Fallgrop: Att tro att elever som får anpassningar kostar för mycket

 

Samhället gör en jätte-investering på runt 3,5 miljoner kronor i varje ungdom under uppväxten, varav två miljoner rör skola och förskola. Vi är väldigt dåliga på att vårda den investeringen om vi inte lägger in ytterligare 25 000–50 000 kronor, som kan ge effekt. Vi slösar bort många av de här ungdomarna. Nu pratar vi bara ur ett ekonomiskt perspektiv, sett ur mänsklig aspekt är det ännu värre.
– Ingvar Nilsson, nationalekonom (Skolvärlden 2014)

Det är dyrt att hjälpa. Men det är dyrare att inte hjälpa. Anpassningar bör ses som en långsiktig samhällsinvestering. Återbäringen är hög om vi så bara lyckas med att ge några fler elever ett avgångsbetyg. Det är smart budgetplanering att investera i elever istället för att ta hand om unga och vuxna som hamnat utanför samhället. Det kan räcka med att skolan hjälper en enda elev vidare till en framtid utan utanförskap, för att en kommun ska vinna på en investering av 10 miljoner kronor i exempelvis teknikstöd för eleverna som behöver detta. Varje årskull elever som hamnar i utanförskap kostar samhället 260 miljarder. Dessa elever som aldrig kommer in i samhället utgör ungefär hälften av dem som varje år lämnar gymnasiet utan avgångsbetyg.

En rapport från Storbritannien visar att 83 % av kostnaden för personer med autism läggs på boendestöd och daglig verksamhet, medan enbart 7 % läggs på utbildning. Bara var tredje vuxen med autism har ett betalt arbete på åtminstone deltid. Däremot vill två tredjedelar av dem som saknar arbete ha ett. Det troliga är att det kommer att gå bra för drygt hälften av de elever som idag har en adhd-diagnos. Men vi måste bli bättre än så.

Det finns underlag som tyder på att även en blygsam utbildnings­satsning skulle kunna resultera i stora levnadsbesparingar på sikt. Ingvar Nilssons samhälls­ekonomiska beräkningar visar att det är i skolan som de investeringar som genererar störst samhällsvinster på sikt kan göras. Problemet är att konsekvenserna av att inte ge elever tillräckligt med stöd i skolan inte märks direkt i skolans eller kommunens budget, utan först på landstingsnivå, som psykisk ohälsa, eller på nationell nivå, som sjukskrivning, arbets­löshet och även kriminalitet.

På ett företag skulle cheferna aldrig spara in på något verktyg som kunde bidra till att skapa en bättre produkt på ett effektivare sätt. Att inte köpa in ljudförstärkare eller investera i skrivstöd för en elev som behöver detta är bara logiskt för att vi i skolan inte kommer att sälja våra ”produkter” när de är klara. Kanske skulle vårt samhällsekonomiska förstånd infinna sig om vi faktiskt sålde eleverna vidare till samhället när de var färdiglärda och då fick betalt utifrån vad de kunnat prestera med anpassningar istället för utan dem.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.

Fallgrop: Att vuxna definierar exkludering

Är skolans syn på inkludering och exkludering ett hållbart perspektiv för alla elever? Skapar det en skola för alla? Och skulle vi med samma definition tala om exkluderande arbetsplatser? Eller antar vi ett annat perspektiv när det gäller vuxna?

Skolinspektionen benämner särskild undervisningsgrupp för en ”exkluderande lösning”*. Alla ska vara med. Men att alla ska vara med behöver inte betyda att alla alltid måste vara i samma rum, vilket nog många är överens om. Men det är bara i skolan som behovet av att arbeta i ett mindre sammanhang eller i ett eget rum kallas för exkludering. På många arbetsplatser sitter man ensam i ett tjänsterum, avskärmad från intryck och med ett personligt arbetsschema för dagen. Det är lite mer likt vad en elev med autism och i vissa fall adhd egentligen behöver. På de vuxnas arbetsplatser är det ingen som någonsin tittar längs med korridor efter korridor av små kontor med ensamma människor i och säger något om exkludering. Det viktigaste är istället att alla kan arbeta effektivt och orka fungera över hela sin arbetsdag. I skolan behöver vi se till att även våra elever ska kunna fungera och orka vistas i sin skolmiljö. Men av någon anledning så ställs allt upp och ner.

Har vi elever i vår klass där vi låter ideologiska värderingar gå före individuella behov och skolframgång?

Vi börjar lägga våra värderingar på arbete i klass jämfört med i mindre grupp. Vad som fungerar bäst för enskilda elever blir underordnat våra värderingar. Att vissa elever med autism har svåra perceptionssvårigheter och andra en adhd-hjärna som distraheras av varje intryck blir underordnat vikten av delaktighet. Dessa elever sitter sedan i klassrum med så många intryck att de inte kan lära sig på ett effektivt sätt. I förlängningen kanske våra värderingar leder till elever som inte kommer till skolan längre, så som Autism- och Aspergerförbundets skolenkäter visar är vardag för över hälften av eleverna med autism.

”En skola för alla” förvandlas till ”en skola för vissa” där några inte får förutsättningar av lärmiljön att prestera utifrån sin förmåga. Deras hjärna kan inte lägga sina resurser på inlärning, utan förblir upptagen med alla sinnesintryck. Och lärmiljön blir inte längre en ”lär”-miljö utan en överväldigande och svårarbetat miljö. För en del kan enkla hjälpmedel som hörselkåpor och keps stänga ute ljud och ljus tillräckligt för att hjärnan ska orka med en skoldag. Men för andra behövs särskilt stöd i form av anpassad skolgång eller särskilt undervisningsgrupp för att kontrollera ångest på grund av intryck eller den hjärnstress en intrycksrik miljö skapar.

Flexenheter som tar hänsyn till individens behov …

Som vanligt vill jag slå ett slag för åldersblandade flexenheter på varje skola för att skapa den flexibla inkludering där elever både kan vara delaktiga och få sina individuella behöv mötta utifrån sina förutsättningar, och där de kan växla mellan klass och mindre sammanhang under dagen.

* ”Exkluderade lösning” är ett ordval som föräldranätverket Barn i Behov arbetat för att Skolverket ska byta ut, eftersom det lägger en negativ värdering på särskild undervisningsgrupp och riskerar att motverka den lagliga rättighet som ett mindre sammanhang är för de elever som behöver detta för att kunna nå kunskapskraven.

Fler fallgropar kring NPF hittar du i Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Dela gärna länken, men kopiera inte texten. Kortare citat undantagna om källan uppges. © Linda Jensen och Be My Rails Publishing.

Vill du ha nästa inlägg direkt i mejlboxen? Skriv in din mejladress i svarta menyn.