9 faktaresistenta fördomar om ADHD

Det finns många fördomar om adhd. Fördomarna späds på av tidningsrubriker och dålig journalistik. Men idag finns så mycket forskning att myterna är lätta att slå hål på … om man tar vetenskap på allvar. Jag hoppas att alla en dag kan acceptera att vi alla är olika, men utan att känna ett behov av att vissa diagnoser inte ska finnas eller förminskas genom förklaringsmodeller som att de är något som orsakas av samhället.  Vi kan och bör förändra skola och samhälle på många sätt, men också ta svårigheter med koncentration, impulskontroll, arbetsminne osv. på allvar. Det är bara då vi vet hur vi bäst ska anpassa skolan och övriga samhället så att alla kommer till sin fulla rätt.

Är ni redo? Här kommer lite vetenskapligt förankrad fakta som slår hål på nio av de vanligaste fördomarna.

 

1. Man kan inte mäta adhd

Detta var länge sant. Och av tidningsartiklar att döma, så verkar vissa mediedebatterande psykologer och läkare fortfarande ha missat att man faktiskt kan mäta adhd idag (även om man inte gör det när man ställer diagnos i Sverige … i USA är dock mätning av hjärnvågor godkänt vid diagnostisering). Så forskarna kan egentligen mäta adhd på olika sätt. Man kan mäta signalsubstanser: både dopamin och noradrenalin är lägre. Och när man mäter hjärnvågor så ser man: personer med adhd har svårare att fokusera för att de har mer av de långsammare theta-vågorna istället för de snabba beta-vågorna som ska triggas igång när vi ska fokusera. Theta-vågorna är dem vi alla hamnar i när vi håller på att somna eller sitter på en buss och försvinner helt in i vår egna värld och inte märker det som pågår runt omkring. Theta-vågorna kommer hjärnan ur först när något avvikande intryck (som ljud eller rörelse) distraherar tillräckligt mycket för att hjärnan ska reagera. Och det är därför personer med adhd distraheras av intryck och allt som händer omkring dem, men har så svårt att hålla kvar fokus på det de ska – speciellt sådant som är monotont och enformigt.

Så adhd är mätbart.

 

2. Adhd är bara sen mognad

Barn med adhd har, som nämnts ovan, förändringar i hjärnan som påverkar bland annat koncentrationen och deras förmåga att planera sina aktiviteter och styra sig själva. Till viss del utvecklas detta efter hand (precis som hos alla andra!), men förmågorna förblir hos de flesta nedsatta livet ut om man jämför med dem som inte har adhd. Det finns dock en betydande andel med adhd där hjärnan verkar utvecklas så att den ”kommer ifatt”. Men det sker inte förrän i tonåren, så att prata om de omogna höstbarnen som är födda sent på året håller inte. Med mindre att vissa ska vänta tills de blir 17 år eller så, innan de ska börja skolan. Men det finns alltså ändå de som när de blir vuxna inte längre uppfyller kriterierna för en adhd-diagnos, och hos många försvinner hyperaktiviteten, även om de kan förbli rastlösa. En teori är att myelinet (som isolerar nervtrådarna) blir tjockare, så att hjärnans signaler skickas mer effektivt. Det finns också någon studie som tyder på att adhd-medicinen hjälper hjärnan att utvecklas så att den blir mer lik hjärnan hos dem som inte har adhd.

Så alla människor mognar. Men vissa har också adhd.

 

3. Adhd beror på uppfostran

Så kan det se säkert se ut. Men då drar man fel slutsatser av det man ser. Genom tvillingstudier (där enäggstvillingar hamnat hos olika föräldrar genom adoption) har man kunnat konstatera att det inte spelar någon roll hur föräldrarna uppfostrar barnen. Barnen har adhd ändå. Däremot är adhd ärftligt, så många föräldrar har adhd och när vi ser deras svårigheter kan det göra att vi drar slutsatsen att det är deras beteende som orsakar barnets beteende när det i själva verket är generna som gör det. Föräldrars och pedagogers bemötande kan däremot påverka tilläggsproblematik och dessa barn kan utveckla beteendestörningar, dålig självkänsla, psykisk ohälsa och har en ökad risk för självmord.

Så adhd föds man med och det finns helt oberoende av uppfostran.

 

4. BUP ställer adhd-diagnos och missar trauman

En svensk studie undersökte just detta och ifall det var så att man ställer en adhd-diagnos när det egentligen är frågan om missförhållanden i hemmet eller andra trauman. Den studien kom fram till att risken snarare är tvärtom. Vi missar adhd eller autism. Studien gick så långt att forskarna ansåg att man borde ställa sig frågan om NPF (=neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism) är inblandat när man har med barn och trauman att göra. Barn med NPF är oftare utsatta för trauman och ärftligheten vid adhd gör att exempelvis risken ökar för föräldrar som missbrukar alkohol. Men barnen har fortfarande NPF också, och de behöver stöd för sin diagnos. Problem med auktoriteter, gränslöshet, förmåga att knyta relationer, känslighet vid beröring, avvikande sexuella beteenden, dålig hygien, ovilja att byta kläder eller klippa sig samt låg självkänsla är typiska svårigheter kopplade till NPF och vi ska vara försiktiga med att tolka in sexuellt utnyttjande eller missförhållanden i hemmet. Dokument inifrån granskade 2015 BUP i Stockholm där familjeterapi erbjöds barn med NPF istället för strategier som kompenserar för det behov barnen har genom struktur i vardagen och intryckssanering. Vi har en bit kvar att gå.

Så vi ska hålla ögonen öppna både för trauma/missförhållanden och NPF. Men vi verkar än så länge bättre på att fånga trauma än NPF.

 

5. ADHD-boomen är orsakad av dagens samhälle

Ledsen. Men ADHD orsakas av en genetisk sårbarhet som bland annat gör att dopamin-nivåerna i hjärnan blir lägre. Som sagt. Det finns flera gener kopplade till adhd och ju fler man har av vissa av dem, desto svårare blir adhd:n. Jag har under arbetet med min bok i två och ett halvt år gått igenom forskningen om adhd, och under den tiden har jag inte stött på en endaste vetenskaplig studie som visar att adhd inte finns i vissa länder (Kina ligger exempelvis på samma nivå som Sverige) eller att adhd-diagnoserna kan försvinna om vi förändrar samhället. Vi kan anpassa skolan och samhället. Och det ska vi för att göra det lättare att ha adhd och för att alla ska kunna uppnå sin fulla potential. I vissa situationer och omgivningar blir adhd:n inget större problem och i andra utgör omgivningen ett stort hinder för att fungera optimalt. Men adhd:n kommer att vara kvar hur mycket vi än förändrar omgivningen. Precis som närsynthet kommer vara kvar även om vi skriver större bokstäver på skyltarna, så att alla kan läsa. Förr i tiden behövde människan inte läsa vare sig skyltar eller böcker. Men det är väl lite drastiskt att säga att det är samhället som orsakat glasögon-boomen …

Så ännu finns inga vetenskapliga belägg för att adhd är en konsekvens av samhällsutvecklingen.

 

6. Adhd-boomen är skapad av läkemedelsbolagen

Det stämmer att både antal diagnoser som ställs och läkemedelsförskrivningen har ökat. Det stämmer också att en av anledningarna är att läkemedelsindustrin ”lobbat” gentemot läkare. När ADHD-medicinen skulle godkännas i Sverige så skapade det en stark opinion. Helt plötsligt började man skriva om diagnosen i media (finns någon som räknat artiklar före och efter). Det innebär att ADHD blev mer känt både inom vården (via läkemedelsbolagens information) och allmänheten (via debatten i media). Vi blev då bättre på att känna igen ADHD och remittera till utredning. Vi blev dock inte så bra att vi i landet som helhet ännu ligger på den procent som diagnosmanualens kriterier ska fånga. Kriterierna är satta utifrån att 7% av barnen betraktas ha sådana svårigheter i vardagen att det blir diagnos. Lokala avvikelser finns och dem bör vi undersöka närmare. Jag tillhör dem som tror att de som forskar gör det för att det är det de vill göra och inte för att få pengar från läkemedelsindustrin (i så fall borde de jobba på läkemedelsbolagen där man tjänar bättre). Men oavsett om jag har rätt där så är det så här: både ”köpta” forskare som får ekonomiskt tillskott för sin forskning av läkemedelsindustrin och de som inte gör det, är hittills ganska överens. Anledningen till att fler får diagnos är framför allt för att vi blivit bättre på att känna igen ADHD. (Sen räddar vi fler prematura och förstföderskorna blir äldre = riskfaktorer). Ni som tror att det är fler som får ADHD enbart p g a att läkemedelsbolagen vill sälja mediciner? Varför har då autism ökat också? Där finns inga mediciner. Jo, för att vi är bättre på att identifiera autism också. Det pratas mer om autism också. Ska vi granska och vara uppmärksamma på experter som får pengar från läkemedelsindustrin? Absolut. Men vi måste också kritiskt granska våra slutsatser av det. Utan att läkemedelsbolag och andra stöttar ekonomiskt, så hade vi inte kunnat bedriva lika mycket forskning. Det finns nackdelar och fördelar. Och det är förstås troligare att ett läkemedelsföretag som säljer adhd-medicin är mer intresserat av att stötta adhd-forskning och driva den framåt. Precis samma gäller astma och alla andra diagnoser.

när ”icke-köpta” forskare kommer fram till samma saker som de ”köpta”, och när en annan NPF-diagnos ökar utan att något läkemedel ens finns, då får vi tänka ett varv till för att hitta anledningarna.

Om du vill se hur ADHD-medicin ökat jämfört med andra läkemedel så kan du läsa inlägget ADHD-medicin: på väg mot förväntad nivå

 

7. Alla ska ha adhd nu för tiden

Ska de verkligen det? På riktigt? Är det bara jag som inte känner några som går omkring och hela tiden pratar om hur häftigt det skulle vara att få någon diagnos? Häftigast av alla diagnoser måste väl adhd vara, för man tänker ju: ”Åh, om jag ändå kunde ha lite svårt med att koncentrera mig och ett nedsatt belöningscentrum, så att jag också kunde få en adhd-diagnos … för det livet känns så spännande. Tänk, en ökad risk för missbruk, riskbeteenden, självmord, dåliga skolresultat och struliga relationer. Det hade varit toppen med lite  mer adhd i mitt liv! För att inte tala om stödet och attityderna från samhället som är så härligt boostande när det gäller just adhd. Ja, den diagnosen måste jag bara ha.” Enligt Socialstyrelsens statistik så ligger Sverige som helhet något under en förväntad nivå när det gäller antalet barn och unga med så stora svårigheter i skola och vardag att det klassas som adhd. Att man ibland har svårt att sitta still eller koncentrera sig är inte samma sak som att göra allt man kan och ändå ha svårt med det. Varje dag. Siffror från 2016 (det var då jag letade upp jämförelser) visar att 40-80.000 barn och ungdomar hade adhd. Men 480.000 i Sverige hade en depression. Och 80.000 opererar VARJE år ögonen för starr. Har ni någonsin hört att alla ska ha starr nu för tiden? Det verkar också vara en sådan där trenddiagnos. 

Så nej, alla ska inte ha adhd. Alla ska möjligen ha en depression.

 

8. Adhd innebär mest att man har svårt att sitta still och pratar lite för mycket … och det har de flesta pojkar

Det är det som syns. Men det är det som inte syns som är det jobbiga. Det kan till och med vara så att hyperaktiviteten, som märks mest, inte ens är ett problem, utan lösningen på den underaktiva adhd-hjärnan. Eleverna får igång dopamin och hjärnvågor genom att hålla sig i rörelse. (Så säg inte ”sitt still”!) Men i diagnoskriterierna  listas mest det som skiljer sig åt mellan adhd och alla andra diagnoser man kan sätta. Det är för att det ska vara lättare att ställa diagnoser. Allt som är samma hos flera diagnoser är inte med. Och därför ger diagnoskriterierna en väldigt missvisande bild av vad adhd egentligen är. De här funktionerna kan vara (och är oftast) nedsatta om man har adhd:

  • Tidsuppfattning
  • Planering
  • Tidsplanering
  • Beslutsförmåga
  • Prioritering
  • Organisation
  • Riktad uppmärksamhet och avledbarhet
  • Koncentration
  • Kognitiv uthållighet
  • Övervakning av handlingar
  • Självreglering
  • Impulskontroll
  • Känsloreglering
  • Aktivitetsreglering (hyperaktivitet och hypoaktivitet)
  • Initiativförmåga och igångsättning
  • Motivation
  • Inre belöning
  • Korttids- och arbetsminne
  • Hörförståelse
  • Ordavkodning och taluppfattning
  • Bearbetningshastighet
  • Problemlösning
  • Automatiserad informationsbearbetning
  • Informationstolkning
  • Automatiserad motorisk förmåga
  • Skrivförmåga
  • Perception
  • Orienteringsförmåga
  • Energi och sömn
  • Stresstålighet och ångest
  • Prestationsångest
  • Självkänsla

Nu blev det lite jobbigare att ha adhd, eller hur? Kanske så jobbigt att det inte ens går att hålla reda på allt som blir svårare när man har adhd. Därför får ni här nedan en bild också … med bara tio påverkade områden som vart och ett har stor inverkan på skola och vardag. Men jag vill samtidigt påpeka att adhd inte avgör hur intelligent man är. Man kan vara särbegåvad (och ändå inte klara skolan p g a att man inte för stöd för allt det andra). Bilden är hämtad från boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism, där också alla funktioner beskrivs.

steg 0 pic x-0 spindeldiagram v3 NO TEXT.png

9. ADHD är (bara) en superkraft

Nu har jag räknat upp en massa utmaningar med att ha adhd, men adhd kan också komma med många styrkor. Det som är dåligt i vissa situationer kan till och med vara jättebra i andra. Vi har ofta energiska idésprutor och kreativa tänkare framför oss när vi har att göra med adhd. Många entreprenörer har adhd, för de vågar ta riskerna andra avstår från. Vi ser också många artister som rider på vågen av sina positiva idéer utan att gräva ner sig i det som kanske kan gå fel och får en succé-karriär på köpet: Samir, Viktor, Magnus Uggla och Petter. Personer med adhd tänker ofta på ett lite annorlunda och snabbare sätt. Så rätt utnyttjat kan det verkligen vara en superkraft. Också. Men denna syn på adhd sticker i ögonen på en hel del med diagnosen som anser att det förringar svårigheterna de har. Varje dag. Alla blir inte Samir och Viktor. Och även för dem som kommer så långt och har framgångsrika karriärer, så finns det negativa också där. För adhd är fortfarande en funktionsnedsättning. Men om vi alla hjälps åt att låta styrkorna komma fram och låter bli att förringa svårigheter, läkemedel och vetenskap, då kan vi tillsammans göra adhd till något som är en naturlig del av vårt samhälle och där alla kommer till sin rätt. På riktigt och alla sätt. Se inte annorlunda på adhd än på alla som ser lite sämre. Inte som något negativt som samhället eller läkemedelsbolagen skapar, och som vi vill undvika till varje pris. Hur hade det känts för dig som behöver glasögon om alla höll på att skriva och tycka att det är glasögonindustrin som bidrar till att så många ska se dåligt, eller att det är uppfostran eller samhällets fel? Att det inte är en riktig diagnos utan kanske trauma eller omognad istället? Alla får ha åsikter. Men är det inte lite dumt när det faktiskt finns fakta …

 

Vill du få inläggen från bloggen direkt i din mejllåda, så skriv in din mejladress i den svarta menyn. Vill du läsa ännu mer? Boken Inkluderingskompetens innehåller fler fallgropar i vårt tänk, men mest forskningsbaserade tips och fakta. Just nu är den den mest sålda boken av över 3000 böcker med autism i titeln på adlibris i Finland.

Fallgrop: Att se diagnos som en modefluga

Det är visserligen sant att antalet ställda diagnoser för autism och adhd har ökat. Men att betrakta diagnoser som modeflugor eller slasktrattsdiagnoser förringar den verklighet som många barn och vuxna måste kämpa med varje dag. Alla neuropsykiatriska diagnoser förtjänar den respekt som svårigheterna innebär.

Socialstyrelsen för statistik på både autism, adhd och utskrivna adhd-läkemedel. Än så länge är forskarna ganska överens om att ökningen framförallt beror på att vi blivit bättre på att känna igen NPF-diagnoserna.

Vi har idag fler barnpsykologer, bättre möjligheter för utredningar och flera läkemedels­företag som faktiskt bidragit till att informera vården om adhd. Läkemedelsintroduktionen har visserligen även skapat stor debatt, men denna täckning i media har samtidigt bidragit till att allmänheten har fått större kännedom om adhd. Allt fler talar dessutom mer öppet om sin autism och adhd. Samtidig är vi idag bättre på att rädda för tidigt födda, och förstföderskorna är äldre. Båda dessa faktorer skulle kunna förklara en faktisk ökning av andelen barn som har autism eller adhd, och en genomgång av samtliga barn och ungdomar med autism i Stockholm, där andelen högstadieelever med autism mer än fördubblats, pekar möjligen åt detta håll.

Ibland använder vi argument för att beteendet finns även hos andra barn för att ifrågasätta diagnoserna. Men att alla barn då och då har svårt att sitta still eller vara flexibla är inte det samma som att alltid behöva ge sitt max för att försöka klara av detta och fortfarande inte lyckas. Andra gånger antyds det att samhället försöker sätta diagnoser på omognad eller en dåligt fungerande skola. Feldiagnostisering förekommer, men omognad eller en dålig skola kan inte skapa autism eller adhd.

Förändringarna i hjärnans signalsubstanser, de annorlunda hjärnvågorna eller de inflammatoriska markörerna kan inte orsakas genom omognad eller en dåligt fungerande skola.

Elever ska dessutom inte få någon diagnos om utvecklingen inte avviker från jämnåriga.

Inte heller när samma elev får flera olika diagnoser är detta så märkligt. Många diagnoser uppträder tillsammans med NPF, som exempelvis motorisk koordinations­störning och språkstörning.

En genomgång av 17 studier visar att 45 % av dem med någon inlärnings­svårighet samtidigt har adhd. En gen för dyslexi har även kopplats till autism.

Till och med medicinska åkommor som andningsbesvär och problem med magen är kopplade till de neuropsykiatriska diagnoserna, och dödsrisken är tre till tio gånger högre bland dem med autism för dessa. Bland dem med adhd är risken för astma åttio gånger högre än dem utan.

Allt fler studier har på olika sätt associerat både autism och adhd till inflammation, och en ökad risk för andningsbesvär eller problem med magen utgör bara en del av denna forskning.

Vid autism har ett antal studier indikerat att en låggradig hjärninflammation och ett nedsatt immunförsvar är involverade. Detta har inget med modediagnoser att göra.

Följddiagnoser på grund av att man känner sig missförstådd, ifrågasatt och inte får rätt stöd är vanliga vid NPF.

Sedan har vi tilläggsdiagnoser som en elev kan få som följd av att vi vuxna inte klarat av att bemöta de neuropsykiatriska diagnoserna och elevernas behov på rätt sätt. Det kan då röra sig om att elever utvecklar självskadebeteende, depression, tvångstankar eller utbrändhet. I många fall får eleverna dessa diagnoser före eller istället för sin autism- och adhd-diagnos med en missriktad behandling som följd … och fortsatt otillräckligt stöd.

En hel del barn/elever har tydliga funktionsnedsättningar och det är viktigt för samhälle, föräldrar och barn/elever själva att detta erkänns.
– professor Claes Nilholm (2012)

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Fallgrop: Att mäta allt utifrån när det fungerat som bäst

Det finns flera anledningar till att elever presterar ojämnt och vi ska akta oss för att använda deras bästa resultat som måttstock.

Elever kan om de kan. Det är vår uppgift att ta reda på hur de ska kunna.

En varningsklocka är när vi börjar säga till eleverna ”du kan om du vill”. Elever kan om de kan. Vissa elever jobbade fint igår, men idag förstår de inte vad läraren menar och deras arbete speglar därför inte vad de kan, utan bara hur mycket de har förstått av själva instruktionerna … eller hur mycket dopamin som cirkulerar i hjärnan.

Fysiologin påverkar vad vi kan. Vid ADHD kan man fokusera, men bara om hjärnan signalerar att detta är väldigt intressant. ”Motivationen” är lägre inställd som default-läge hos dem med ADHD jämfört med klasskamraterna. För dopamin-nivån är lägre. Intresse höjer dopamin. Det gör ADHD-medicin också.

Vid autism har man oftast en ojämn begåvningsprofil som vi måste kartlägga. 

För Sofia spelar det ingen roll att hon kanske ligger flera årskurser före i matematik. I historia och religion brister läsförståelsen. Med rätt anpassningar skulle hon kunna prestera långt bättre med inläst material eller nyckelord markerade. Men stannar vi vid ”du kan om du vill” då kommer vi aldrig att upptäcka detta. Sedan har vi eleverna som kan, men bara på sina allra bästa dagar. Simon som ”kunde” igår … eller en gång för någon månad sedan. Då när ljudnivån var okej, bänkgrannen still, magen nöjd, natten för en gångs skull utan sömnsvårigheter och läraren på förra lektionen sa något snällt … då lyckades Simon. Det fungerade. Fast bara just då. Det är inte rättvist att straffa elever för att de någon gång lyckats bra och sedan alltid mäta deras prestationer utifrån när de fungerar som bäst eller låta detta avgöra om eleverna får stöd. Däremot ska vi vid dessa tillfällen fråga oss varför de lyckades, så att vi kan skapa förutsättningarna igen.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Fallgrop: Att tro att elever som får anpassningar kostar för mycket

 

Samhället gör en jätte-investering på runt 3,5 miljoner kronor i varje ungdom under uppväxten, varav två miljoner rör skola och förskola. Vi är väldigt dåliga på att vårda den investeringen om vi inte lägger in ytterligare 25 000–50 000 kronor, som kan ge effekt. Vi slösar bort många av de här ungdomarna. Nu pratar vi bara ur ett ekonomiskt perspektiv, sett ur mänsklig aspekt är det ännu värre.
– Ingvar Nilsson, nationalekonom (Skolvärlden 2014)

Det är dyrt att hjälpa. Men det är dyrare att inte hjälpa. Anpassningar bör ses som en långsiktig samhällsinvestering. Återbäringen är hög om vi så bara lyckas med att ge några fler elever ett avgångsbetyg. Det är smart budgetplanering att investera i elever istället för att ta hand om unga och vuxna som hamnat utanför samhället. Det kan räcka med att skolan hjälper en enda elev vidare till en framtid utan utanförskap, för att en kommun ska vinna på en investering av 10 miljoner kronor i exempelvis teknikstöd för eleverna som behöver detta. Varje årskull elever som hamnar i utanförskap kostar samhället 260 miljarder. Dessa elever som aldrig kommer in i samhället utgör ungefär hälften av dem som varje år lämnar gymnasiet utan avgångsbetyg.

En rapport från Storbritannien visar att 83 % av kostnaden för personer med autism läggs på boendestöd och daglig verksamhet, medan enbart 7 % läggs på utbildning. Bara var tredje vuxen med autism har ett betalt arbete på åtminstone deltid. Däremot vill två tredjedelar av dem som saknar arbete ha ett. Det troliga är att det kommer att gå bra för drygt hälften av de elever som idag har en adhd-diagnos. Men vi måste bli bättre än så.

Det finns underlag som tyder på att även en blygsam utbildnings­satsning skulle kunna resultera i stora levnadsbesparingar på sikt. Ingvar Nilssons samhälls­ekonomiska beräkningar visar att det är i skolan som de investeringar som genererar störst samhällsvinster på sikt kan göras. Problemet är att konsekvenserna av att inte ge elever tillräckligt med stöd i skolan inte märks direkt i skolans eller kommunens budget, utan först på landstingsnivå, som psykisk ohälsa, eller på nationell nivå, som sjukskrivning, arbets­löshet och även kriminalitet.

På ett företag skulle cheferna aldrig spara in på något verktyg som kunde bidra till att skapa en bättre produkt på ett effektivare sätt. Att inte köpa in ljudförstärkare eller investera i skrivstöd för en elev som behöver detta är bara logiskt för att vi i skolan inte kommer att sälja våra ”produkter” när de är klara. Kanske skulle vårt samhällsekonomiska förstånd infinna sig om vi faktiskt sålde eleverna vidare till samhället när de var färdiglärda och då fick betalt utifrån vad de kunnat prestera med anpassningar istället för utan dem.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Fallgrop: Att vuxna definierar exkludering

Är skolans syn på inkludering och exkludering ett hållbart perspektiv för alla elever? Skapar det en skola för alla? Och skulle vi med samma definition tala om exkluderande arbetsplatser? Eller antar vi ett annat perspektiv när det gäller vuxna?

Skolinspektionen benämner särskild undervisningsgrupp för en ”exkluderande lösning”*. Alla ska vara med. Men att alla ska vara med behöver inte betyda att alla alltid måste vara i samma rum, vilket nog många är överens om. Men det är bara i skolan som behovet av att arbeta i ett mindre sammanhang eller i ett eget rum kallas för exkludering. På många arbetsplatser sitter man ensam i ett tjänsterum, avskärmad från intryck och med ett personligt arbetsschema för dagen. Det är lite mer likt vad en elev med autism och i vissa fall adhd egentligen behöver. På de vuxnas arbetsplatser är det ingen som någonsin tittar längs med korridor efter korridor av små kontor med ensamma människor i och säger något om exkludering. Det viktigaste är istället att alla kan arbeta effektivt och orka fungera över hela sin arbetsdag. I skolan behöver vi se till att även våra elever ska kunna fungera och orka vistas i sin skolmiljö. Men av någon anledning så ställs allt upp och ner.

Har vi elever i vår klass där vi låter ideologiska värderingar gå före individuella behov och skolframgång?

Vi börjar lägga våra värderingar på arbete i klass jämfört med i mindre grupp. Vad som fungerar bäst för enskilda elever blir underordnat våra värderingar. Att vissa elever med autism har svåra perceptionssvårigheter och andra en adhd-hjärna som distraheras av varje intryck blir underordnat vikten av delaktighet. Dessa elever sitter sedan i klassrum med så många intryck att de inte kan lära sig på ett effektivt sätt. I förlängningen kanske våra värderingar leder till elever som inte kommer till skolan längre, så som Autism- och Aspergerförbundets skolenkäter visar är vardag för över hälften av eleverna med autism.

”En skola för alla” förvandlas till ”en skola för vissa” där några inte får förutsättningar av lärmiljön att prestera utifrån sin förmåga. Deras hjärna kan inte lägga sina resurser på inlärning, utan förblir upptagen med alla sinnesintryck. Och lärmiljön blir inte längre en ”lär”-miljö utan en överväldigande och svårarbetat miljö. För en del kan enkla hjälpmedel som hörselkåpor och keps stänga ute ljud och ljus tillräckligt för att hjärnan ska orka med en skoldag. Men för andra behövs särskilt stöd i form av anpassad skolgång eller särskilt undervisningsgrupp för att kontrollera ångest på grund av intryck eller den hjärnstress en intrycksrik miljö skapar.

Flexenheter som tar hänsyn till individens behov …

Som vanligt vill jag slå ett slag för åldersblandade flexenheter på varje skola för att skapa den flexibla inkludering där elever både kan vara delaktiga och få sina individuella behöv mötta utifrån sina förutsättningar, och där de kan växla mellan klass och mindre sammanhang under dagen.

* ”Exkluderade lösning” är ett ordval som föräldranätverket Barn i Behov arbetat för att Skolverket ska byta ut, eftersom det lägger en negativ värdering på särskild undervisningsgrupp och riskerar att motverka den lagliga rättighet som ett mindre sammanhang är för de elever som behöver detta för att kunna nå kunskapskraven.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Attitydproblem eller resursproblem? Hur ser du på saken …

Vi vilar tungt på våra egna erfarenheter när vi tolkar andras beteenden. Men det är vår hjärna som avgör hur vår värld ser ut. Till viss del så accepterar vi att denna värld kan se olika ut för olika personer. Vi inser att det finns människor som ser glaset halvfullt eller halvtomt. Vi vet att det finns morgon- och kvällsmänniskor.

Däremot så verkar vi ha svår för det som finns bortom våra egna erfarenheter av att vara trötta en morgon eller negativa. Vi förstår kanske inte att det finns människor utan fungerande beteendebromsar – de som bara måste genomföra varje tänkt tanke – eller människor som får ont av att duscha. De ska skärpa sig och göra rätt. Vi förstår inte att vår intressanta genomgång i klassrummet inte kan bearbetas av eleven med adhd ifall vi inte växlar sinnesintryck eller om vi pratar på mer än några minuter. Ändå så har vi, precis som vid adhd, alla en nedsatt koncentration och uthållighet i olika situationer. För några av oss är uthålligheten kraftigt nedsatt under en spännande semifinal i ishockey, medan det för andra är i skoaffären nedsättningen uppstår. Vi upplever helt enkelt inte ens gula tröjor på is och röda skor i rad på samma sätt! Om någon sedan hade förhört oss om vem som gjorde målet i andra periodens tionde minut eller hur många skor som stod på översta hyllan så hade vi förmodligen underpresterat trots god intelligens.

Adhd och autism innebär väldigt annorlunda grundstenar.

Med annorlunda grundstenar så har hjärnan ett helt annat sätt att fungera på och därför kan vi inte längre utgå ifrån de erfarenheter vi gör med våra egna grundstenar. Förändringar i hjärnan påverkar inte bara hur dessa elever tänker och tar in kunskap, men också hur de känner och beter sig. Det kan till och med påverka deras kroppsliga upplevelser. En annorlunda hjärna med nedsättningar i flera grundläggande funktioner, som planeringsförmåga eller känsloreglering, innebär dessutom att dessa elever ständigt måste anstränga sig så mycket mer i en värld där andra glider fram med väloljade tanke- och känslofunktioner. Det orkar man inte i längden.

 

För andra nedsättningar är det lättare att förstå att vår upplevelse inte är likadan.

Det räcker att vi tar på oss någon annans glasögon så vet vi att alla inte ser världen på samma sätt. Om vi istället, som barnen med autism, har nedsatt föreställningsförmåga, då blir precis samma värld plötsligt väldigt otrygg och därför blir rutiner så oerhört viktiga. Människorna i världen blir också mer obegripliga eftersom vi då inte kan sätta oss in i hur andra tänker.

En elev med motoriska automatiseringssvårigheter kan inte heller genomföra alla rörelser vi själva kan, utan att flytta det mesta av hjärnans fokus till att exempelvis skriva. Därför kan vi inte jämföra hur jobbigt det är att skriva eller klä på oss. Alla små rörelser över dagen kan vara direkt utmattande. Även precis samma sinnesintryck upplevs helt annorlunda för elever med autism eller adhd. Synintryck, ljud eller kläder mot huden bli en mycket mer distraherande och ibland plågsam upplevelse om vi saknar förmågan att stänga av onödiga intryck eller om vartenda intryck skickas igenom hjärnan med en kraftig förstärkare.

Tänk själv hur olika en beröring känns om du har bränt dig i solen en dag! Vi kan inte använda våra erfarenheter av solen på obränd hud till hur den känns på bränd hud.

Därför måste vi pedagoger också lägga våra egna erfarenheter och föreställningar åt sidan och kanske bestämma om vi vill att eleven med perceptionsproblematik ska ha strumpor på sig eller ska kunna lyssna på lektionen. Det är inte bara att skärpa sig, vilja lite mer och göra som alla andra. Det är inte elevernas attityd det är fel på. Det är vår.

Boken ”Vilse i klassen – Om inkludering och andra fallgropar” är på gång. Skriv in din mejladress och prenumerera på bloggen, så får du ett mejl när boken kommer ut.

Editerat: Boken har getts ut under nya titeln Inkludering vid adhd & autism och du hittar mer information på hemsidan.