ADHD-medicin: På väg mot förväntad nivå

Mer eller mindre regelbundet sprids nyheten om diagnoshysteri. Alla ska ha en bokstavsdiagnos. Och tvingar vi inte snart Ritalin i varenda unge? Eller gör vi? Vad är sant och vad är kvällstidningsskvaller?

Socialstyrelsen har koll på hur mycket ADHD-medicin som skrivs ut. De har koll på flickor och pojkar, män och kvinnor, och de ser hur gamla alla som får medicinen är och var i landet man skriver ut mest. I en rapport konstaterar man en kraftig ökning. I runda slängar 300 procent på tio år bland pojkarna. Det låter förstås väldigt mycket.

Men är ökningen oväntat? Orealistisk? En chock?

Nej. Nej. Och nej … om Socialstyrelsen får svara. Däremot finns regionala skillnader i landet.

För hela befolkningen  (5 och 64 år för ADHD-diagnos sätts normalt inte tidigare), så har andelen som medicinerar för ADHD ökat från 0,2 procent 2006 till drygt 1 procent 2016. Bland barn räknar man med att 7 procent har ADHD och bland vuxna är siffran lägre eftersom en stor andel faktiskt inte längre kvalificerar för en diagnos i vuxen ålder (förmodligen på grund av att hjärnan mognar och utvecklas med en viss försening och detta gör det också helt rimligt att personer vill utredas igen för att se om deras ADHD-diagnos är kvar). Och Socialstyrelsen konstaterar i sin rapport att kurvan de senaste åren faktiskt börjat plana ut för den grupp där medicinering är störst – pojkarSELRES_6a351cb5-9f46-4316-8d77-7efcebb370d0SELRES_45120090-05d3-4c57-87e5-50e3610e4466SELRES_07cfa468-abb7-492f-a6c1-41dada9f2e38SELRES_9a7385d3-0f3e-4afc-bdd0-443df6cab9fbSELRES_52543be3-4b56-43a0-91ab-39aae4ab6e76 10-17 årSELRES_52543be3-4b56-43a0-91ab-39aae4ab6e76SELRES_9a7385d3-0f3e-4afc-bdd0-443df6cab9fbSELRES_07cfa468-abb7-492f-a6c1-41dada9f2e38SELRES_45120090-05d3-4c57-87e5-50e3610e4466SELRES_6a351cb5-9f46-4316-8d77-7efcebb370d0. Överlag ligger ADHD-medicineringen enligt Socialstyrelsen på en förväntad nivå, även om pojkgruppen ligger något högre med sina 5,5 procent (2016). Alla med ADHD förväntas inte medicinera och Socialstyrelsen anser att siffran borde ligga på 5 procent i denna grupp nu när läkemedel börjat rekommenderas i ett tidigt skede istället för först då annan behandling utprovats (ändrades 2015). Värt att poängteras är dock att vi inte vet vilka av alla dessa pojkar som faktiskt tar sin medicin. Läkemedelsverket undersökte detta för en del år sedan och konstaterade att hälften av dem som får ADHD-medicin utskriven, slutar ta den inom två år.

Mot bakgrund av ett sådant scenario har nivån på förskrivningen ansetts vara rimlig enligt Socialstyrelsen. Om förskrivningen dock fortsätter att öka, och börjar avvika från vad som betraktas vara vetenskaplig konsensus om förekomsten av adhd, är det angeläget att öka kunskapen om vad som ligger bakom utvecklingen.

Socialstyrelsen (Förskrivning av adhd-läkemedel 2016)

Så samtidigt som Socialstyrelsen konkluderar en ”rimlig” ökning, så drar media på för fulla växlar. Från radio till kvällstidningar … ropen skalla … så många diagnoser, läkemedel ökar lavinartat. Mer korrekta tidningsrubriker borde kanske vara ”ADHD-läkemedel rör sig mot förväntad nivå” eller ”Flickor och vuxna saknar fortfarande ADHD-diagnos och rekommenderad behandling”.

myter - adhdhysteri

Men vad betyder allt i faktiska siffror? Och jämfört med andra diagnoser och läkemedel? I bilden ovan har jag jämfört några olika diagnoser. Varför hör vi inte saker som ”alla ska ha en afasi-diagnos nu för tiden”? Det är långt fler som drabbas av denna hjärnskada (med svårigheter att prata och tolka andra) varje år än som får en ADHD-diagnos.

2017 var det enligt patientregistret 35 152 pojkar och 16 315 flickor (0-19 år) som fick utskrivet ADHD-medicin någon gång. Detta kan jämföras med exempelvis astma-medicin som sammantaget 183 243 pojkar och flickor fick utskrivet under samma period.

Ökar just ADHD-medicineringen drastiskt jämfört med andra mediciner? Kolla själv. I diagrammet nedan ser du ökningen de senaste fem åren för några av de läkemedel som det förs statistik på … och då ska vi inte ta kurvor på vanliga läkemedel för äldre … för då blir den ”branta” adhd-kurvan riktigt svår att hitta i botten på diagrammet.

staistik adhd-läkemedel

Går man längre bakåt i tiden så får vi en kurva som ökar brantare för ADHD. Men det beror snarare på att Sverige varit sen på bollen att godkänna läkemedlen för denna grupp än på någon oväntad ökning. Det är samma ökning som vi ser på melatonin i diagrammet ovan som nyligen godkänts för recept utan att man måste ansöka om licens för varje patient.

Eftersom flickor fortfarande missas i en högre utsträckning när det gäller ADHD, så kan vi också förvänta oss en fortsatt ökning bland flickorna. Det samma gäller vuxna. För vuxna har adhd-läkemedel efter en långtidsstudie godkänts först 2014 och innan dess fick de alltså bara skrivas ut på licens. Så vad ser Socialstyrelsen i sin spåkulan?

Socialstyrelsen prognosticerar att förskrivningen av ADHD-läkemedel fortsätter att öka.

Socialstyrelsen (Förskrivning av adhd-läkemedel 2016

För dig som vill veta mer om hur ADHD-läkemedel fungerar så finns ett inlägg till om det här. Prenumerera gärna på bloggen genom att skriva in din mejladress (i svarta menyn).

 

Annonser

Är ADHD-medicin knark?

I detta inlägg kommer du få ett tips på hur du som lärare kan underlätta inlärning hos elever med ADHD. Men låt mig först prata lite om vad ADHD-läkemedel är. Det är många som har åsikter, men inte lika många som har koll.

De vanligaste ADHD-läkemedlen är så kallade centralstimulerande preparat. Det innebär att de påverkar det centrala nervsystemet. Det låter kanske som knark, men det vanligaste centralstimulerande preparatet är koffein. Varken kaffe eller de vanligaste ADHD-läkemedlen har samma kemiska struktur som amfetamin (som också är ett centralstimulerande preparat och det som ADHD-medicin brukar jämföras med). Däremot finns det även ADHD-läkemedel som räknas till amfetamin och som kan skrivas ut när andra inte fungerat.

Både kaffe och ADHD-medicin höjer alltså vakenhetsgraden. Att ha ADHD innebär faktiskt att ha en hjärnan med en sänkt vakenhetsgrad. Och då blir det svårt att koncentrera sig. Det gäller både dem med och utan hyperaktivitet. Mer om det strax …

Så när vakenhetsgraden höjs, blir det lättare att lyssna på vad läraren säger.  Ungefär som när det där morgonkaffet får igång dig. Det blir också lättare att göra klart sina arbetsuppgifter när hjärnan är tillräckligt alert för att kunna fokusera på det den ska.

Men är ADHD-medicin beroendeframkallande? Jaa …

en besk vit kristallin xantinalkaloid som fungerar som en psykoaktivt centralstimulerande drog … kan vara beroendeframkallande …

Wikipedia

Oj, nu blev det fel. Det var kaffet jag pratade om igen. Men ADHD-läkemedel kan absolut vara beroendeframkallande. Om det missbrukas. Inte i de doser som det ges för att behandla ADHD. I de doser normaliserar det hjärnans nivåer av dopamin. Tar man mer höjs de över de normala nivåerna och det är först då man börjar känna suget när det saknas. Därför ska man också ta missbruk av ADHD-läkemedel på stort allvar!

Och på grund av att ADHD-läkemedlen hjälper till att höja dopamin-nivån (som även kaffe kan göra), så ökar de inte bara vakenhetsgraden. De påverkar även hjärnans belöningscentrum. ADHD-hjärnan är nämligen underaktiv både när man mäter hjärnvågor och när man mäter dopamin. När dopamin höjs, då normaliseras hjärnans signaler och man både tänker och motiveras på ett mer ”normalt” sätt. Det är på samma sätt som antidepressiva fungerar med att höja serotonin – mer och starkare signaler helt enkelt, signaler som funkar hos oss andra utan någon ”signalrubbning”. Precis som med kaffe så kommer effekten inom en halvtimme och varar sen i några timmar (lite olika med olika läkemedelssorter och det finns även medicin som funkar annorlunda). Det är också värt att veta att Socialstyrelsen numer rekommenderar läkemedel i ett tidigt skede, istället för som tidigare när annan behandling utprovats. Däremot så konstaterar Socialstyrelsen att det endast finns ett tydligt forskningsstöd för positiva effekter på kort tid (6 månader) men inte på lång sikt (3 år).

ADHD-elevernas inre belöning är utan medicinering inställt på ett lägre defaultläge än hos alla utan diagnos. Det får olika följder i vardagen. En är att det blir svårare att motivera sig själv att både påbörja och avsluta uppgifter. För det känns helt enkelt inte lika bra att göra en uppgift. En annan följd är att man kan börja leta efter dopamin-kickar som får en att känna sig bra. Det kan vara fysiska aktiviteter som ger ett rus, ibland farliga sådana, eller droger. ADHD-läkemedel verkar därför minska risken för missbruk hos de flesta med ADHD och inte tvärtom. Detta är för att en medicinerad hjärna helt enkelt inte måste söka sig efter ”belöningar” och aktiviteter som stimulerar hjärnans belöningscentrum på annat sätt. En sådan hjärna saknar inte sitt dopamin. Missbruk av olika sorter har på grund av den fysiologiska ”belöningsbristen”, impulsiviteten och ett nedsatt konsekvenstänk koppling till ADHD.

Rörelse inverkar också positivt på dopamin. Men alla behöver inte börja klättra som nobelpristagaren i fysik, Michael Kosterlitz. Även annan fysisk aktivitet påverkar ADHD:n och i formen med hyperaktivitet söker sig eleverna automatiskt till rörelse.

Hyperaktivitet och svårigheten att sitta still verkar vara hjärnans lösning på nedsatt vakenhetsgrad och underaktiviteten. Hjärnan drar då igång sig själv genom fysisk aktivitet.

Säg därför inte till en elev med ADHD att sitta still!

Så vad ska vi göra om vill att ADHD-hjärnan ska kunna koncentrera sig på vår undervisning? Jo, vi ska tillföra rörelse! All rörelse verkar hjälpa – ett tjugo minuters motionspass på morgonen eller att stryka under i texten, att gå runt mellan stationer i klassrummet eller stå och skriva vid tavlan istället för på papper, att pilla på något, tugga tuggummi eller gunga fötterna mot ett gummiband virat runt stolsbenen …

Men säg bara inte åt en hyperaktiv elev med ADHD att sitta still. Då ber du dem samtidigt att sluta tänka och fokusera. Uppmuntra istället både hyperaktiva och hypoaktiva ADHD-elever till rörelse.

Kom ihåg: ADHD innebär en underaktiv hjärna – inte en överaktiv

Det som uppfattas som överaktivitet är när hjärnan inte klarar av att hålla kvar uppmärksamheten för att signalerna är för svaga, då hoppar den vidare till något annat. Det är detta hoppande som tolkas som överaktivitet. Och det är bland annat detta hoppande som ADHD-läkemedel påverkar. Någon elev beskrev det som att alla tankar var som bubblor. Men de bara sprack. Med medicinen kunde han plötsligt få tag på bubblorna, tänka tankarna klart, utan att de sprack och det kom en ny hela tiden. 

Prenumerera gärna på bloggen genom att skriva in din mejladress (i svarta menyn).

För många diagnoser är inte problemet

Både vid autism och vid adhd är det fler pojkar som får diagnosen, och flickorna upptäcks fortfarande senare. Åtminstone ett barn på hundra har autism i Sverige – men enligt en senare studie är det drygt två barn på hundra i Stockholmsregionen. När det gäller adhd så visar en senare genomgång av 175 studier världen över att förekomsten är sju barn på hundra. Den siffra som brukar uppges i de flesta sammanhang är dock 5 %, och detta är ungefär den nivå som studiernas resultat legat på i tre årtionden. Diagnosen är inget västligt fenomen, utan i exempelvis Kina är andelen precis lika hög. Om vi väger in andra utvecklingsavvikelser innebär det att ungefär vart tionde barn har behov av anpassningar för att de inte befinner sig på samma utgångsläge som sina klasskamrater.

Idag finns forskning som visar att en diagnos kan bidra till en bättre skolgång. En tidig diagnos minskar dessutom risken för att framförallt flickorna – som inte fått tillgång till rätt anpassningar – till slut kraschar i tonåren. Vanliga sekundära följder, såsom sänkt själv­förtroende, ångest eller sociala beteendestörningar, blir samtidigt lättare att undvika om vi kan möta funktionsnedsättningen rätt från start. Jag anser att vår målsättning bör vara att alla elever med en funktionsnedsättning ska ha sina behov kartlagda redan när de börjar skolan. En diagnos behövs dock ännu tidigare för att många av barnen ska fungera i hemmet och få rätt stöttning och rätt förväntningar ställda på sig även där. För att kunna uppnå detta krävs emellertid både bättre utvecklade screeningmetoder och en attityd­förändring i samhället när det gäller värdet av en diagnos.

Eftersom antalet autism- och adhd-diagnoser ökar finns det en felaktig missuppfattning om att det generellt sett är för lätt att få diagnos eller att det finns en omfattande över­­diagnostisering. Något som spätt på uppfattningen är att de som föds sent på året oftare får en adhd-diagnos (samt tar adhd-läkemedel) och att adhd därför skulle röra sig om en omognad istället. Dock vet vi inte om ”höstbarnens” högre andel diagnoser beror på en överdiagnostisering eller på att dessa barn bara fångas tidigare än andra med adhd. Det skulle kunna vara så att deras adhd-symtom märks tydligare gentemot klasskamraterna och skolans krav ju senare födda de är. Mer forskning behövs för att vi ska kunna dra rätt slutsatser. Men om vi går efter patientregistret ligger Sverige även för ”höstbarnen” fortfarande långt under de sju procent som enligt senare internationella studier har en adhd-diagnos. I verkligheten är det för de flesta tyvärr så att de fortfarande får sin diagnos långt efter att de hade behövt den för att få rätt stöd. Den svenska ”flickforskaren” Svenny Kopp har tidigare undersökt en grupp flickor med stora skolproblem där nio av tio inte hade fått sin autism- eller adhd-diagnos trots att det var uppenbart att de var svårt funktionshindrade. När dessa hårt kämpande flickor väl kom till vården hade deras svårigheter istället bedömts som ångest, depression, familjerelationsproblem eller ospecifika anpassningsproblem. Dessa är typiska följddiagnoser eller ibland bara felaktiga förklaringar när en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning förblir oupptäckt. Våra elever och framförallt flickorna kan alltså sakna diagnos trots att de har autism eller adhd. Vårdnadshavarna kan till och med ha fått motsatta besked i kontakt med vården. Svensk forskning visar nämligen att många inom vården ger felaktigt lugnande svar till en stor andel av de föräldrar som söker hjälp för sina barn. Föräldrar väljer då i många fall att inte gå vidare med sin oro och barnen förblir utan rätt insatser från samhället – fram tills de misslyckas med skolan eller får andra problem och någon fångar upp dem med en misstanke om NPF.

Det är svårt att säga vilket som är värst; att få problemen uppmärksammade men felaktigt diagnostiserade eller att inte få dem uppmärksammade över huvud taget.
– professor Christopher Gillberg (2005)

Det är inte ovanligt att hela familjer drabbas onödigt hårt när en diagnos uteblir. En stor undersökning från Riksförbundet Attention visar att många föräldrar till barn med diagnos sover mindre, stressar mer och måste dra ner på både sin arbetstid och sociala kontakter. En del måste till slut sjukskriva sig. En diagnos i tid ger åtminstone lite fler möjligheter för stöd längs vägen för hela familjen, både i form av avlastning via LSS och genom tillgång till expertis från Barn- och ungdoms­psykiatrin eller Barn- och ungdomshabiliteringen.

Texten är hämtad från ”Steg 1: Förstå nedsatta och starka funktioner” i min bok Inkluderingskompetens vid adhd & autism.

Få inläggen direkt i din inbox genom att skriva in din mejladress i den svarta menyn.

 

 

Översiktlig mall: Följ upp extra anpassningar

Saknar du en mall för att dokumentera och följa upp extra anpassningar? Nu finns en en kartläggningsmall som utgår ifrån elevernas olika behov.

  1. Behoven motsvarar rubrikerna i boken ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism”.
  2. Välj de tips och anpassningarna som du tror ger mest effekt och fyll i högra kolumnen.
  3. Nu har du en översiktlig mall där typiska behov kopplas till anpassningar på en enda dubbelsida. Spara digitalt och jobba vidare på den för att analysera och följa upp anpassningarna. Använd mallen som del av den pedagogiska kartläggningen och IUP för enskilda elever eller som en egen plan för vad du vill införa i klassrummet när du arbetar med boken.

Mallen är uppladdad i den nya Facebook-gruppen ”Inkluderingskompetens: Goda exempel”. Du hittar den på länken nedan:

Åtgärdslista för extra anpassningar

Nedan är en bild av en tidigare version.

Åtgärdslista.png

Den stora fajten: Är du kategorisk eller relationell?

Hur kommer det sig att alla fantastiska specialpedagoger, beteendevetare, föräldrar och lärare som vill uppnå samma sak hamnar i var sin ringhörna ibland?  Länge har jag funderat, försökt sätta fingret på kärnan av de motstridiga åsikterna. Tycker vi egentligen så olika? Eller tror vi bara det. Något ser jag är gemensamt: alla står vi på de pedagogiskt mest utmanande elevernas sida …

Men så kommer de specialpedagogiska perspektiven emellan. Är du kategorisk eller relationell? Vi börjar placera varandra i fack … Om du tycker si, då måste du också tycka så, för det säger perspektiven. Pratar du om diagnos och nedsatta funktioner? Då måste du ju vara kategorisk. Och är du kategorisk, då vill du inte anpassa skolan för alla. Är du relationell? Jaha, då vill du inte se eleven. Boxningshandskarna på. Vi polariserar och puttar ut varandra ännu längre ut i motståndarhörnen. Men tänk om ingen av oss tycker så … eller si.

Tänk om vi alla tycker nästan likadant. Vi prackar bara på varandra åsikter som ingen har för att vi utgår från en dålig modell. Varför då?

Är vi verkligen så överkategoriska eller relationellt renläriga att vi vill något helt fundamentalt motsatt från varandra? Jag tror inte alls det. Jag tror att alla som arbetar för eleverna med NPF vill uppnå i stort sett samma sak. Jag tror att vi alla egentligen är mer överens än oense. Det jag ser i diskussionerna är ett gemensamt mål: Vi vill lära andra hur skolan kan tillgängliggöras och anpassas efter elevernas behov.

Alla jobbar vi egentligen för samma sak – en tillgängligare skola!

Kanske angriper vi bara uppgiften från varsitt håll …

Vetenskapen försöker ständigt hitta modeller för hur verkligheten ser ut. Och när det gäller det kategoriska och relationella perspektiven så är det kanske en sällsynt dålig modell av verkligheten. Jag ska förklara varför.

Vilken specialpedagog eller speciallärare och anhängare av det relationella perspektivet tycker inte att man ska kartlägga behoven? Man kan inte anta ett relationellt perspektiv och inte anpassa lärsituationen och lärmiljön till elevernas behov. Och elevernas behov utgår ifrån eleverna själva, alltså deras styrkor och svårigheter – deras kognition, deras perception, deras sociala förmågor, deras motorik … Har de inte sina egenskaper, så har de inte heller sina behov. Vi kan eftersträva att anpassa och utveckla undervisningen med samtliga elever som utgångspunkt, men någonstans så utgår de metoder som fungerar ändå alltid utifrån hur eleverna vi har fungerar och lär sig.

Metoder som används på människor, måste utgå från människor, annars har de inte någon vetenskapligt bevisad effekt. Det är därför aldrig till nackdel att veta hur människor fungerar, vad de har svårt och vad de har lätt för. Detta gäller oavsett om vi ska leda, motivera, uppfostra, undervisa eller tillgängliggöra.

Och omvänt med det kategoriska perspektivet, vilken beteendevetare eller vårdnadshavare tycker att vi inte ska anpassa situationen? Ingen. Jag svär. Ingen med ett barn med NPF och ingen psykolog som arbetar med dessa barn vill att vi ska låta bli att anpassa skolan, undervisningen och gemenskapen så att den passar eleverna vi har som grupp. Ingen.

Vi ska inte skylla på eleven. Men vi måste se och förstå eleven.

Så hur olika är våra åsikter då. Vi kan ju varken bortse från eleven när vi anpassar situationen eller bortse från situationen när vi utgår från eleven. Jag tror egentligen att vi vill åstadkomma precis samma sak. Vi arbetar bara mot målet från olika håll. Målet är ett och samma: en tillgängligare skola. Vägen skiljer sig lite åt. Men förmodligen inte så mycket som vi tror. Den ena halvan utgår från situationen som skapar svårigheter och anpassar till eleverna. Den andra halvan utgår från elevernas svårigheter och anpassar situationen. Slutresultatet: En tillgängligare skola.

Relationella kategoriska perspektiven

Kanske säger du som läst på om de relationella perspektivet att det inte är kategoriskt att vilja tillgängliggöra skolan för alla sina eleverna. Pax för att det är relationellt. Nähä, men i sådana fall kan vi inte heller ropa ”kategoriskt” så fort någon vill utgå ifrån nedsatta funktioner … eftersom de också vill tillgängliggöra den fysiska, pedagogiska och sociala miljön överlag. Det blir liksom inte rätt. Facken stämmer inte.

Kanske är det egentligen så att det kategoriska och relationella fungerar, men bara som en historisk avbild av hur vi tänker kring specialpedagogik och skolutveckling … och bara om man ser det som en modell av verkligheten målad med väldigt breda penseldrag. Men som en vetenskapligt förankrad rekommendation eller som en svart-vit förklaring på vad ”de andra” i den där motståndshörnan egentligen tycker och tänker, då vet jag inte längre …

Varken det kategoriska eller det relationella perspektivet står okritiserat idag, vilket i flera sammanhang ses som en utmaning till fortsatt teoriutveckling. […] Ett förhållande som på senare tid allt oftare kritiserats, bl a av Alan Dyson […] är bristen på dialog mellan företrädare för det ena eller det andra perspektivet, som ofta ”isolerat sig” i olika läger. Detta innebär också risker för att företrädare för det ena försummar vad som görs av företrädare för det andra.

– Ingemar Emanuelsson m. fl. ur Forskning inom det specialpedagogiska fältet (Skolverket)

Själv väljer jag inte något av dessa perspektiv – precis som Skolverket  (se ställningstagandet i lyftet Specialpedagogik för lärande). Jag vill istället utgå från ett tvärvetenskapligt perspektiv och jag vill utgå från forskningen. Jag väljer alltså det bästa av de två specialpedagogiska perspektiven, som jag försöker illustrera nedan: Arbeta både med eleven och med kontexten. Se både svårigheterna hos eleven och i situationen.

Relationella kategoriska perspektiven BÅDA.png

Det kategoriska perspektivet ser specialpedagogik som något som pågår med enskilda individer, gärna i ett rum avskilt från klassen. Det relationella som något som pågår i varje klassrum. Båda dessa strategier behövs. Ibland bör specialpedagogik tillföras som en individuell insats och utanför den ordinarie klassen. Tidiga stödinsatser för läsning är ett sådant exempel. Trestegsmodellen i Finland är en metod som bygger på individuellt riktat tidigt stöd … och vi vet hur det går för Finlands elever. Proaktivt bör vi alltså arbeta även med enskilda elever och innan de hamnar i svårigheter. Vi kan dessutom förutspå när elever kommer att hamna i svårigheter genom att känna till elevens svårigheter. Att förstå nedsatta funktioner (såsom nedsatt tidsuppfattning, organisationsförmåga, aktivitetsreglering eller föreställningsförmåga) vid autism och adhd ger oss ett försprång. Och vi måste då inte vänta på att eleverna misslyckas och visar i vilka situationer det blir svårt innan stöd sätts in.

Reparerande har det däremot minimal effekt på prestationen att avskilja elever från klassen när de redan har misslyckats och kommit efter. Men i vilket fack är vi då, om vi vill följa riktlinjerna som forskningen drar upp. Är vi kategoriska i lågstadiet och sedan relationella? Är vi kategoriska när vi proaktivt sätter in individuellt stöd och relationella när eleven sedan kommer tillbaka i klassrummet?

Den pedagogiska (eller specialpedagogiska) verksamheten [kan och skall]naturligtvis dra lärdom av kunskaper från det kategoriska perspektivets forskning […] De behov av hjälp och stöd som är direkt relaterade till exempelvis ett funktionshinder är naturligtvis desamma oberoende av det ena eller andra förståelseperspektivet i specialpedagogisk forskning och verksamhet.

– Ingemar Emanuelsson m. fl. ur Forskning inom det specialpedagogiska fältet (Skolverket)

 

Kanske vill vi också lösa skilda huvudproblem. Två problem som båda finns och är lika viktiga men som framstår olika tydligt beroende på vem av oss som tittar.

  1. Den ena halvan ser en del pedagoger i skolan som fokuserar på brister hos eleven istället för i sin undervisning och i skolmiljön. Denna halva ser, med en djupare kunskap om skolan, elever som måste anpassa sig fast de inte kan. Elever som skulle klara sig långt bättre om lärsituationen såg annorlunda ut.
  2. Den andra halvan ser en del pedagoger som inte sätter in rätt stöd för att de inte riktigt förstår hur eleven fungerar. De ser, med en djupare kunskap om NPF, elever som utifrån sin funktionsnedsättning fungerar på ett hyfsat förutsägbart sätt, men som stödåtgärderna uteblir för eller siktar snett.

Ettorna placerar vi i facket som relationella och tvåorna som kategoriska. Men tänk om  man tycker båda problem är viktiga? Tänk om helt enkelt båda perspektiv behövs? Tänk om det bästa är att både veta hur eleven fungerar och hur skolan fungerar ..?

Så med en vetenskaplig touch avslutar jag mina funderingar om boxningshörnor och polarisering inom ett område där vi borde gå tillsammans för en tillgängligare skola … oavsett hur den skolan kan se ut för enskilda elever.

Det man då kan konstatera är att det relationella perspektivet mycket väl harmonierar med de utbildningspolitiska intentioner som legat till grund för nu gällande styrdokument för skola och utbildning. Att förbehållslöst framhålla detta perspektivs förtjänster i förhållande till det kategoriska perspektivet medför en betydande risk för att underlåta att utsätta utbildningspolitiken för kritisk granskning och analys. Exempelvis bygger det relationella perspektivet på den normativa utgångspunkten att en inkluderande skola för alla är bättre för alla elever än en mer segregerad skola. Enligt vår mening borde även denna utgångspunkt utsättas för kritisk forskning. Utbildningspolitisk forskning borde här kopplas till klassrumsforskning för att möjliggöra analys av intentionernas implementation. Uppgiften för en skola för alla är att skapa förutsättningar för att alla elever skall kunna känna samvaro och deltagande, kunna samarbeta och dessutom få utbyte av att vara i skolan. Vi vet i liten utsträckning huruvida skolan har lyckats med dessa fundamentala uppgifter, i synnerhet när det gäller elever i svårigheter av olika slag.

Även ovan citats slutsats är hämtat från Skolverkets publikation och har alltså skrivits av de forskare som specialpedagogisk litteratur brukar referera till vid beskrivningar av det relationella perspektivet – Emanuelsson, Persson och Rosenqvist.

 

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i mejlboxen! Min bok köper du här på bloggen, bokus eller Läromedia. Har du redan läst boken så skulle jag bli jätteglad om du skrev ett par rader på bokus eller adlibris (via boktipset.se).

Specialpedagogiska lyftet del 3: Det kompensatoriska ansvaret som föll bort

Du som är ute efter några länkar till konkret stöd för elever med NPF kan hoppa ner till den rubriken, för jag inleder med att diskutera varför Skolverket specialpedagogiska lyft inte kommer att förbättra skolsituationen för dessa elever i någon märkbar utsträckning. Därmed inte sagt att ”Specialpedagogik för lärande” inte innehåller andra värdefulla delar som framförallt kommer att kunna främja samarbetet mellan elevhälsa och lärare. Man har bara inte följt uppdraget man fick. Skolverket bjuder nu in både Attention samt Autism- och Aspergerförbundet och Barn i Behov för att diskutera det specialpedagogiska lyftet för lärarna. Bakgrunden till kritiken är att lyftet siktar bredvid regeringens intentioner . Jag har i två tidigare inlägg konstaterat hur Skolverkets fokus på social inkludering innebär att man missar hur även skolmiljön och pedagogiken samtidigt måste göras tillgänglig samt varför det inte räcker att beskriva de exekutiva funktionerna och kommunikationssvårigheter för att förstå hur inlärningen hos elever med autism och adhd fungerar.

Skolverkets material lämnar oss med många obesvarade frågor när det gäller eleverna med NPF som tillsammans med de elever som har svenska som andraspråk skulle utgöra huvudmålgrupperna för satsningen. Hur anpassar vi lärmiljö och lärsituation till NPF-elevernas annorlunda kognition, perception, motivation, sampel och kommunikation? Hur skiljer sig tankemönster, beteende, bearbetning av sinnesintryck, motivationen, samspel och kommunikationsfärdigheter hos elever med autism och adhd från våra andra elever? Rent konkret, vilka pedagogiska konsekvenser får grundläggande nedsatta funktioner som exempelvis en nedsatt aktivitetsreglering (adhd) eller föreställningsförmåga och central koherens (autism)?

Det vi vill komma åt är hur vi skapar förutsättningarna för att inlärning ska kunna ske utifrån intelligens istället för exempelvis koncentrationsspann, förmåga att filtrera bort intryck eller automatiserad motorisk förmåga. Forskning visar att elever med autism eller adhd presterar långt under sin intelligens och statistik visar att många inte får godkänt eller blir hemmasittare som en följd av brist på rätt stöd.

För att kort summera vad det specialpedagogisk lyftet borde ge lärarna konkret kunskap om, så inleder jag med att referera till skollagen.

Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Lag (2014:458).

Det som Skolverkets material inte levererar är helt enkelt svar på hur lärare rent praktiskt ska kunna åstadkomma detta. Hur motverkar man – eller kompenserar man – så långt som möjligt för en funktionsnedsättnings konsekvenser? Det är också precis dessa svar som lärare idag själva efterfrågar.

Målet med lyftet borde enligt min mening vara de samma som de båda examensmål som till hösten läggs till i samtliga specialpedagog- och speciallärarutbildningar. Nämligen att lära vad NPF innebär (det kategoriska perspektivet) och hur denna kunskap kan föras in i lärmiljön och lärsituationerna i form av rätt stöd (det relationella perspektivet).

Regeringen har med de nya examensmålen och satsningen på det specialpedagogiska lyftet skapat förutsättningar för att NPF-kunskap och konkreta stödåtgärder nu ska kunna nå ut både till  nyutbildade och alla dem som redan arbetar i landets skolor. Därför är det också kritiskt att lyftet verkligen tar ett tydligt NPF-perspektiv. Vilket som sagt var regeringens intention.

Konkret stöd som saknas

SPSM har förutom sin tillgänglighetsmodell (som jag beskriver i ett inlägg min inledande kritik) även tagit fram videoavsnitt som beskriver de nedsatta funktionernas konsekvenser och vilket konkret stöd som då behövs. Se gärna både del 1 och del 2.  Det finns även ett sammanfattande dokument ”Pedagogiska strategier: viktiga krokar för en tillgänglig och likvärdig utbildning”.

Konkret stöd jag saknar exempel på i Skolverkets material när det gäller en tillgänglig fysisk miljö:

  • Anpassad belysning, ljudförstärkning och ljuddämpning för att hantera perceptionsproblematik vid autism och distraktion vid adhd.
  • En ”talande” miljö som visar vad som finns var och vad man gör var för att miljön ska vara begriplig vid autism.
  • Alternativa arbetsplatser med exempelvis inbyggd rörelse i arbetsplatser i form av pedaler eller gummiband mellan stolsbenen för att få upp koncentrationsförmågan vid adhd.
  • Möjlighet att gå undan till intrycksfritt rum på rast och att äta i en lugn miljö.
  • Hur man tydliggör tid för dem som har nedsatt tidsuppfattning.

Konkret stöd jag saknar när det gäller en tillgänglig pedagogisk miljö:

  • Hur man kan utnyttja visuella representationer med exempel på mallar och appar i form av venn-diagram, tankekartor m. m. (för att motverka effekten av nedsatta funktioner som central koherens, läsförståelse, läsavkodning, automatiserad motorik).
  • Hur man kan arbeta med metakogntiva strategier och vikten av att lära sig tänka kring kunskapen. Hur minnesstrategier kan användas och hur man kan länka kunskap till befintlig kunskap.
  • Hur man kan tillföra variation (varva uppgifter, tillföra rörelser, varva olika uppgifter, höja intensiteten, ge många omstarter, utnyttja motivation) i undervisningen för att undvika att hjärnan går in ett tillstånd med ofokuserade gamma-vågor hos eleverna med adhd.
  • Hur man kan organisera större uppgifter för elever med nedsatt organisationsförmåga.
  • Vikten av igenkänning (autism) och skriftliga instruktioner (adhd/autism) och hur man använder bildstöd för att förtydliga. (Detta går Skolverkets material delvis in på.)
  • Vikten av att tillföra lektionsstruktur och fasta rutiner där man exempelvis påbörjar och avslutar lektioner på samma sätt på hela skolan. Hur man tydliggör målet för en uppgift genom att visa färdiga exempel och tydliggör vägen mot målet och vilka färdigheter som behövs.
  • Vikten av att i högre utsträckning bedöma elever efterhand istället för vid ett avslutande prov och hur man tillämpar formativ bedömning där elever får många möjligheter att göra om sina prestationer.
  • Och inte minst vikten av läs- och skrivstöd för elever som har automatiseringssvårigheter. Att de svagaste eleverna alltid ska vara tvungna att arbeta både med att lära sig läsa/skriva OCH SAMTIDIGT ta in ämneskunskap skapar inte en likvärdig skola. Elever som inte kan läsa ordentligt måste få kunna fokusera på själva ämneskunskapen och få inlästa texter för att prestera utifrån sin intelligens. Det samma gäller elever som inte automatiserat skrift. De behöver få lov att presentera kunskap muntligt eller med hjälp av att någon annan skriver.

 

Kompletterande diskussionsfrågor till Skolverket som fångar NPF-perspektivet

I SPSM:s lista för vidare läsning hittar ni också ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism”. Och för er som vill arbeta med boken, så har jag markerat de avsnitt jag tycker Skolverkets material gärna kan kompletteras med.  Steg 1 finns i mitt tidigare inlägg.

Diskutera synen på elever med diagnos

Grundprinciper, fallgropar och många av avsnitten i Steg 3 och 4 är bra utgångspunkter i diskussioner om skolans värdegrund, bemötande och syn på både inkludering och elever med funktionsnedsättningar. Arbetet med fallgropar kan bestå i att diskutera synen på diagnos … vad är fördelarna och nackdelarna med den. (Relevanta kapitel: ”Att se diagnosen som en stämpel istället för en karta” sid 67 och avsnitten som följer ”Att tro att elever med autism eller adhd inte är smarta”,  ”Att blunda för den tysta elevens svårigheter”, ”Att utgå från att alla upplever världen som vi själva” samt ”En dag genom elevens ögon” sid 22.)

 

Åtgärderna i Steg 2 ger kunskap om hur stöd rent konkret kan se ut för elever med autism eller adhd och nedan följer några frågor som utgår från Steg 2. (Det går bra att använda bilderna nedan i vilka sammanhang ni vill eftersom källan finns med.)

Synliggör vilka nedsatta funktioner som inverkar i olika lärsituationer.

Utgå ifrån bilden med Funktionskontot (men utan text) och välj några typiska lärsituationer (genomgång, grupparbete, skrivarbete). Titta på innehållsförteckningen från Steg 1 och identifiera tillsammans vilka nedsatta funktioner som dessa situationer ställer krav på och skriv in dem i bildens ljusgröna del.  Vilka moment i situationerna och faktorer i lärmiljön är det som tömmer elevens funktionskonto?

Gå vidare till nästa diskussionsfrågor för att ta reda på genom vilka åtgärder/metoder som kan vi tillföra funktion, dvs. kompensera för den nedsatt funktionens konsekvenser

steg 2E pic 1-0 funktionskonto v2 - larger

Diskutera vad som dränerar elever med NPF på energi.

Utgå exempelvis från dräneringssolen nedanför och fortsätt lägga till fler punkter (som redan finns i bilden för exempelvis Tid).

steg 2E pic 2-5 draneringssol v2 PR

Diskutera skillnaden mellan att sänka krav och att kompensera för nedsatta funktioner. Diskutera verktyg för att kompensera.

Utgå från några konkreta situationer där det är svårt för vissa elever att lära sig eller visa sin kunskap. Hitta olika exempel på hur inlärningskraven kan sänkas på eleven i den specifika situationen i olika ämnen. Men ska vi sänka inlärningskraven eller kompensera för konsekvenserna av elevens funktionsnedsättning (se skollagen)?

I vilket moment är det svårt – har eleven svårt att komma igång, motiveras, behålla uthålligheten, stänga ute intryck, samspela i grupp, ta in kunskap eller kommunicera/presentera kunskap?

Hitta fram till hur vi med rätt verktyg/metoder kan kompensera för elevens svårigheter genom att presentera kunskapen på ett annat sätt, tillföra struktur i undervisningen, tydliggöra tid, tydliggöra målbilden, utnyttja ”motivatorer” eller tillföra rörelse/intensitet … (Relevanta kapitel: Navigera igenom aktiviteter, Tydliggöra tid, Fånga och fokusera, Förankra kunskapen, Ta bort hinder för att ta in och redovisa kunskap.)

steg 2E pic 2-0 anpassa kompensera

Identifiera styrkor och hinder för att ta in respektive redovisa kunskap hos de svagaste eleverna. Hur kan vi utnyttja dessa styrkor och ta bort dessa hinder för att differentiera undervisningen i hela klassen?

Utgå ifrån konkreta situationer där det är svårt för vissa elever att ta in kunskap. Hitta även situationer där det är lättare – varför fungerar det bättre då? Utgå från samma kapitel som ovan men lägg till Tro på framsteg och lägg stor vikt på Skapa mening, Kom igång med några enkla knep, Hitta motivatorer. Vad kan vi göra för att det ska bli lättare att ta in kunskap? Hur kan dessa metoder vävas in som en standard för att lyfta de svagare eleverna inför sina klasskamrater och differentiera undervisningen för hela klassen istället för en enskild elev?

Gör motsvarande för att redovisa kunskap. Diskutera genomgångar, grupparbeten, laborationer m. m.

Hur kan vi ta till vara behoven hos våra mest utmanande elever så att deras behov bidrar till skolutveckling och till att höja alla elevers prestation?

steg 4 pic 8-0 omvand inkludering v2

Till er som tagit er så här långt så avslutar jag med min syn på vad inkludering måste innebära från bokens efterord.

Om vi definierar inkludering som ett ideal som skolor ska sträva mot, då är det min övertygelse att vi bara kan uppnå detta ideal genom att skifta fokus i vår undervisning från eleverna i norm till eleverna i behov. Det är deras pedagogik och deras anpassningar som är inkludering. Dessa elever måste bli vår nya norm. Först när vi erbjuder fler elever det som eleverna med särskilda behov måste ha för att klara sin utbildning, kan vi uppnå en inkludering där olikheter faktiskt stärker helheten. Dessa elevers behov hjälper oss att höja kvaliteten på vår undervisning och de lär oss bli bättre pedagoger.

Eleverna som kommer med de största utmaningarna till oss bär då samtidigt med sig svaren – och det är dessa svar som bygger upp vår inkluderingskompetens.

– Linda Jensen (Efterord i Inkluderingskompetens vid adhd & autism)

⊕ = de avsnitt jag rekommenderar

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ”INKLUDERINGSKOMPETENS VID ADHD & AUTISM”

STEG 2 KOMPENSERA NEDSATTA FUNKTIONER   75 
Introduktion   76 
Grundprinciper 
⊕   Alla elever kan lyckas
⊕   Vi har ett kompensatoriskt uppdrag – inte eleven
⊕   Vi kompenserar inte bara undervisningen
Kompenserande skolmiljö   84 
Perceptionssanera skolan    85
Avlägsna lysrör som låter och ljus som bländar

⊕   Ta till ljuddämpare och ljudförstärkare
Skärma av andra elevers prat
Skala bort onödiga synintryck
Skapa funktionella arbetsplatser    89 
⊕   Skärma av med bänkarnas placering
⊕   Skapa arbetsplatser som kompenserar för rörelsebehovet
Underlätta i svåra miljöer  91
Underlätta i kapprummet
Avskärma i matsalen
Förenkla på toaletten
Dämpa utmanande beteenden med miljön    93 
Rensa ”triggrar”
Behåll miljön samma
Skapa en reträttplats
Skapa en skolgård för alla   97 
En tillgänglig utemiljö
Energivård   99 
Kartlägg energitjuvar och energiladdare   101 
⊕   Kartlägg vad som tar energi
⊕   Kartlägg vad som ger energi
Känn igen varningsklockorna och bryt i god tid
Ladda batterierna    104
Säkra rasten för energiladdning
Mat som inte stressar
Lugna sinnena
Spara på batterierna    108 
Dygnsanpassa skoldagen
⊕   Intrycksanpassa skoldagen
⊕   Automatiseringsanpassa skoldagen
⊕   Aktivitetsreglera skoldagen
Organisera skoldagen
När batterierna körts slut    122 
Våra tre stressresponser
Att fäkta – utåtagerande beteenden
Att frysa – låsningar
⊕   Att fly – instinkten att rädda sig själv
Skapa en handlingsplan för nödsituationer
Skala ner – bättre än rasera    126 
Skala ner skolutflykter och andra krävande dagar
Ha ett reservschema som backup
Rensa bland läxorna
Anpassad skoldag och studiegång
⊕   Särskild undervisningsgrupp
Navigeringsstöd   138 
Navigera igenom kommunikation    140 
⊕   Talad kommunikation som alla förstår
⊕   Alternativ och kompletterande kommunikation
Bildstöd som kommunikation
Bildstöd för att kommunicera behov
Kommunikationsstöd

Navigera igenom aktiviteter    145
⊕   Översikter
⊕   Enhetliga lektionsplaner
⊕   Skriftliga instruktioner
⊕   Rutiner
⊕   Förberedelser
Navigera med andra    154
Regler
Sociala berättelser
Seriesamtal och att ritprata
Navigera igenom miljön    157
⊕   En tydliggörande skolmiljö
Navigera igenom tid   159
⊕   Tydligare tid
Oplanerad tid
Kompenserande pedagogik   164
Led och rikta rätt    166
⊕   Strukturera och skapa igenkänning
Ge tät lärarhandledning
Visa vägen med formativ bedömning
Ge beröm som puffar eleverna rätt
Våga bli bedömd själv
Tro på framsteg    176 
Stärk elevens tro på sig
⊕   Skapa fler situationer att lyckas i
⊕   Utgå från funktionsförmågorna
Fånga och fokusera    181 
⊕   Lyssna lättare
⊕   Väck fokus med sinnesintryck
⊕   Lär med kroppen
⊕   Skapa mening
⊕   Kom igång med några enkla knep
⊕   Hitta motivatorerna
⊕   Utnyttja specialintressen
Använd appar
Utnyttja belöningar och gamification
Förankra kunskapen    195
⊕   Reflektera – lär ut metakognitiva strategier
⊕   Visualisera – hjälp eleverna organisera kunskap
Länka – skapa nycklar till kunskapen
Repetera utan att tappa motivationen
Ta bort hinder för att ta in och redovisa kunskap    200 
Hinder 1 – kunskapsnivå
⊕   Hinder 2 – hastighet och simultankapacitet
⊕   Hinder 3 – otydliga mål
⊕   Hinder 4 – människor
Hinder 5 – läromedel
Hinder 6 – text (dyslexi och läsförståelse)
Hinder 7 – siffror (dyskalkyli)
⊕   Hinder 8 – handskrift
⊕   Hinder 9 – prov
Ta bort hinder med rätt lärverktyg

Fallgropar när vi ska kompensera   225 
Att se eleven som den som ska kompensera
Att undervisa utan differentiering
Att glömma det som är bra

STEG 3 INTERAGERA FUNKTIONELLT   233   
Introduktion   234 
Grundprinciper 
⊕   Det är situationerna som skapar våra problem – inte eleverna
Det är vi vuxna som saknar lösningar – inte eleverna
Det som händer i skolan löser skolan – inte föräldrarna
Samarbeta med eleven   238 
Var elevens medspelare – inte motspelare    239 
Villkora inte relationen till eleven som behöver den mest
Skapa en koppling med eleven som är svår att nå
Vi ska inte vinna över eleven
⊕   Tillför det eleven vinner med sitt utmanande beteende
⊕   Ta itu med problem diskret, direkt och utan att döma
Sätt ribban på rätt höjd    245    
⊕   Ställ krav som elever kan säga ja till
⊕   Ta ansvar för det som sker över ribban
Hantera vägran med lyhördhet och justera ribban
Besvara kaos med lugn    248 
Smitta med lugn
Avled med ett sidospår
Se till att eleven har en väg ut ur utbrottet
Utveckla beteendet på sikt    253 
Arbeta inte med fel verktygslåda
Utbrottet är inte problemet
Logga utmanande reaktioner och ta reda på varför de uppstår
⊕   Varför fungerar det när det fungerar?
Fånga elever när de gör rätt för att få dem att göra det oftare
⊕   Hitta nya vägar tillsammans – samarbetsbaserad problemlösning (CPS)
Samarbeta med vårdnadshavarna   264 
Se vårdnadshavarna som verktygslåda
Lägg fokus på det du själv kan styra över
Arbeta lösningsorienterat mot de viktigaste målen
Samarbeta när det har skurit sig
Samarbeta i skolan och utanför   271    
⊕   Låt inte eleven vara den som ska anpassa sig
Arbeta för enhetliga stödinsatser i skolan
Samarbeta bortom skolans gränser
⊕   SPSM – Statens specialpedagogiska skolmyndighet
BUP – Barn- och ungdomspsykiatrin
BUH/HAB – Barn- och ungdomshabiliteringen
LSS – korttidsvistelse eller avlösare i hemmet
Fallgropar när vi ska interagera funktionellt   277 
Att se andra som motspelare
Att tänka icke-autistiskt eller icke-hyperaktivt
Att tro att lite konsekvenser eller uppfostran fixar eleverna

STEG 4 EXCELLERA MED EN FUNKTIONELL VERKSAMHET   283 
Introduktion   284 
Grundprinciper 
⊕   Vi kräver inte att elever ska misslyckas för att få stöd
⊕   Inkludering är något vi alla gör varje dag
En inkluderande organisation   289 
Inkluderande perspektiv    289 
Integrering jämfört med inkludering
⊕   Inkludering innebär en skola som är tillgänglig för alla
Ingen behöver kunna allt – men alla behöver kunna mer
Funktionella roller    295 
Rektorns kompensatoriska uppdrag
Skolpsykologens och skolkuratorns förebyggande roll
Skolsköterskans uppfångande roll
Fritidshemmets utvecklande roll
Resurspedagogens ledsagande roll
Specialpedagogens och speciallärarens handledande och förstärkande roll
Framgångsfaktorer vid inkludering    309 
Tänk omvänd inkludering   312 
Föranpassat    315 
Skapa en skola för alla … från början
Differentiera som norm
⊕   Inkludera lärverktyg och hjälpmedel i alla klassrum
Ge stöd innan elever misslyckas med trestegsmodellen
⊕   Överlämning för kontinuitet i elevernas stöd
Verksamhetsorienterat    321 
Arbeta med hela verksamheten inte bara enskilda elever
Låt specialpedagogiken bli allas ansvar
Sätt kommunikation och extra anpassningar på mötesagendan
Flexibelt och multidisciplinärt    325 
Kom ihåg att elever med behov av flera kompetenser kräver en teaminsats
Sätt elevhälsan på kartan som obligatoriskt nav
⊕   Skalbar inkludering med flexenheter
Relationellt    332 
⊕   Leta efter vad vi kan förändra i situationen – inte hos eleverna
Träna bara på det elever kan lära sig och ”pys” annars
Stärk elevernas skolförmågor    334 
Gör en plan för att arbeta med den dolda läroplanen
Arbeta med outvecklade färdigheter
Sätt upp mål och tillför resurser för arbete med sociala färdigheter
Se till att verksamheten är en förebild för elevernas beteenden
Arbeta med attityder hos klasskamraterna
Motverka och hantera mobbning
Fallgropar när vi vill excellera   343 
⊕   Att glömma elevens bästa vid inkludering
⊕   Att testa om det går först
Att använda pedagogiska åtgärder för att lösa psykologiska problem
⊕   Att tro att inkludering är för dyrt

Användarhandledning   351 
Fritidshemmet, förskolan och LSS-verksamheter
⊕   Högstadiet och gymnasiet

NPF-kunskapen som föll bort – Skolverkets specialpedagogiska lyft

Detta inlägg belyser värdet av att känna till alla de olika nedsatta funktionerna hos elever med autism & adhd. Inlägget blir del 2 av min genomgång av Skolverkets ”Specialpedagogik för lärande” som utgör basen för det specialpedagogiska lyftet. Sedan jag och andra kritiserat Skolverket på grund av ett för stort fokus på den sociala inkluderingen och för lite på specialpedagogiska anpassningar i den fysiska miljön och undervisningsmetoder, så har Skolverket svarat att syftet med lyftet inte var att ”redogöra för särskilt stöd”. Jag håller helt med, men det var inte heller att redogöra för inkludering … Syftet var och är att öka lärarnas specialpedagogiska kompetens och förbättra skolsituation och prestation hos vissa elevgrupper – och regeringen pekade specifikt ut elever med NPF. Själva upplägget och diskussionsfrågorna är bra och jag tror också lyftet kommer att stärka både relationer till många elever och mellan lärare och specialpedagoger. Men ur ett NPF-perspektiv så skjuter satsningen bredvid sitt mål. å även om man börjar med rätt ambition så behåller man sedan inte kursen. Nedan är citat ur modulerna.

Fördjupade kunskaper om funktionshinder och svårigheter av skilda slag och deras samband med olika orsaksfaktorer är nödvändiga .. //. Avgörande är dock även hur dessa kunskaper kommer till användning – proaktivt i den sammanhållna arbetsgemenskapen, eller reaktivt som separata specialinsatser i nödvändiggjorda avskilda situationer. (Emanuelsson, 2008, s. 20)

I ett relationellt specialpedagogiskt perspektiv betraktas elevers utmanande handlingar som kommunikation och blir ett budskap till lärare att reflektera över frågor som varför gör hen såhär?, vad är det vi behöver förstå? och hur ska vi få reda på det?

De sista frågorna besvarar inte Skolverkets material (bortsett från samspelsaspekter/bemötande och en god genomgång av de exekutiva svårigheterna).

Enligt skollagen ska funktionsnedsättningens konsekvenser kompenseras så långt som möjligt. Det innebär att vi inte kan förvänta oss att en funktionsnedsättning kan tränas bort, utan det är istället skolan som har ett kompensatoriskt ansvar. Detta ansvar sträcker sig även bortom godkänt och gäller alltså samtliga betygsnivåer. Att kompensera för en funktionsnedsättnings konsekvenser är inte heller något som kan åstadkommas med enbart en god relation eller en känsla av att höra till i klassen. Mer specialpedagogiskt stöd (från samtliga lärare) som adresserar enskilda elevers specifika nedsatta funktioner måste också till.

I 3 kap. 3 § skollagen kan man läsa: ”Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.

Skolverkets moduler uppger inledningsvis att man antar ett dubbelt perspektiv – det multifaktoriella eller ekologiska. Det är också detta perspektiv jag förordar. Så långt så gott. Genom att slå samman guldkornen från det kategoriska och relationella perspektiven och se både ”en elev med svårigheter” och ”en elev i svårigheter” kan vi ta fram det bästa specialpedagogiska stödet. Ett renlärigt kategoriskt eller relationellt perspektiv (se avslutande tabell) kommer nämligen aldrig att förse oss med hela bilden – aldrig identifiera individuella elevers specifika behov och samtidigt analysera situationen runt eleven. Det kategoriska hjälper oss att se vilka behov enskilda elever har genom en god kännedom om de olika nedsatta funktionerna. Dessa behov ska vi sedan matcha till rätt anpassningar och särskilt stöd. Det är här det relationella perspektivet kommer in. Det hjälper oss att identifiera vilka anpassningar i skolmiljön (hela lärsituation/lärmiljö) som bäst möter och kompenserar för den specifika elevens nedsatta funktion. Men utan det kategoriska perspektivet riskerar vi i högre grad att ta till generella lösningar eftersom vi inte exakt vet vad det är vårt stöd ska kompensera. Lite som att ge glasögon till dem med synfel, utan att först ta reda på exakt vilka svårigheter med att se som eleven egentligen har och vilka dioptrier som krävs. Det blir att prova sig fram … och att prova sig fram fungerar som metod väldigt dåligt för elever med autism som är i stort behov av ”mer av samma” och som har svårt även för små förändringar.

Problemet med den negativa synen som vuxit fram kring det kategoriska perspektivet är att det idag ofta likställs med att lägga skulden för skolsvårigheter på eleven. Men det är inte mycket bättre att ensidigt förorda det relationella perspektivet utan något intresse för elevens faktiska svårigheter. Att ignorera en medicinsk/psykologisk kategorisering kan funka för elever som inte har medicinska/psykologiska svårigheter och nedsättningar. Men detta funkar förstås inte för elever med en funktionsnedsättning. Vi ska däremot inte använda dessa svårigheter som en ursäkt för att misslyckas med våra elever.

Alla elever kan lyckas med rätt pedagogik. Och elever med NPF behöver tillgång till en specialpedagogik i samtliga sammanhang de befinner sig i och dessutom från samtliga lärare. Därför är det specialpedagogiska lyftet så viktigt!

En funktionsnedsättning kan inte tränas bort, även om också dessa elever förstås har en egen utvecklingslinje som deras specifika förmågor följer. De följer bara inte samma utvecklingslinje som klasskamraterna och kan dessutom prestera på väldigt ojämna nivåer … beroende på vilka av deras funktioner som är mest nedsatta och vilka styrkor de har. En god kännedom om de nedsatta funktionerna vid adhd och autism  (se Steg 1 av Funktionstrappan sist här) hjälper oss att kunna avgöra om det är träning, uppmuntran eller kompenserande stödåtgärder som en elev främst behöver. Men i Skolverkets material nämns inte ens elever med autism under avsnittet om svårigheter med kommunikation och språk, och under avsnittet med samspelssvårigheter nämns de visserligen, men med en passus om att svårigheterna även kan ha andra orsaker. Hur mycket klokare blir vi efter det? Och hur omvandlar vi detta till specialpedagogiskt stöd? Anmärkningsvärt är också att man inte går in på perceptionsproblematiken som gör att vissa autistiska elever knappt kan vistas i ett vanligt klassrum, än mindre lära sig samtidigt. Svårigheterna med föreställningsförmåga eller central koherens som påverkar i princip samtliga kunskapskrav belyser man likaså inte. Inte heller nämns ny forskning om eleverna med adhd och den grundläggande kunskapen om att deras hjärna är underaktiv och inte överaktiv – så som de flesta felaktigt tror. Viktig, ja till och med kritisk, kunskap för att kunna undervisa elever med autism eller adhd är helt enkelt inte med i Skolverkets material.

Men innan jag avslutar med vilka nedsatta funktioner jag rekommenderar lägga till kunskap om i det specialpedagogiska lyftet, så kommer här en tabell som jämför det kategoriska och relationella perspektivet (ur ”Forskning inom det specialpedagogiska området – En kunskapsöversikt” av Emanuelson m. fl. som förespråkar en kombination av bägge dessa perspektiv. Skolverkets material brister i båda perspektiv.

Och det får bli ännu ett till inlägg om Skolverkets båda specialpedagogiska moduler på temat att kompensera med rätt anpassningar. Där kommer några kompletterande diskussionsfrågor och fokus på konkreta verktyg från vissa avsnitt ur Steg 2 ur Funktionstrappan i min bok. Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i mejlboxen! Del 1 av genomgången av Skolverkets moduler hittar du här.

Capture - kategoriskt vs relationellt perspektiv

 

⊕ = de avsnitt jag rekommenderar

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ”INKLUDERINGSKOMPETENS VID ADHD & AUTISM

STEG 1 FÖRSTÅ NEDSATTA OCH STARKA FUNKTIONER   5
Introduktion   6 
Grundprinciper
⊕   Vi kompenserar nedsatta funktioner – inte en diagnos
Vi måste förstå oss på eleverna innan vi kan ge rätt stöd
Introduktion till diagnosernas land   9 
⊕   Om autism och adhd
⊕   Tre sorters adhd
⊕   En enda autismdiagnos
För många diagnoser är inte problemet
Autism och adhd samtidigt
Förstå styrkorna och använd dem   15 
⊕   Styrkor hos elever med adhd
⊕   Styrkor hos elever med autism
⊕   Framgångsrik autism och adhd
En dag genom elevens ögon   22
Förstå nedsatta funktioner och deras effekter   25
Om exekutiva funktioner    27
Funktionsområde 1  –  målstyrning    28
⊕   Tidsuppfattning
⊕   Planering
Tidsplanering
Beslutsförmåga
Prioritering
⊕   Organisation
Funktionsområde 2  –  uppmärksamhet    31
Riktad uppmärksamhet och avledbarhet
⊕   Koncentration
⊕   Kognitiv flexibilitet
⊕   Kognitiv uthållighet
Funktionsområde 3  –  självkontroll    34
Övervakning av handlingar
Självreglering
⊕   Impulskontroll
⊕   Känsloreglering
Aktivitetsreglering – hyperaktivitet och hypoaktivitet
Funktionsområde 4  –  motivation    38
⊕   Initiativförmåga och igångsättning
⊕   Motivation
Inre belöning
Funktionsområde 5  –  minne och intelligens    40
⊕   Intelligens och särbegåvning
⊕   Begåvningsprofil
Långtidsminne
Korttids- och arbetsminne
Funktionsområde 6  –  informationsförståelse    44 
⊕   Hörförståelse – auditiv perception
⊕   Läsförståelse
⊕   Ordavkodning och taluppfattning – dyslexi respektive dyskalkyli
Funktionsområde 7  –  informationsbearbetning    46
Bearbetningshastighet
Problemlösning
⊕   Automatiserad informationsbearbetning
Informationstolkning
⊕   Central koherens  (avsnittet finns här på bloggen)
⊕   Generalisering
⊕   Föreställningsförmåga
Funktionsområde 8  –  samspel och kommunikation    51 
⊕   Förmåga att läsa av sociala situationer
Lekförmåga
Känsla av ett eget jag och medvetenhet om sina behov
⊕   Mentaliseringsförmåga
Kommunikation av känslor och behov
Icke-verbal kommunikation
⊕  Ömsesidig kommunikation
Språk och tal
Funktionsområde 9  –  motorik och sinnesintryck    57   
⊕  Automatiserad motorisk förmåga
Skrivförmåga
⊕   Perception
Balans- och rörelsesinne
Orienteringsförmåga
Funktionsområde 10  –  kravtålighet    61 
⊕  Energi och sömn
Stresstålighet och ångest
Rädsla
Prestationsångest
Självkänsla
⊕  Samarbetsförmåga och kravkänslighet
Fallgropar när vi ska förstå   67 
⊕  Att inte tro på diagnoser (avsnitten Att se diagnosen som en stämpel istället för en karta + Att tro att elever med autism eller adhd inte är smarta)
⊕  Att blunda för stora svårigheter (avsnitten Att blunda för den tysta elevens svårigheter + Att utgå från att alla upplever världen som vi själva)

 

Stjälp eller hjälp – Skolverkets specialpedagogiska lyft

När regeringen tog beslutet att satsa 540 miljoner på ett specialpedagogiskt lyft, då jublade ingen mer än jag. Tillsammans med den obligatoriska NPF-kompetensen som införs i höstens samtliga specialpedagog-/lärarprogram, så skulle dessa satsningar kunna förändra skolgången för elever med autism eller adhd från grunden. Men nu har jublet fastnat i halsen.

Och anledningen är de två moduler hos Skolverkets som ska ligga till grund för detta specialpedagogiska lyft. Skolverket fick i uppdrag att ta fram en utbildning med särskild hänsyn till nyanlända samt elever med NPF. Detta material refererar Skolverket också till som specialpedagogik men sedan handlar det av någon anledning nästan bara om inkludering. Och frågan är om lyftet inte till och med kommer förvärra skolsituationen för åtminstone eleverna med autism, medan det inte gör någon större skillnad i praktiken för prestationen hos eleverna med adhd, eftersom det helt bortser från senare års hjärnforskning och det specifika stöd vi nu vet behövs för att kunna behålla koncentrationen.

Det finns en mening i Skolverkets inledande dokument som väl sammanfattar problemet och som verkar utgöra kärnan i allt övrigt man sedan väljer att lyfta fram … på bekostnad av allt väsentligt som man sedan inte har med.

”Särlösningar har de facto litet stöd i internationella effektstudier om generella skolresultat, snarare förefaller de kunna ha negativ effekt både på de svaga elevgrupperna som åtgärderna berör och på generella skolresultat (Hattie, 2009; Persson & Persson, 2012; Ruijs, Van, & Peetsma, 2010; Skolverket, 2011).”

Av någon anledning verkar man sedan vilja bygga hela lyftet på inkludering, delaktighet och gemensamt arbete istället för på en bredd av specialpedagogiska metoder som kan genomföras i sådana sammanhang – stora eller små – där de har bäst effekt på enskilda elever. Kärnan i citatet är dessutom djupt missvisande.

Men är ovan citat verkligen inte sant undrar kanske du? Skolverket lämnar ju faktiskt flera vetenskapliga referenser … Jo, det är sant att särlösningar inte visat sig öka prestationerna … för eleverna med en intellektuell funktionsnedsättning och svag begåvning. Där är forskningen helt överens – att nivågruppera utifrån intelligens sänker generellt prestationen när eleverna inte får tillgång till de högpresterande elevernas resonemang och undervisningsnivå. Men det är inte dessa elever som materialet främst skulle rikta sig till (och som parentes så är många av de elever som forskningen faktiskt avser dessutom just dem vi placerar i särlösningar i Sverige eftersom de går i särskolan). Lyftet skulle specifikt rikta sig till framförallt normalintelligenta elever med NPF eller utländsk bakgrund. När det gäller eleverna med NPF så är forskningen väldigt spretig. Och det finns bara två slutsatser vi kan dra:

  1. Det är kvaliteten på undervisningen och inte placeringen som avgör prestationen.
  2. Det är varje elevs behov som avgör den bästa placeringen.

Nu är jag inte emot inkludering. Jag hade inte skrivit en hel bok om hur man inkluderar om jag inte trott på inkludering. Däremot så baserar jag inte tipsen i min bok på ideologi eller drar så långtgående slutsatser av forskningen att det slutar vara sant för en av de båda huvudgrupperna som lyftet i huvudsak skulle rikta sig mot. Hattie, som refereras ovan, har försökt att ge en bild även bortom särlösningar utifrån elevernas intelligens och sammanställt effekten av just inkludering för elever med inlärningssvårigheter, såsom dyslexi. Inkludering har då endast en begränsad positiv effekt, så liten att det enbart som metod för att höja prestationen inte skulle förespråkas. Det innebär också att enskilda elever lär sig bättre i helklass och andra i en mindre grupp. En tidig metaanalys som var med i Hatties sammanställning visar också att de flesta studierna gav stöd för att en mindre grupp är bättre för elever med beteendemässiga/emotionella problem (vanlig följeslagare vid NPF). I Nossebro skola, som Persson i sin tur analyserat i sin forskning och som bidragit till den lite överpositiva tilltron till inkludering som spridits i landet, så har man dessutom kvar möjligheten att arbeta i mindre grupp idag. Resultaten från ”undret i Nossebro” skulle mycket väl kunna tillskrivas den nya grundinställningen som inledningsvis befästes hos lärarna med att ”alla elever kan lyckas och det är vår uppgift att hitta hur” istället för att fler av eleverna inkluderades (… ni minns min första punkt med att själva undervisningskvaliteten är det som avgör). Skolinspektionen har i en rapport visat att samtliga undersökta elever får ett förstärkt stöd och uppnår fler betyg i en särskild undervisningsgrupp. Finlands trestegsmodell där en hög andel elever får särlösningar är ett praktexempel på att just särlösningar är ett fullgott alternativ och ska väljas om det är för elevernas bästa. Finland är världsbäst på de sämst presterande eleverna! Det bästa skyddet för att undvika utanförskap på sikt är att få ett gymnasiebetyg. Därför var syftet med lyftet, och alltså Skolverkets mål, också att fler skulle uppnå gymnasiebetyg. Med bakgrund mot detta är det märkligt att projektet förvandlats till ”inkludering för alla” när detta ”de facto” är en metod som i sig inte höjer prestationen nämnvärt – speciellt inte jämfört med alla andra metoder som står till buds. Det är alltså djupt problematiskt, kanske till och med oetiskt och förödande för individuella elever, att inte Skolverkets material ger en nyanserad bild av forskningen och vad som faktiskt gynnar elever med utvecklingsavvikelser; detta berör ca 10 % av alla elever. Hade regerings uppdrag varit rent ideologiskt och att inkludera fler elever i vanlig klass, då hade allt i Skolverkets material skapat lite mer logik.

Min fråga är: Hur förvandlades uppdraget med att förse varje lärare med en specialpedagogisk kompetens och att öka andelen gymnasiebehöriga elever till att sida upp och sida ner propagera för en social inkludering … på bekostnad av att skapa en kvalitativ undervisning oavsett om detta är i en särlösning eller inte?

Som jag ser uppdraget så bestod det i att få in specialpedagogiken som en naturlig del i varje klassrum där eleverna finns (mindre grupper borde enligt min mening därför definitivt också täckas in där detta behövs). Därmed skulle vissa elever inte endast få tillgång till specialpedagogik ett par timmar i veckan i specialpedagogernas och speciallärarnas rum och alla elever i gråzonen som annars inte erbjuds specialpedagogik skulle också få dra nytta av satsningen. Den reparativa stödåtgärden som sätts in först efter att eleverna redan har misslyckats, visar nämligen forskningen inte fungerar. UNESCO ställer därför krav på en specialpedagogisk kompetens hos samtliga lärare för att inkludering ska kunna fungera.

Våra specialpedagogiska insatser måste vara proaktiva och sättas in innan eleverna misslyckas. Målet är alltså att samtliga lärare (med handledning) ska kunna ge det eleverna behöver i samtliga sammanhang som dessa elever befinner sig i … och innan det är för sent. Annars kommer de inte ifatt igen.

Varje lärmiljö och varje lärsituation ska kunna erbjuda eleverna den specialpedagogik de behöver för att de ska klara sin skolgång. Prestationer skulle med lyftet höjas. Fler elever skulle få godkänt och vara gymnasiebehöriga. Och även om Skolverket inte själva använder ordet social inkludering, så är det detta som är kontentan. Förstå mig rätt. Jag är inte heller emot en social inkludering eller bättre lärar-elev-relationer (som däremot har en tydlig vetenskaplig effekt på elevresultaten), och Skolverkets material är av värde att läsas igenom framförallt för att lyckas med de svagt begåvade elever som inte är placerade i särskolan eller elever med sociala svårigheter som inte grundar sig i NPF. Jag tycker bara inte det räcker. Inte på långa vägar. Och för eleverna med autism så är risken, att fokus på den sociala inkluderingen och sådana pedagogiska metoder som förespråkar arbete i grupp, istället får motsatt effekt.

Istället för att ta bort hinder i undervisningen så lägger vi in ännu fler.

För vad är det dessa elever har svårast med? Jo, att tolka och förstå samspel. Dessa elever lär sig och presterar bäst om de får en tydlig struktur, utstakade tankestrategier, visuella representationer av kunskapen och synliga målbilder … inte när de ska ta in eller redovisa kunskap genom samtal och i samspel med andra.

Jag avslutar detta inlägg med några bilder som får illustrera Skolverkets båda specialpedagogiska moduler (sist) i förhållande till SPSM:s tillgänglighetsmodell och min Funktionstrappa. Ser ni problemet?

Specialpedagogiska lyftet - SPSMs tillgänglighetsmodellpecialpedagogiska lyftet - Funktionstrappanpecialpedagogiska lyftet - Skolverket

Mina råd får bli: ansök om bidraget, skapa arbetsgrupper och avsätt tid enligt Skolverkets rekommendationer, titta på diskussionsfrågorna och skapa några specifikt avsedda frågor för olika elevgrupper, men utgå från ett mer nyanserat material som täcker in nedsatta funktioner vid NPF, fysiska miljöanpassningar, avskärmningshjälpmedel, kognitiva hjälpmedel (inklusive läs- och skrivstöd) och pedagogiska metoder specifikt anpassade till NPF och nyanlända.

Nu får detta bli den reklam det blir, men jag skrev min vetenskapsbaserade bok för att jag helt enkelt behövde göra skillnad för alla elever med NPF och i våra svenska klassrum. Skulle ni vilja använda boken (som även ett par högskolor börjat titta på), så får ni därför ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism” för 299 kr (ord. pris 385 kr) om ni uppger LYFTET i rabattkoden och beställer 9-20 exemplar (smakprov). För detta specialpedagogiska lyft och 540 miljoner ska banne mig också leda till något bra för alla elever med NPF och lärarna som undervisar dem …

Ännu ett till inlägg om Skolverkets båda specialpedagogiska moduler på temat nedsatta funktioner är planerat. Där kommer några kompletterande diskussionsfrågor och en handledning med fokus på vissa avsnitt ur min bok för att skapa en god grundkunskap om NPF och specialpedagogiska behov. Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i mejlboxen!

När kunskapen finns men informationskopplingen brister

Det finns många kognitiva funktioner som behövs i skolan men som är nedsatta vid autism eller adhd. Idag går jag igenom en av dem – ”central koherens”. Genom att vi kompensera för nedsatt central koherens kan även elever med autism få det stöd som behövs för att presentera den kunskap de faktiskt besitter.

Central koherens

Varför behövs förmågan? Central koherens behöver vi för att binda ihop information eller  olika intryck till en helhet. Vi ser då hur allt hänger ihop. Därmed förstår vi lättare det sammanhang som vi själva befinner oss i och tillvaron blir trygg och begriplig. Samtidigt  förstår vi kontexten i det vi läser eller i ett samtal.

Vad händer när funktionen är nedsatt? Vid autism och nedsatt central koherens är det svårt att se saker från ett ovanperspektiv. Koherent betyder sammanhängande och vid svag  central koherens blir tillvaron därför fragmentariskt och osammanhängande. Situationer uppfattas inte fullt ut och risken ökar att eleverna hänger upp sig på någon detalj. Elever med autism kan dessutom ha väldigt svårt att urskilja de centrala informationsbitarna och huvudbudskapet i både tal eller text. Därför kan de tolka det som sägs bokstavligt eller lägga stor vikt vid någon detaljkunskap istället för huvudinformationen. De får då samtidigt svårt att följa den röda tråden i ett samtal. Däremot är de samtidigt väldigt bra på att urskilja just detaljerna, komma ihåg fakta och hitta fel som andra inte märker. Man kan säga att de ser världen inzoomat medan de flesta andra ser den mer utzoomat. Båda perspektiv har sina fördelar. Det finns dock forskning som visar att autisternas fokus på detaljer kanske inte är det samma som en oförmåga att kunna se helheten. Om elever med autism instrueras till att använda helhetsperspektivet, då verkar de åtminstone i vissa sammanhang kunna det, och de väger dessutom in samtliga delar i helheten bättre än andra. Många har även lätt för logiska resonemang och att se mönster i något. Däremot verkar de ha det särskilt svårt att se den övergripande bilden när informationen är muntlig.

Även för elever med adhd kan muntlig information vara en utmaning, men annars är det bekymmer med att uppmärksamma alla detaljer som är det typiska. Att gå tillbaka för att fixa småsaker väcker motstånd. I större och öppna uppgifter riskerar dessutom detaljerna att komma bort, dels på grund av ett sämre korttidsminne, dels på grund av att det är påfrestande att fokusera på småsaker en längre tid.

Varför kompensera? Läroplanens kunskapskrav ställer höga krav på central koherens och att kunna analysera och bearbeta information. Nedsatt central koherens kan ha stor inverkan på textförståelse, uppsatsskrivning och vid alla öppna frågor. Autistiska elever kan i regel själva kunskapen, men har svårt att presentera den eftersom detaljer gärna får samma vikt som mer övergripande koncept. Genom att ta ut nyckelbegrepp, erbjuda summeringar och använda metoder som tydliggör hur detaljerna förhåller sig till helheten kan vi tydliggöra vad som är kärnan i informationen. Att kategorisera information i tabeller eller i en trädstruktur kan hjälpa både vid själva inlärningen och för att visa sin kunskap.  Att sortera information tilltalar dessutom många med autism. Öppna frågor kan vidare ställas mer konkret genom delfrågor, underrubriker eller svarsalternativ. För elever med adhd kan vi dela upp de större uppgifterna i flera mindre eller arbeta metodiskt uppifrån och ner för att få med även detaljerna. Med skriftliga och tydligare instruktioner eller checklistor kan vi dessutom hjälpa eleverna att visa rätt kunskap och att få med allt vi är ute efter i arbetsuppgifterna.

Ovan text är hämtad ur boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism och Funktionstrappans Steg 1 – Förstå nedsatta funktioner. Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i mejlboxen!

Se upp fredag den 13:e händer det!

Tur eller otur? Fredag den 13:e börjar min bok säljas på nätet. Då är redan 1/3 av första upplagan utskickad till alla de skolor som vill bli bättre på att inkludera och till de föräldrar som väntat på boken.

Inkluderingskompetens vid adhd & autism tar ett helhetsperspektiv och ser på hela skolsituationen och alla yrkesroller. Evidensbaserad pedagogik, beteendevetenskap och den senaste hjärnforskningen har slagits samman i hundratals handfasta tips. Ingen som har läst boken kommer att lägga ifrån sig den utan att förstå autism och adhd på djupet och hur funktionsförmågorna kan påverkas av undervisningen och i relationer.

Nedan bild visar vad en skola behöver leverera om vi vill lyckas med våra pedagogiskt mest utmanande elever. Samtidigt höjer många av metoderna även prestationen för klasskamraterna och bidrar till en ökad studiero. Absolut ingen förlorar på att höja inkluderingskompetensen. Den röda yttre cirkeln visar hur vi ska arbeta för att genomföra våra mål. Givetvis finns allt beskrivet på ett lättbegripligt sätt i boken!

Finns på adlibris och bokus där du även kan kika inuti.

steg 4 pic 8-0 omvand inkludering PR2.png