Särbegåvning: När det enkla sätter hinder för utveckling

Jag har en son som vek snuttefilten medan han högt för sig själv konstaterade att den var i halvor, fjärdedelar … trettioandradelar. Bråk lärde han sig alltså själv. Som treåring erbjöd han guidade turer i vår trädgård eller matteuppgifter till dem som gick förbi vårt hus. Och jag har lite undrat kring detta hur man i skolor kan missa särbegåvade elever, t o m se dem som svagbegåvade för att de inte genomför skolarbetet de ska. Ändå gick jag i fällan. Trots att jag redan visste att han var särbegåvad. Förskolan såg matematikbegåvningen, men de såg också hans musikalitet. En pedagog sa att vi kanske borde göra något med den och hans pricksäkra tonkänsla när han sjöng. Blinka lilla stjärna sjöng han utan att kunna prata ordentligt. Han kom på sitt egna sätt ”Bompi-bompi-bompi-boo, bompi-bompi-bompi-boo”.

Men blyg som han var och helt tyst om han skulle uppträda tänkte jag att pianospel kanske var vägen fram. I flera år försökte jag därför halvhjärtat lära honom spela ”Till Paris, till Paris, ska jag rida på en gris.” Från och till försökte jag. Totalt ointresse. I julas när han var åtta år köpte jag trots detta en ordentlig keyboard. Började igen med ”Till Paris” (som ni märker har jag ingen större repertoar själv). Ingen framgång nu heller.

Men ett par månader senare fick han sitta själv. Och då! Det tog bara ett par veckor och sen kunde han på några minuter ta ut signaturmelodin till sitt favoritprogram ”Masha och björnen” och bland de tio första styckena ingår nu ”Bergakungens sal” och ”Für Elise”. Jag inser att jag tänkt fel. Helt fel. ”Till Paris” var inte intressant och då klarade han inte av uppgiften. Alls.

Särbegåvade barn lär sig inte stegvis. De lär sig uppifrån och ner.

Dessa särbegåvade barn lär sig inte stegvis från lätt till svårt. Det är ingen utmaning. De lär sig uppifrån och ner. Får de en komplex uppgift så löser de den ner till de kunskapsdetaljer som behövs. Lär sig på vägen det som krävs. Lär sig vilka noter som hör till vilka tangenter, höger och vänster hand på en gång, långa och korta noter, spela på gehör. Eller lär sig all matematik som behövs.

Tänk så många barn vi begränsar i deras utveckling

genom våra egna begränsade ramar.

Det är vi vuxna om begränsar dem. Vi tänker från lätt till svårt, från grund till avancerat. Vi är fast i att kunskap är en trappa, men det är den inte. Kunskap är som hjärnan: en mängd kunskaper som hänger ihop i komplexa förgreningar. Det är vi som försöker göra den enkel. Och vår kunskap om var elever bör ligga och vad de bör kunna i olika åldrar hindrar oss. De sätter ramar som inte finns. De hindrar oss från att be femåringar börja med att spela klassiska verk eller åttaåringar från att arbeta med hexadecimala och binära tal. Och ger vi dem för enkla uppgifter kommer de aldrig fram till de svåra. Vi måste ge dem de svåra direkt. Jag avslutar med ett frustrerat citat från min son som ”bara” fått mellanstadiets matematikböcker. Jag sa till honom att om han bara räknar klart dem så får han säkert svårare.

Men jag är inte snabb på matematik.
Jag är bara bra på matematik. Då kommer jag aldrig dit.

Annonser