ovan metoder ingår i ”Funktionstrappan steg 2 – En kompenserande pedagogik”. Status på min bok hittar du här.  Håll utkik på facebooksidan eller skriv upp ditt mail (i den svarta menyn), så får du nästa inlägg direkt i din mailbox.

Mentalisera mera: Hur förhindrar vi samspelskonflikter hos barn med autism?

Har du sett serien ”The Mentalist?” Om mannen som löser brott genom att läsa av andra? Att förstå att andra har andra tankar och känslor än man själv kallas för mentalisering, eller Theory of mind. Runt 18 månader börjar barn uppfatta att deras känslor och tankar inte är de samma som omgivningens. Så är det inte för barn med autism. Den nedsatta förmågan till mentalisering är något som utgör kärnproblemet i många av de samspelssvårigheter ett barn med autism har. Den påverkar hur bra vi är på att tolka andra och hur bra vi är på att berätta våra egna behov.

Hur ska vi kunna säga att ett barn är inkluderat om det inte alls begriper sig på sin omgivning?

Det positiva är att det går att träna upp förmågan och att även barn med autism når förståelse för att andra tänker och känner andra saker än de själva. Dock ofta inte fullt ut förrän i tonåren. Jag anser att förmågan att sätta sig in i vad andra tänker och känner är något av det viktigaste vi kan jobba med för att ett barn med autism ska lyckas i skolan och känna sig inkluderat. Om vi vill uppnå delaktighet med klasskamrater så måste barnet först förstå sig på dem.

Som pedagog blir du en ganska obegriplig konfliktlösare eller tolk om du inte förstår vad din elev inte förstår.

Om vi går omkring och inte vet att andra tänker på annat än vi själva, så blir det väldigt svårt att ta in andras perspektiv. Det blir också svårt att förstå att vi själva måste säga högt vad vi tänker och vill för att andra ska veta det. Detta blir lätt en källa till konflikt. Barnet tror att alla andra upplevt samma sak som det självt. Dessutom blir det omöjligt för barnet att skilja på om någon gjort något avsiktligt eller inte. Då blir man lika arga oavsett.

Och samtidigt så har vi vuxna samma problem. För vi kan inte sätta oss in i hur det är att inte kunna avläsa andras kroppsspråk eller vad det innebär att tro att andra delar ens tankar och känslor. Som pedagog blir du då också en ganska obegriplig konfliktlösare.

Hur kan vi hjälpa till att utveckla mentalisering då?

samspel autismVi kan förtydliga samspelet som pågår med andra och använda rollekar där man är en annan person. Hur pratar och tänker den personen? I leksituationer eller grupparbeten kan vi tydliggöra för barnet vad andra tänker just då genom att exempelvis säga ”nu vill Anna … men jag vill …”. Om eleven har en resurs, så ser jag denna tolkinsats som en av resursens viktigaste uppgifter! Även rastvärdar eller fritidspedagoger kan aktivt planera in och skapa situationer där de hjälper barnet att lära sig tolka andra och olika sociala situationer som turtagning.

Vi kan också utgå från något pedagogiskt material. I övningsböckerna med Anton och Super-A finns flera övningar som innebär att sätta sig in i andras viljor, både när vi ska vänta på vår tur eller förstå att vi gillar olika saker. Att ofta använda ”jag” och ”du” när vi pratar och framförallt tillsammans med ord som ”tänker”, ”gillar”, ”behöver” eller ”vill ha” tydliggör för barnet att vi är olika på insidan. Detta kan en logoped träna barnet på.

Använd sociala berättelser eller videoinspelningar för att uppmärksamma olika viljor och känslor. Gå igenom konflikter i efterhand just med fokus på vad andra kan ha velat eller känt. Träna även på underförstådda meningar och frågor, som exempelvis intentionen hos en person som frågar: ”Vet du var toaletten finns?” eller ”Finns det mer dricka?”

Öva också på att inse hur vårt beteende påverkar vad andra tänker eller känner. Detta kan övas med skrivna eller ritade scenarier där en person gör något som inverkar på en annan och där barnet ska välja bland två eller flera alternativ på hur den andre reagerar (känner eller tänker).

För att kunna utveckla mentalisering så krävs också att vi tränar och utvecklar flera exekutiva funktioner. Vi måste kunna analysera, dra slutsatser och göra uppskattningar för att förstå och gissa vad andra känner och tänker. Vi måste kunna förstå moral och andras intentioner eller mål. Eftersom även barn med ADHD har mycket svårt med exekutiva funktioner, så har de till en mindre grad problem också med mentalisering och med att ta in andras känslor, ansiktsuttryck eller tonfall. Förmodligen spelar svårigheterna att fokusera också en roll för elever med denna diagnos.

Rekommenderad litteratur: