Hjälp! Konsekvenserna biter inte!

Hur gör du när ett barn gör fel? De flesta av oss säger helt sonika till barnet att sluta med att göra fel. Och många gånger hjälper det. Men det är faktiskt inte säkert att det hjälper för att tillrättavisningar egentligen fungerar. Det kanske inte låter helt logiskt?

Jag ska försöka förklara. De flesta barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna. Det känns obehagligt när någon är arg på en. Och för många barn känns det så pass obehagligt att man vill få bort den känslan. Ett enkelt sätt är att helt enkelt göra som den vuxne vill. Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada.

Men det är alltså inte själva tillrättavisningen som gör susen. Det orsakssamband vi ser är:

Tillrättavisning  ->  Jag slutar göra fel för att jag nu vet hur man gör rätt

Men om eleven redan vet att vad som är rätt så ser kanske orsakssambandet ut så här:

Besviken vuxen  ->  Jag slutar göra fel för att få glad vuxen

Ovan orsakssamband försvåras ytterligare för elever med autism. De är nämligen inte lika relationsstyrda som andra barn. Det innebär att en ”besviken vuxen” inte har samma effekt. Detta tolkar vi lätt om till attitydproblem. För vi är vana vid att elever ”respekterar” oss när vi tillrättavisar även om beteendekorrigeringen egentligen handlar om att få dem själva att känna sig bra. Det positiva är att elever med autism ofta tycker att regler är viktiga eftersom de förtydligar tillvaron. De kan dem, de kan påpeka dem för andra elever och de vill följa dem, men … en rad nedsatta funktioner ställer till det. Det är exempelvis väldigt svårt att komma i tid eller att stå och vänta om man har nedsatt tidsuppfattning och inte kan känna skillnad på fem minuter och en evighet. Även de med ADHD har det så. Det är också svårt att följa regler som man inte förstår.

Regler utgår ifrån att elever förstår dem och har förmågan att följa dem.

Om vissa funktioner inte finns så kan vissa elever inte följa reglerna.

Både elever med autism och ADHD har nedsatta exekutiva funktioner. Det innebär bland annat att de har svårt att se orsak och konsekvens. De har svårt att planera sitt beteende och tänka rätt från början. Detta gör att de också har svårare att lära sig av konsekvenser. Därför fungerar konsekvenser inte så bra på dessa elever (och på övriga fungerar de som sagt förmodligen inte heller, för de elever vill bara inte ha lärare som är besvikna på dem). Det är inte heller säkert att reglerna är så begripliga som vi tror för en elev som har svårt att generalisera från en situation till en annan. Dessa elever saknar ofta mycket av informationen för att kunna göra rätt.

Konsekvenser bidrar till mobbning.

Många vuxna tycker inte att det gör något att konsekvenser inte funkar på en elev. För det skickar fel signaler om vi låter en elev slippa ifrån konsekvenserna av sitt beteende. De andra eleverna börjar då också göra fel. Forskning visar att det inte är så. Tvärtom. Elever som ser sina lärare ge konsekvenser till en annan elev mobbar i större utsträckning. I dessa klasser får mobbarna högre status . Eleverna i klasser med lärare som bygger sin relation på acceptans och värme även med elever som ofta gör fel får istället en förebild. Klassen utvecklar färdigheter som bygger på att de inte accepterar att man är elak mot varandra och får en syn på andra där det är okej att inte vara helt perfekt. I dessa klasser står eleverna upp mot dem som mobbar i en högre utsträckning.

Kränkta elever ger igen.

Ytterligare en anledning att vara försiktig med konsekvenser är att elever som tappar ansiktet, känner sig orättvist utpekade eller får sin självbild nertryckt, till slut kan ge igen. Det är elever som känner sig inträngda i ett hörn som börjar hota. Det är elever som inte känner sig förstådda och respekterade som tar till de mest drastiska åtgärderna som skolskjutningar.

De beteenden som vi uppmärksammar är dem vi ger näring.

Forskning ställer sig också tveksam till återkommande tillrättavisningar eftersom det nämligen har visat sig att om vi ger mycket uppmärksamhet till ett dåligt beteende så är det svårare att få bort det.

Så vad säger forskningen att vi ska göra istället för att ta till konsekvenser och tillrättavisningar?

  1. Gör det lättare att göra rätt genom att ta bort det i situationen som triggar igång fel beteende. Om två elever inte kan stå bredvid varandra i en kö utan att peta på varandra. Tänk om. Placera ena eleven först eller ge en liten uppgift.
  2. Ignorera det dåliga beteendet. Ja. Forskning visar att ju mer vi uppmärksammar ett dåligt beteende, desto svårare är det att bli av med det. Det vi uppmärksammar gödslar vi.
  3. Förstärk det positiva beteendet med beröm, en tumme upp eller en belöning. Förstärkare ska väljas utifrån eleven. Vad får eleven att må bra och lysa upp?
  4. Visa hur elever kan göra rätt istället för att påpeka att de gör fel.
  5. Använd skriftliga  regler och  bildstöd. Forskning har visat att när vi förstärker instruktioner med bilder så har det en positiv effekt för alla elever, inte bara de med autism eller adhd. Ha bara begripliga och meningsfulla regler som inte går emot vissa elevers behov. Säkra att eleven har de funktioner som krävs för att följa regeln. Det är svårt att ställa fram ett kakfat med regeln ”ta inte” framför en elev utan impulskontroll. Impulskontroll är inte ett val. Det är som en bil utan fungerande bromsar. Den bilen ska vi inte ställa i för branta backar som utmanar bromsarna.
  6. Tillrättavisa till nästa gång. Detta är mitt eget tips och har ännu inget vetenskapligt stöd. Men genom att se mellan fingrarna just nu så lättar vi på tillrättavisningen och visar att vi accepterar att barnet gör fel ibland. Att be barnet tänka på hur man gör rätt till nästa gång innebär också att vi tar vår del av ansvaret för att det blev fel och för att vi kanske inte förtydligat vad som gäller från början. Så till er som tillrättavisar och ger konsekvenser säger jag: ”Det är okej idag, men bara om det fungerar. Nästa gång kan ni väl tänka på om det har den effekt ni tror och lyfta det som blir rätt istället?”

 

När tillrättavisningarna kommer hela tiden så slutar de betyda något.

 

Om du vill läsa mer på temat så finns det några inlägg till:

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i brevlådan!

Annonser

19 reaktioner till “Hjälp! Konsekvenserna biter inte!

    1. Det beror kanske på att tillrättavisningar och konsekvenser också har effekt på vissa barn, men kanske på dem som har lättast för att göra rätt. Många av oss har också en inbyggd fysiologisk reaktion som gör att det känns bra eller belönande att få rätt och ge konsekvenser. Det kan vara bra att känna till, för den lurar oss till att känna att vi gör rätt.

      Gilla

  1. Jag vill använda din text i vårt utvecklingsprojekt kring utvecklandet av lärmiljö, förståelse och bemötande. Har du några källor till punkterna på slutet som du hänvisar till forskning? Vilken forskning? Tack för ett viktigt och bra inlägg/Marie

    Gilla

    1. De första tre punkterna bygger på behaviorismens antecendenter och förstärkare. De finns beskrivna med referenser i David Mitchells ”Inkludering i skolan” under beteendemodifikation. Även de båda andra punkterna täcks i hans bok.

      Gilla

  2. Jag har två frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på.

    1. Vad har du för belägg att säga att autistiska elever inte är lika relationsstyrda som andra barn och vad menar du med ordet relationsstyrd?

    2. Har du frågat/talat med autister för att bekräfta/dementera det du skriver i texten ovan?

    Liked by 1 person

    1. 1. Ny forskning kring oxytocin visar på skillnader i hur små barn med autism interagerar med sina föräldrar på ett annat sätt och inte är lika intresserade som andra av samspel. Jag vill passa på att förtydliga att det inte är samma sak som att relationer är oviktiga, men eftersom interaktionen inte triggar igång oxytocin som också kallas för kroppens ”må-bra-hormon”, så blir den fysiologiska drivkraften lägre.
      2. Texten är baserad på forskning. Och det som är nackdelen med forskning är att den görs på grupper av individer och gäller alltså på gruppnivå. Men inom dessa grupper finns det förstås individer som forskningen stämmer mer eller mindre bra på. Jag har fått kommentarer från autister från båda håll. Men jag hoppas att de flesta börjar tänka kring huvudbudskapet om att vi ska försöka hitta andra sätt att hjälpa barn förstå hur tillvaron fungerar än genom sådana konsekvenser som att de exempelvis ska torka upp efter sig om de spillt ut ett glas för att kommunicera att det blivit för mycket. Jag tror på forskningen som säger att vi istället ska anpassa situationen så att barnet inte hamnar i svårigheter och på att det inte räcker att säga ”sluta” utan vi måste berätta hur barnet kan göra istället, som exempelvis säga till en vuxen om det vill ha en leksak istället för att slå på Pelle som inte vill lämna ifrån sig sin. Och det gäller oavsett om det är barn med autism eller inte, men är extra viktigt för barn som har svårt för att generalisera.

      Gilla

      1. Du får gärna bifoga en länk till den forskningen, jag har personligen lyckats hitta ytterst lite om det och att i nuläget basera några som helst teorier kring det kan orsaka mer skada än nytta (i likhet med den numera dementerade vaccin studien).

        Sedan håller jag inte med om antagandet om att socialt samspel i sig är något som autister inte är lika intresserade av (det ser jag mer som helt individ baserat, hur stort intresset är), det har mer att göra med hur omvärlden tolkar autisters sätt att interagera med omvärlden (inte intresserad är tolkningen) och ser det som brist på socialt sampel, jag ser det som annorlunda, att omvärlden sedan inte kan tolka autister på ett funktionellt sätt säger mer om omvärlden än om autister själva. Det problematiska i sociala sammanhang är att autisters sätt att agera och interagera är underordnat icke-autister och ses som någonting som ska ändras på eller som något som är en brist, istället för att då lägga energi på acceptans och att lära ut att olika människor kommunicerar olika så ska de avvikande anpassa sig om de inte vill riskera utfrysning, mobbning, trakasserier och liknande.

        Det du talar om låter som beteende modifikation (rätta mig om detta är inkorrekt) och det är problematiskt då det oftare åsyftar till att göra individen till synes mer anpassad (även om personen egentligen inte är det) och väldigt lite fokus läggs på personens välmående.

        Du får gärna, igen, bifoga information om var jag kan få tag på den forskningen. Problemet med autismforskning är att det finns en del rent problematiska antaganden och slutsatser. ABA/IBT tillhör det klustret, den anses som ”den enda evidensbaserade terapin för autism”. En form som åsyftar till att dressera individer till att te sig mer neurotypa, de är i bästa fall harmlösa och i värsta fall skadliga med konsekvenser som exempelvis PTSD.

        Det jag menade är hur många autister har du talat med innan du skrev detta? Hur många autister har fått komma till tals i forskningen du hänvisar till? Vore det inte logisk att tala med oss också, vi vet som regel mer om hur det är att vara autistisk och vad vi upplever är svårigheter (och vilken form av stöd vi kan tänkas behöva) än icke-autister.

        Liked by 1 person

      2. Om oxytocin hittar du i Pubmed och jag utvecklar detta mer i boken. Jag håller med dig om kritiken mot ABA/IBT och att det inte bara behövs forskning på vad som fungerar, utan även hur det uppfattas. Det finns dessutom någon studie som visat att terapin som bygger på träning i 30-40 timmar i veckan, inte verkar vara mer effektiv än betydligt kortare. Du har uppfattat rätt att jag de första två punkterna avser beteendemodifikation, men det finns ju en väldigt lång skala där ABA/IBT verkligen ligger i den ena ytterligheten. Att anpassa situationen till barnets förutsättningar och sedan ge strategier för att hantera situationer är nödvändigt för att utveckla vardagsfärdigheter. Vi kan exempelvis ge barn just den mat de kan äta och anpassa skolmiljön, men barnet måste äta och gå till skolan. Och där kan vi, istället för att hota och använda konsekvenser, förstärka när det blir rätt så att vi blir barnets guide.

        Gilla

  3. Har läst denna djävla skit och tycker bara att SpaceMonkey har reagerat korrekt. ”Göra vuxna glada”. Vissa vuxna blir glada av att förgripa sig på barn. Ska barn lära sig den konsekvensen också. Vilka handlingar och konsekvenser står på listan?
    Fullständig idioti och om någon som ovan vill använda detta i undervisning; tänk om! Gör den autistiska communityn glad .Det kan ju annars få konsekvenser .Var det skolskjutningar med på listan?

    Gilla

  4. Jag tycker att endast SpaceMonkey har ett sunt perspektiv på denna text.
    Att göra vuxna glada kan inte vara en huvuduppgift för ett barn. Autistiskt eller inte. Det är en dåligt skriven text med noll substans och att någon ville använda den i sin tur gör mig rädd.
    Vilka handlingar och vilka konsekvenser ska det handla om? Själv moppar jag gärna upp allt på golvet även om det rör sig om en hel tillbringare. Det finns en tid för allt.
    Att göra en vuxen glad kan ju betyda att man låter sig utsättas för ett övergrepp. Med ditt tänkande är detta och andra skadliga saker helt ok, bara barnet gör en vuxen glad. Japp, handling och konsekvens.
    Den autistiska communityn kanske inte blir glad av ditt inlägg. Var det skolskjutningar som stod med på listan?

    Liked by 1 person

    1. Vad bra du påpekade detta med skolskjutningen för där har jag varit otydlig. Texten handlar inte bara om autistiska barn och jag ser att det rör till det. Skolskjutningen är ett sådant exempel där jag pratar om de som upplever många kränkningar och utvecklar ett hat mot andra. Att barn som blir kränkt vill ge igen är hämtat ur Gillbergs ena bok.

      Gilla

  5. Den forskningen du hänvisar till är fortfarande i begynnelse stadiet och min åsikt om att använda den typen av forskning kvarstår.

    Problemet är att genom positiv förstärkning (hur väl menat det än är) så säger du per automatik att det beteende som inte ger positiv förstärkning är fel, oavsett hur skadligt det är för individen själv Ingenstans i inlägget ovan kan jag läsa att det står fråga barnet varför hen gör som hen gör. Vore inte det logiskt att göra det?

    Det är oerhört tröttsamt att höra hur autister är från icke-autister som faktiskt inte har den blekaste aning om hur det är att vara autistisk. Det talas oerhört ofta om vad vi gör, hur det påverkar andra och hur det ska modifieras för att andra ska bli mindre obekväma. Jag ska belysa detta med ett personligt exempel. Som ung hade jag ingen som helst ögonkontakt med andra människor, när jag kom upp i övre tonåren tyckte vissa människor i min omgivning att detta var oförskämt, oartigt och jag blev kallad allsköns otrevliga saker och eftersom jag inte ville göra människor arga eller besvikna så tvingade jag mig själv att lära mig ögonkontakt. Människor gav mig helt plötsligt komplimanger och slutade vara arga. Det samma gäller för en rad andra ”sociala” beteenden som jag tvingade mig själv att lära mig, till sluta brände jag ut mig själv (så som många autister gör i vuxen ålder, tyvärr), ett konststycke jag lyckats med inte mindre än tre gånger. Allt för att jag inte ville göra andra besvikna, den enda jag egentligen svek var mig själv genom att utsätta mig för saker som mest korrekt kan liknas vid känslomässiga självskada. Ingenstans frågade någon mig varför, inte ens efter otaliga vändor i allmänpsykiatrin frågade man varför, inte ens habiliteringen bemödade sig med varför.

    Med ovan vill jag säga att så länge du positivt förstärker ett beteende förstärker du andra beteenden som inte är det negativt, så nej, positiv förstärkning är inte mindre illa och nej jag anser inte att det finns en gradskillnad, beteende modifikation är beteende modifikation oavsett vilket sätt du väljer att se på det och det är oerhört kränkande oavsett vem du gör det mot.

    Problemet när många av dessa strategier har utvecklats är att experter ofta helt struntat i att fråga autister (och andra som berörs) själva, vad de skull må bra av. ”Experter” antar att de vet bättre än vad vi själva gör och baserar sina strategier på det, och det är oerhört skadligt.

    Absolut borde omgivningen anpassas så att människor kan vara i sammanhangen på ett sätt som är mest gynnsamt för dem, problemet är att detta nästan alltid definieras utav individer som inte har svårigheterna själva utan som har formulerats utifrån observationer som, tyvärr, är fyllda av ableistiska värderingar. Det finns ett talesätt inom den engelsktalande funktionshinder rörelsen som lyder så här: ”Nothing about us without us.” Tyvärr görs detta väldigt sällan.

    Du har fortfarande inte svarat på frågan hur många autister och personer med andra funktionsnedsättningar/svårigheter har du talat med innan du skrev boken?

    Gilla

    1. Jag håller helt med dig om att man ska fråga varför. Det är något av det viktigaste i de flesta sammanhang och som väldigt ofta glöms bort. Jag håller också med om att exempelvis ögonkontakt är till för andra och inte autister. Jag kan inte svara på hur många autister jag diskuterat och fått feedback av på boken eftersom de är så många. Boken har även citat från flera av dem som en viktig tankeställare i olika kapitel.

      Gilla

      1. Det var dock inte det jag sa. Huruvida en autist vill ha ögonkontakt eller ej är upp till hen själv och ingen annan (det finns autister som inte har några som helst problem med ögonkontakt), jag använde det som exempel varför även positiv förstärkning (komplimanger i det här fallet) är skadligt. Om du enbart får komplimanger när andra anser att du gör ”rätt” så implicerar det att du annars gör ”fel”. Oavsett om personen tar skada av det eller inte (det verkar inte relevant eftersom du inte tar upp det).

        Att proklamera att autister inte är lika relationsstyrda som andra som fakta när det inte är det är att fara med osanning. Vi är inte mer eller mindre relationsstyrda än andra människor. Personligen är jag en social extrovert och att jag inte umgås med andra i så stor utsträckning i dag har mest att göra med hur ansatt jag blir i sociala situationer för att jag inte ”beter mig korrekt” och det tänker inte jag utsätta mig för mer än nödvändigt. Hur social en person är har inget att göra med om hen är autistisk eller inte det har med individen att göra. Det som däremot är relevant är att autisters (och även andra individers) sätt att interagera socialt är underordnat ”normen”, vilket visar sig i alla de otaliga uttryck som ”brist på socialt samspel” och liknande. Inget sätt är bättre eller sämre, de är annorlunda men det är vi (autister) som brister, av någon anledning.

        Sedan undrar jag verkligen vad du menar med att ”tänka rätt från början”. Du får gärna förklara exakt vad du åsyftar på och vad rätt är.

        Sedan undrar jag vad du menar med dåligt beteende?

        Jag tycker verkligen att du ska läsa anarkoautisms inlägg om beteendemodifiering här:

        https://anarkoautism.wordpress.com/2015/11/12/beloningar-och-tvang-vid-beteendemodifiering-av-autister/

        och här:

        https://anarkoautism.wordpress.com/2016/01/23/habiliteringen-och-konsten-att-bryta-ner-autister/

        Gilla

  6. Med svårt att ”tänka rätt från början”, i samband med exekutiva funktioner, menar jag att man har svårt att förutsäga hur något kommer att utspela sig innan man genomfört det. ”Dåligt beteende” beror på vad studierna tittat på, men jag skulle väl definiera det som sådant som faller inom ramen av uppfostran, hur man är mot varandra eller normbrytande beteenden som att stjäla osv. När det gäller relationsstyrd så handlar det om hur mycket man motiveras i handlingarna just av relationer till andra. Jag delar inte din uppfattning om att det saknas forskning som styrker detta. Oxytocin ger en förklaring på det andra studier och kliniska observationer visat tidigare med exempelvis mindre ”joint attention”, inte låta sig påverkas av grupptryck i samma utsträckning m.m. Dessutom pekar de studier som undersökt oxytocinets inverkan åt samma håll och att det har en avgörande roll i den sociala interaktionen och exempelvis inverkar på ögonkontakt om en person får hormonet som nässpray. Däremot så håller jag med dig om att många med autism är sociala och extroverta, så jag likställer inte ”relationsstyrd” med ”social”.

    Gilla

    1. Jag syftade inte på att det inte finns forskning, jag åsyftar till att det är farligt att dra slutsatser av den som du gör utan tillräckligt med forskning. Det finns studier som visar på oxytocinets roll vid olika former av social interaktion (och en rad andra tingestar) dock är underlaget tunt när det gäller kopplingen till autism specifikt. Nässprayen är tveksam med tanke på att effekten inte sitter i speciellt länge samt att det inte gjorts tillräckligt med långtidsstudier på den.

      Det absolut största problemet med sådan forskning är infallsvinkeln: bota autism eller göra så att vi är mer ”normalt” sociala. Väldigt sällan är det någon som ens bemödat sig med att fråga vad vi vill ha. Det människor bör börja förstå är att vi inte är mer eller mindre sociala eller relationsstyrda än andra människor (detta varierar från personen till person), vi interagerar på ett annat sätt och allting som åsyftar till att assimilera ser jag som direkt skadligt. Enbart för att icke-autister inte förstår eller inte ser det så betyder det inte att inte är så.

      Sedan kan jag inte se hur att vara mindre påverkad av grupptryck någonsin skulle kunna ses som en nackdel i något avseende. Det som dock slår mig när jag läser vad autister själva skriver är att så inte är fallet, många vill (har velat) så desperat passa in, så mycket så att de direkt skadar sig själva genom att assimilera sig och anpassa sig till den graden att de utvecklar ett oerhört starkt självhat. Så att påstå att vi inte är relationsstyrda hävdar jag är felaktigt, problemet är att vårt beteendet har observerats utifrån av personer som inte förstår varför vi gör som vi gör och som inte bemödat sig med att fråga oss. Jag skulle personligen aldrig drömma om att observera en person och sedan använda min interna mall för hur saker och ting fungerar för mig på den personen, det skulle bli direkt missvisande, ändå är det det experter och forskare gör om och om igen, de observerar och sedan ANTAR de varför utan att fråga. Detta är en av de största bidragande orsakerna till varför många autister (speciellt de som identifierar sig som kvinnor) först får diagnos vid vuxen ålder.

      Då måste jag fråga, vet du någon person som kan förutsäga hur saker och ting ska bli? En kan framlägga en hypotes, absolut, men att förutsäga är nästintill omöjligt för någon.

      Är ögonkontakt ens viktigt? Är det nuvarande sättet att interagera socialt det enda sättet? Varför accepteras inte andra sätt att interagera socialt? Varför är autisters (och andra som inte faller inom den rådande normen) sätt att interagera underordnat? Varför ens fokusera på ”bra” och ”dåliga” beteenden överhuvudtaget?

      Om du inte vet om dessa kollektivt skrivna bloggars existens råder jag dig att kika in på dem:

      Parenting Autistic Children with Love and Acceptance

      https://autloveaccept.wordpress.com/

      Respectfully Connected:

      http://respectfullyconnected.com/

      Ett inlägg om varför även belöningssystem är skadliga (med tanke på sårbarheten när det gäller sexualbrott och våld och utnyttjande i överlag mot personer med funktionsnedsättning är detta extra viktigt):

      http://respectfullyconnected.com/2016/03/the-importance-of-no/

      Neurocosmopolitanism:

      http://neurocosmopolitanism.com/

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s