Jag försöker lova mig själv att se mellan fingrarna på dem som inte vet bättre. Men när en journalist utan att ha något vettigt att vila sig mot väljer att kasta skit på några som redan kämpar hårt och har det väldigt svårt, så blir jag faktiskt arg, även om krönikan inte är ny. Att skriva en krönika baserad på lösa åsikter brukar inte bli så bra. Inte ens om det publiceras i DN.
Hanne Kjöller fick ett brev i brevlådan om föräldrautbildning. Först blir hon själv arg, för journalisten ser inte vem detta skulle vara bra för. Sedan bestämmer hon sig för föräldrar till hemmasittande barn. Tanken är visserligen värd att undersökas och föräldrautbildningar är ofta bra, men när hon själv genom sin journalistik inte lyckas hitta fog för att en föräldrautbildning skulle lösa hemmasittandet och inte kommer på vem mer som kan ha nytta av den, så borde hon rimligen ha nöjt sig med att kasta både föräldrautbildningen och sin artikel i soptunnan. Här är varför.
Hanne Kjöller analys om hemmasittare börjar bra. Hon inleder med att det varken finns bara en enda anledning eller en enda lösning på hemmasittandet. Sedan väljer hon att trivialisera ner denna komplexa fråga till föräldrar som inte bryr sig. Hon har nämligen hört att de ofta inte är intresserade av hjälp. Utifrån dem hon själv nämner att hon pratat med så kan jag bara gissa att hjälpen som avses är en orosanmälan på grund av skolplikten till Socialtjänsten. Jag tror inte att hjälpen som föräldrarna inte vill ha är anpassningar till behov eller aktiva insatser från skolans håll för att hjälpa till med att få eleven att både komma dit och må bra där. För anpassningar och en misslyckad inkludering visas inget intresse i hennes krönika alls.
För att föräldrautbildningen ska vara till hjälp för den stora grupp föräldrar till hemmasittare med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, så måste den vara djupt rotad i en autism- och adhd-kompetens. Det är annars som om knattetränaren i kvarteret (som gör ett fantastiskt jobb) skulle erbjuda Beckham lite fotbollstips. Det har man rätt att tacka nej till. Lika användbar är Hanne Kjöllers artikel för oss, både i hem och skola, som faktiskt bryr oss om dessa barn och som vill förbättra situationen för hemmasittare. Problemet är bara att de som är ännu mindre insatta än journalisten själv kanske tror att hennes slutsats om minsta motståndets lag faktiskt är anledningen till problematiken.
Föräldrarna till barn med autism eller adhd spelar i föräldraskapets A-liga. Ingen har hört så många tips som de! Men knattetränartipsen fungerar bara inte på dessa barn.
Kjöller konstaterar att varken Skolinspektionen eller kommunerna vet vilka hemmasittarna är eller varför de inte kommer till skolan. Men det vet Hanne Kjöller. Hon skriver att det egentligen inte finns någon gemensam nämnare bland den brokiga skara föräldrar till dessa barn (utom möjlighen att de oftare är ensamstående, vilket föräldrar till barn med i behov av särskilt stöd oftare är). Ändå är det enbart där hon konstaterar fel. Varför överger Hanne Kjöller inte sin artikel när slutsatsen hon vill dra inte håller med den ”research” hon själv presenterar? Ingen värdig gemensam nämnare står att finna. Vi har visserligen föräldrarna med i ekvationen, men framförallt så handlar utbildningsrelaterad problematik om elever och om skolan. Dessa båda parter kan vi inte bara bortse ifrån när vi diskuterar hemmasittare. Det inser kanske Hanne Kjöller också någonstans längst inne:
”Kommunen har en skyldighet att se till att barn med särskilda behov – eller förmågor – får den hjälp respektive stimulans de behöver. Mobbning är i första hand skolans ansvar.” – Hanne Kjöller
Ovan skriver Hanne Kjöller själv. Bra! Men i nästa mening går hon vidare … och lägger skulden på föräldrarna. Hon undersöker inte om dessa skyldigheter från skola och kommun är något som de lever upp till. Här finns det dock ganska mycket och tydlig statistik. Skolinspektionen anmälningar utgörs nämligen huvudsakligen av kränkningar och bristande stöd. Skolverkets enkäter visar att skolmiljön är svår och ett stort problem i svensk skola.
Visst har man som journalist rätt att vinkla sin story och bara se på en faktor, men då måste den i alla fall hålla ihop i argumenten och journalisten måste förstå vad det är han eller hon skriver om. Det börjar bli allt vanligare att flyktigt referera till barn med adhd eller autism i debattartiklar om föräldraskap. Som en sorts ursäkt i förväg ”ta inte åt er, detta gäller inte er”. Men:
Att bara nämna neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ger ingen frisedel för att sedan ignorera gruppen i resten av det som skrivs. Speciellt inte om man faktiskt ändå skriver om just dessa barn.
När debattörer vädrar sina åsikter om föräldraskapet som ett problem i samband med skolan, så lyfter man samtidigt exempel från den helt typiska problematiken kring just dessa barn. Skribenterna inser det bara inte själva utan ser det som ett enkelt spår om uppfostran. Det gör inte heller Hanne Kjöller. Hon hänvisar till en familjeterapeut som påpekar detta med att föräldrarna vill skydda sina barn från en miljö där barnen inte mår bra. Barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning mår inte bra i en miljö – alltså skolan – där anpassningarna inte motsvarar deras behov av struktur, miljöanpassningar, energivård och en kompenserande pedagogik. Sannolikheten är stor att det är just barn med diagnos som Hanne Kjöller skriver om. Men i nästa mening så går hon ändå över till ”normalt fungerande” barn och undrar hur man hjälper dessa med att inte stanna hemma. Att inte följa minsta motståndets lag är svaret, inte att vi måste säkra att alla barn mår bra i skolan, att kommuner ger mer resurser och att skolan ger bättre riktade anpassningar. Och det är möjligt att vissa föräldrar inte inser att utbildning på sikt är värt besväret för att få barnet i skolan i dag. Men Autism- och Aspergerföreningen rapporterade nyligen att vart femte barn med autism har stannat hemma minst tre veckor från skolan det senaste året. Anledningen är uteblivet stöd. Stödet som saknas är antingen pedagogiskt eller socialt. Precis så som Skolinspektionens statistik avslöjar. Eftersom andelen elever med autism är mellan en och två procent, så kan vi räkna ut att om tjugo procent av dem är hemmasittare så har vi en väsentlig del av problematiken här.
Barn med autism, adhd och andra med särskilda behov, som utgör någonstans mellan 7-10 procent av alla skolbarn, måste med sänkta funktioner hela tiden prestera på max till krav som klasskamrater klarar av i sitt omedvetna. Problem med att automatisera handskrift eller läsning innebär att nästan allt i skolan blir svårt och också kräver en konstant hög mental ansträngning.
Att stanna hemma är inte minsta motståndets lösning. Det är för de flesta att välja mellan att ge allt alltid eller att inte orka det i längden.
Barn med autism och adhd har svårt att filtrera bort sinnesintryck och många av dessa barn mår varje dag ungefär som en utbränd som blivit överkänslig för ljud. På samma sätt som en elev i en rullstol inte kan ta sig in i en skola som inte är anpassad, så kan inte dessa elever det heller. Det vi behöver är flexibla mellanalternativ och kommuner som inser att det behövs ekonomiskt stöd för att inte slå ut vissa elevgrupper. För fem år sedan bestämdes att alla elever utan utvecklingsstörning ska inkluderas i en vanlig klass. Men inte förrän nu arbetas det politiskt för att också få in specialpedagogisk kunskap in i varje klass. Detta arbete drivs på av … föräldrarna som stångas med konsekvenserna av hemmasittande barn. Föräldranätverket ”Barn i Behov” har anordnat två riksdagsseminarier. Vi ser ett specialpedagogiskt lärarlyft och ett förtydligande om tilläggsbeloppet som ett resultat.
Så kanske är det så att det inte är Kjöllers brokiga skara av hög- och lågutbidlade föräldrar i alla sociala klasser som är den stora anledningen till hemmasittandet. Kanske är det inte så att föräldrar inte inser att det är bra med utbildning. De som arbetar med hemmasittare och föräldrarna själva vittnar om hur många av dessa som faktiskt har autism eller adhd, men dessa människor verkar inte ingå i Hanne Kjöllers umgängeskrets. Att istället binda ihop problematiken i en så komplex fråga i en kafferepsslutsats och föräldrar som inte bryr sig om barnens framtid är inte bara dålig journalistik. Det riskerar att människor tror på det och i förlängningen skapar ett samhälle där vi inte letar efter lösningarna som skulle hjälpa dessa elever att både komma till och fungera i skolan. Och även om det vore så att föräldrarna är svaret på problematiken, för de ingår som en del av ekvationen, så finns det ingen anledning att svika barnen dubbelt och i skolan också. Vi måste hjälpas åt att hitta lösningar i skolan för att eleverna ska komma dit.
Signerat Linda Jensen
PS. Jag tror jag ska skicka ett ex av ”Vilse i klassen – om inkludering och andra fallgropar” till DN:s redaktion. Fler sådana här artiklar vill jag inte se. Och Hanne, om du skulle vilja fråga eleverna eller föräldrarna själva, så säg till. DS.
Edit: Bokens arbetstitel är vid utgivning ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism”-
.
Vilse i klassen 