Samtidigt som sociala medier sprider fall av elever som börjat skolvägra, fått trauma eller till och med velat begå självmord efter att ha utsatts för Skolkonsulterna ABs metod, så har media också utan något ifrågasättande hyllat metoden med att ta alla fighter, och man lyfter att forskning visar att elevers prestationer höjs.
Metoden har efter alla varningsrop igår pausats av Kalix kommuns med omedelbar verkan. Och även om skollagen tillåter att elever tas ut ur klassrum, så omfattar lagen kring misshandel även av att försätta någon i vanmakt. Jag har inte sett detta prövas vad gäller fasthållning av elever med autism, men ingen som stått och hållt fast i en elev i 20-50 minuter eller lagt ner en elev kan påsta att eleven inte upplever vanmakt. Hade eleven haft kontroll, så hade eleven inte reagerat på det viset och lugnat sig direkt.
Utbildningsnämnden i Kalix kallade till ett extra möte och tog ett enhälligt beslut om att pausa metoden efter alla vittnesmål och kritik från föräldrar, pedagoger och experter, vilket vittnar om en god handlingskraft med hopp om att man varaktigt backar med den.
Men metoden har ändå hyllats i media, i allt ifrån Malous soffa till dagspress. Medias rapportering om att metoden höjer elevers prestationer då. Är den sann? Ja.
Men om vi djupdyker i hur mycket prestationer höjs, så hittar vi en metastudie (som samlat resultatet av olika studier) och som har beräknat effekten av metoden på läsning och matte. Högst höjning sker i matematik. En väsentlig höjning sker år tre, för övriga år är höjningen medioker. För elevers läsning är höjningen medioker oavsett år av implementering om man jämför med andra metoder och insatser. Så medioker att den över huvud taget inte ens borde övervägas som metod enbart utifrån hur mycket den ger …. i förhållande till hur mycket tid och resurser den tar i anspråk att implementeras.
Men det finns fler problem. Den enda hyfsade siffran som syns över tid (3 års uppföljning) har en allvarlig brist. I princip är det enbart en studie som bidrar till hela resultatet, vilket är ett svagt vetenskapligt stöd för att använda som grund för en allmän implementering i Sveriges olika skolor. Och när effekten dessutom justeras för ”bias”, då sjunker även den siffran till medioker. De säkerställda vetenskapliga förbättringarna i prestationer uppgår till ungefär samma nivå som att förse elever med miniräknare. Att börja med drama är en mer effektiv åtgärd. Att förse elever med en positiv bild av sin etnicitet har även det en lika stor vetenskaplig effekt, vilket är av intresse då metoden till största del använts i USA för att minska glappet mellan skolor i socioekonomiskt utsatta områden. (Effektstorlekar jag jämfört med är hämtade från Hatties stora forskningsgenomgång av olika påverkansfaktorer på elevers prestationer).
Det finns även en annan brist när man oreflekterat påstår att metoden med att ta alla fighter ökar elevers prestationer. Min bedömning är att det, med nuvarande forskningsläge, är helt omöjligt att avgöra vad i metoden som egentligen ger en effekt på prestationen. Den svaga (jag är snäll när jag går så högt som att säga mediokra) vetenskapliga effekten beror sannolikt på att delar av metoden har en oerhört negativ effekt på prestationer! Det är annars svårt att förstå hur effekten kan vara så pass låg på elevernas prestationer när metoden har komponenter som ska ge en lååååångt högre effekt … såsom höga förväntningar, tydlighet, struktur. Jämfört med dessa strategier så är den vetenskapliga effekten av arbetet med att ta varje fight helt enkelt usel. Den tar dessutom tid från undervisningen och flyttar fokus till beteende, vilket borde göra att man premierar andra strategier som är knutna till kunskap och undervisning istället. (Lärare som fokuserar på beteende istället för kunskapsutveckling har klasser som presterar sämre.) Och man uppnår exempelvis en långt större effekt med en gemensam lektiosstruktur där man ser till att alla elever förstår vad som ska åstadkommas på lektionen. En tydlig struktur är också något av det mest effektiva vi kan använda oss av för att komma till rätta med studiero! Det finns alltså en bättre metod än att ”ta varje fight”.
Forskning visar att vi inte ska vinna över våra elever, vi ska spela tillsammans. En god ledare gör det lätt för elever att göra rätt, istället för att köra konsekvensutdelning på löpande band. En italiensk studie visar att i klasser med auktoritära lärare, så ökar mobbningen. De vuxna visar vilket beteende som är okej att använda mot varandra. Bara det … vi vill inte elever straffar varandra. Vi vill de stöttar varandra. Auktoritära föräldrar får barn med sämre sociala förmågor och sämre inkluderade elever med adhd.
Förmodligen beror den låga vetenskapliga effektstorleken på att det finns element av sådant som i form av motpol kraftigt sänker effekten av de positiva elementen. Sådana element kan exempelvis vara att man direkt eller indirekt sätter etiketter på elever som inte gör det de ska (störande, lata, korkade som inte kan bete sig bättre), sumpar lärar-elev-relationer samt skapar ångest. Den negativa effekten varje nämnt element här är betydligt högre än den positiva effekten av ”ta-alla-fighter-metoden”. Tar du bort bara EN av komponenterna så dubblar du helt enkelt effektstorleken på elevernas skolresultat jämfört med de siffror som metastudien fick fram.
Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Då ska man inte implementera en metod med mediokra resultat på prestation … som dessutom har trauma, skolvägran, ångest, press, ökad mobbning och suicid som konsekvens i den negativa vågskålen.
Metastudien hittar du här:
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.4073/csr.2017.9
Vill du läsa mer om vetenskapliga metoder med effekt på elevprestationer så håller jag, fortfarande, på att skriva på min bok Tillgängligt lärande.
Vill du veta hur du kan arbeta med struktur och en stödjande lärmiljö istället för nedbrytande strategier, så hittar du mer än 1000 tips i min bok Inkluderingskompetens.
Vilse i klassen 