Bloggen har fått en facebooksida

I helgen skapade jag en Facebook-sida för ”Vilse i klassen”.  Där kan du enkelt följa nya blogginlägg, men också få extra-material som inte tas med på bloggen. Du kommer att hitta artiklar, statistik, samt tips från andra som brinner för skolfrågor och inkludering. Och så lite uppdateringar kring hur det går med boken förstås …

Över 200 har redan hittat dit. Ta en titt och se om det är något för dig! Välkommen!

Länk: https://www.facebook.com/vilseiklassen

Capture - header

Annonser

Ursäkta jag är sen, men jag är lite dåligt uppfostrad!

När vi vuxna kommer för sent, så brukar vi inte skylla på att vi är dåligt uppfostrade. Och trots att min egen mamma har sagt att jag inte får gå in med skorna på, så gör jag det ibland ändå.

Både vuxna och barn gör rätt och fel. Jag tror att det är så att när vi gör rätt, så beror detta mycket på vår uppfostran. Vi har lärt oss att be om ursäkt, säga tack. Men när vi gör fel, så är det ofta helt andra saker som ligger bakom. Med jämna mellanrum läser jag debattinlägg om att föräldrar måste uppfostra barnen, så att pedagogerna kan lägga sin tid på att undervisa dem. Det är lätt att hålla med rubrikerna. Jag tycker också  det är en rimlig ansvarsfördelning om vi ska avrunda och hårdra (även om Svenska Akademiens Ordlista kan ha vissa invändningar på vad pedagogik egentligen omfattar). Men sen brukar resonemanget börja halta. Det bygger nämligen på att beteendena som beskrivs verkligen beror på dålig uppfostran och dålig uppfostran enbart. Och att det föräldrarna inte gör dessutom har större makt över barnens beteenden än det vi pedagoger gör i klassrummen.

Det är väldigt enkelt att säga att ett barn är respektlöst mot oss pedagoger, inte väntar på sin tur eller sitter och slår med pennan i bänken för att deras föräldrar inte lärt dem bättre. Det låter rimligt. Men om vi frågar dessa barn (i ett annat och lugnt sammanhang) om de vet vad som är rätt och fel, så vet de oftast det. Och om de vet vad som är rätt och fel, ja, då ser jag inte hur uppfostran kan vara det stora problemet. Det verkar snarare vara vår logik. Något annat gör att eleven inte gör rätt. Precis som när jag går in med skorna på för att hämta det sista jag glömt …

Det finns många beteenden i klassrummet som kan se ut som dålig uppfostran. Kanske behövs en ganska stor kunskap för att kunna gräva i vad som ligger bakom varje beteende hos våra elever. Men om vi pedagoger väljer att tro att elever gör rätt om de kan, så får vi ett helt annat förhållningssätt till våra ”problemelever”. Jag tror du gör rätt om du kan. Denna inställning förändrar något i oss själva. Vi blir lösningsorienterade.

Ifall eleverna gör rätt om de kan.

Då blir vår uppgift att hitta hur eleverna kan göra rätt.

När vi vuxna svär, kommer för sent, tappar tålamodet eller glömmer handla en sak på inköpslistan, kanske till och med trängs på vägbanan genom att köra om, så väljer vi ofta mellan två saker som förklaringsmodell: stress och idioter. Tänk om barn gör fel av samma anledningar som vuxna?

Vi skulle inte kommit för sent om det inte vore för att vi hamnat bakom den där bilisten som kört i sjuttio på en nittioväg. Och hade vi inte varit tvungna att tänka på tre saker samtidigt medan vi försökte fixa kvällsmaten, då hade vårt tålamod aldrig brustit mot vårt eget barn.

När våra elever inte beter sig rätt, då pratar vi inte lika ofta om stress eller om det psykosociala och andra bilister. Gruppdynamik, bristande anpassningar och för höga krav, ledarskapet i klassrummet och outvecklade förmågor ersätts plötsligt av två saker: dålig uppfostran eller möjligen lathet. Både debattartiklar och forskning vittnar om vart vi väljer att peka finger. Vårt val hamnar på de enda pusselbitar vi har minst egen inverkan på (… och väljer vi inte här igen att skylla på ”idioterna” som hindrar oss själva ifrån att kunna göra rätt?) Vi vill att eleverna skärper sig och vi vill att föräldrarna fixar till sina barn så att vi kan undervisa så som vi har tänkt. Men frågan är hur mycket kontroll föräldrarna egentligen har över situationen i skolan.

All uppfostran måste ske i sammanhanget där förmågorna behövs.

All uppfostran sker i ett sammanhang. Det är skillnad på att sitta vid matbordet hemma eller i skolmatsalen. Det är inte heller samma sak att komma i tid när föräldrarna påminner eller till en lektion efter rast. Olika sammanhang kräver olika förmågor och ibland även olika regler. Vissa elever klarar av att generalisera sin uppfostran, andra gör det inte alls. Livet har utrustat dem med olika bra funktionsförmågor.

Uppfostran av förmågor i skolmiljön sker förstås bäst i skolan. En förälder är oftast någon helt annanstans när just denna uppfostran i skolan behöver äga rum. I hemmet finns inte heller samma gruppdynamik. En tillrättavisning framför lillebror kräver ingen vedergällning eller uppstudsig kommentar till föräldrarna för att inte förlora ansiktet. Man behöver inte heller imponera på lillasyster med sitt beteende.

Om vi aldrig frågar oss vad eleven  kommunicerar med sitt beteende, utan väljer att kalla det för ”dålig uppfostran”,
då har vi inte heller kontrollen att förändra något.

Det är inte föräldrarna som ställer kraven i skolan. De är inte heller där för att kunna anpassa situationerna utifrån barnets resurser och förmågor. Att en elev inte gör som vi vill kan ha många förklaringar. Men det är ganska fruktlöst att välja att fokusera på pusselbitarna vi saknar kontroll över. För dig som vill så följer här några exempel på typiska problem i klassrummet och vad vi kan göra om vi väljer att se beteendet som en orsak av dålig anpassning av kraven snarare än dålig uppfostran. Definitionen av stress är att kraven (yttre och inre) överstiger (de yttre och inre) resurserna. Detta kan ge utryck i många olika beteenden både hos vuxna och hos barn. Lösningen är att anpassa kraven och/eller öka resurserna och funktionsförmågan i situationen. Tänk på att alla anpassningar måste utgå ifrån elevens individuella funktionsförmågor och att nedan bara är exempel på orsaker och lösningar.

 

Att tala rätt ut i luften kan bero på dåligt korttidsminne eller nedsatt impulskontroll. Resurserna för att styra sig själv understiger kraven för att komma ihåg det som sägs i situationen.

Elever med ADHD har ofta dåligt korttidsminne. Och dessutom ofungerande beteendebromsar. Detta ingår i det vi kallar för nedsatta exekutiva funktioner. Om dessa elever inte ställer frågan just nu, så glömmer de vad de tänkte och kan kanske inte komma vidare.

Lösning: Gå igenom en extra gång för de elever som önskar eller ge alltid skriftliga instruktioner.

 

Att knacka med pennan i bänken kan bero på nedsatt aktivitetsreglering. Resurserna saknas rent neurologiskt för situationer som ställer krav på koncentration.

Elever som har svårt att hålla hjärnan tillräckligt aktiv, vilket är fallet vid ADHD, kan börja sysselsätta sig själva för att hålla den igång.

Lösning: Kom överens med eleven om en hemlig signal när de ska bryta ett beteende eller gå ner och ställ dig bredvid eleven utan att avbryta undervisningen. Visa att du ser och hör, men utan att låta eleven tappa ansiktet. (Eleven behöver då inte återta respekten bland klasskamraterna på bekostnad av din.) Förebygg också med rörelsepauser eller genom att ha kortare pass varvade med en mer aktiv uppgift än att bara lyssna. Ge en stressboll eller något annat att pilla på eller montera pedaler under bänken att hålla igång med. Ett tuggummi kan också hjälpa.

 

Att inte veta vad man ska göra kan leda till alla möjliga beteenden. Kraven är alltså inte ens uppfattade.

Elever som inte förstår vad de ska göra eller som behöver hjälp att komma igång kan börja kivas med bänkkamraten, drömma sig bort eller sysselsätta sig bäst de kan.

Lösning:  Kolla med elever att de förstår och kan komma igång. Ge bara instruktioner för ett moment i taget och ge tät feedback till elever som behöver veta om de gör rätt eller fel.

 

Att ha dyslexi, adhd eller autism kan innebära att man inte förstår texten och då inte kan arbeta (och istället väljer något mindre passande beteende). Kraven överstiger resurserna.

Eleverna med exempelvis dyslexi utgör 6%. Med sänkta resurser måste dessa elever ständigt kämpa mycket mer än sina klasskamrater till samma krav. För att minnas en text lika bra, så skulle en elev med lässvårigheter behöva läsa den fyra gånger.

Lösning: En pedagog som förstår behoven. Anpassningar i undervisningen, som exempelvis en inläst text för att  öka funktionsförmågan eller sänkta krav.

 

Dålig uppfostran kanske är dålig anpassning.

Så nästa gång du undrar om ett beteende beror på dålig uppfostran, fråga dig först om eleven vet vad som är rätt och fel. Kolla sedan så att anledningarna till det dåliga beteendet inte är de samma som för oss vuxna: överkrav eller andra som ställer till det.

Boktips:

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i brevlådan!