Ursäkta jag är sen, men jag är lite dåligt uppfostrad!

När vi vuxna kommer för sent, så brukar vi inte skylla på att vi är dåligt uppfostrade. Och trots att min egen mamma har sagt att jag inte får gå in med skorna på, så gör jag det ibland ändå.

Både vuxna och barn gör rätt och fel. Jag tror att det är så att när vi gör rätt, så beror detta mycket på vår uppfostran. Vi har lärt oss att be om ursäkt, säga tack. Men när vi gör fel, så är det ofta helt andra saker som ligger bakom. Med jämna mellanrum läser jag debattinlägg om att föräldrar måste uppfostra barnen, så att pedagogerna kan lägga sin tid på att undervisa dem. Det är lätt att hålla med rubrikerna. Jag tycker också  det är en rimlig ansvarsfördelning om vi ska avrunda och hårdra (även om Svenska Akademiens Ordlista kan ha vissa invändningar på vad pedagogik egentligen omfattar). Men sen brukar resonemanget börja halta. Det bygger nämligen på att beteendena som beskrivs verkligen beror på dålig uppfostran och dålig uppfostran enbart. Och att det föräldrarna inte gör dessutom har större makt över barnens beteenden än det vi pedagoger gör i klassrummen.

Det är väldigt enkelt att säga att ett barn är respektlöst mot oss pedagoger, inte väntar på sin tur eller sitter och slår med pennan i bänken för att deras föräldrar inte lärt dem bättre. Det låter rimligt. Men om vi frågar dessa barn (i ett annat och lugnt sammanhang) om de vet vad som är rätt och fel, så vet de oftast det. Och om de vet vad som är rätt och fel, ja, då ser jag inte hur uppfostran kan vara det stora problemet. Det verkar snarare vara vår logik. Något annat gör att eleven inte gör rätt. Precis som när jag går in med skorna på för att hämta det sista jag glömt …

Det finns många beteenden i klassrummet som kan se ut som dålig uppfostran. Kanske behövs en ganska stor kunskap för att kunna gräva i vad som ligger bakom varje beteende hos våra elever. Men om vi pedagoger väljer att tro att elever gör rätt om de kan, så får vi ett helt annat förhållningssätt till våra ”problemelever”. Jag tror du gör rätt om du kan. Denna inställning förändrar något i oss själva. Vi blir lösningsorienterade.

Ifall eleverna gör rätt om de kan.

Då blir vår uppgift att hitta hur eleverna kan göra rätt.

När vi vuxna svär, kommer för sent, tappar tålamodet eller glömmer handla en sak på inköpslistan, kanske till och med trängs på vägbanan genom att köra om, så väljer vi ofta mellan två saker som förklaringsmodell: stress och idioter. Tänk om barn gör fel av samma anledningar som vuxna?

Vi skulle inte kommit för sent om det inte vore för att vi hamnat bakom den där bilisten som kört i sjuttio på en nittioväg. Och hade vi inte varit tvungna att tänka på tre saker samtidigt medan vi försökte fixa kvällsmaten, då hade vårt tålamod aldrig brustit mot vårt eget barn.

När våra elever inte beter sig rätt, då pratar vi inte lika ofta om stress eller om det psykosociala och andra bilister. Gruppdynamik, bristande anpassningar och för höga krav, ledarskapet i klassrummet och outvecklade förmågor ersätts plötsligt av två saker: dålig uppfostran eller möjligen lathet. Både debattartiklar och forskning vittnar om vart vi väljer att peka finger. Vårt val hamnar på de enda pusselbitar vi har minst egen inverkan på (… och väljer vi inte här igen att skylla på ”idioterna” som hindrar oss själva ifrån att kunna göra rätt?) Vi vill att eleverna skärper sig och vi vill att föräldrarna fixar till sina barn så att vi kan undervisa så som vi har tänkt. Men frågan är hur mycket kontroll föräldrarna egentligen har över situationen i skolan.

All uppfostran måste ske i sammanhanget där förmågorna behövs.

All uppfostran sker i ett sammanhang. Det är skillnad på att sitta vid matbordet hemma eller i skolmatsalen. Det är inte heller samma sak att komma i tid när föräldrarna påminner eller till en lektion efter rast. Olika sammanhang kräver olika förmågor och ibland även olika regler. Vissa elever klarar av att generalisera sin uppfostran, andra gör det inte alls. Livet har utrustat dem med olika bra funktionsförmågor.

Uppfostran av förmågor i skolmiljön sker förstås bäst i skolan. En förälder är oftast någon helt annanstans när just denna uppfostran i skolan behöver äga rum. I hemmet finns inte heller samma gruppdynamik. En tillrättavisning framför lillebror kräver ingen vedergällning eller uppstudsig kommentar till föräldrarna för att inte förlora ansiktet. Man behöver inte heller imponera på lillasyster med sitt beteende.

Om vi aldrig frågar oss vad eleven  kommunicerar med sitt beteende, utan väljer att kalla det för ”dålig uppfostran”,
då har vi inte heller kontrollen att förändra något.

Det är inte föräldrarna som ställer kraven i skolan. De är inte heller där för att kunna anpassa situationerna utifrån barnets resurser och förmågor. Att en elev inte gör som vi vill kan ha många förklaringar. Men det är ganska fruktlöst att välja att fokusera på pusselbitarna vi saknar kontroll över. För dig som vill så följer här några exempel på typiska problem i klassrummet och vad vi kan göra om vi väljer att se beteendet som en orsak av dålig anpassning av kraven snarare än dålig uppfostran. Definitionen av stress är att kraven (yttre och inre) överstiger (de yttre och inre) resurserna. Detta kan ge utryck i många olika beteenden både hos vuxna och hos barn. Lösningen är att anpassa kraven och/eller öka resurserna och funktionsförmågan i situationen. Tänk på att alla anpassningar måste utgå ifrån elevens individuella funktionsförmågor och att nedan bara är exempel på orsaker och lösningar.

 

Att tala rätt ut i luften kan bero på dåligt korttidsminne eller nedsatt impulskontroll. Resurserna för att styra sig själv understiger kraven för att komma ihåg det som sägs i situationen.

Elever med ADHD har ofta dåligt korttidsminne. Och dessutom ofungerande beteendebromsar. Detta ingår i det vi kallar för nedsatta exekutiva funktioner. Om dessa elever inte ställer frågan just nu, så glömmer de vad de tänkte och kan kanske inte komma vidare.

Lösning: Gå igenom en extra gång för de elever som önskar eller ge alltid skriftliga instruktioner.

 

Att knacka med pennan i bänken kan bero på nedsatt aktivitetsreglering. Resurserna saknas rent neurologiskt för situationer som ställer krav på koncentration.

Elever som har svårt att hålla hjärnan tillräckligt aktiv, vilket är fallet vid ADHD, kan börja sysselsätta sig själva för att hålla den igång.

Lösning: Kom överens med eleven om en hemlig signal när de ska bryta ett beteende eller gå ner och ställ dig bredvid eleven utan att avbryta undervisningen. Visa att du ser och hör, men utan att låta eleven tappa ansiktet. (Eleven behöver då inte återta respekten bland klasskamraterna på bekostnad av din.) Förebygg också med rörelsepauser eller genom att ha kortare pass varvade med en mer aktiv uppgift än att bara lyssna. Ge en stressboll eller något annat att pilla på eller montera pedaler under bänken att hålla igång med. Ett tuggummi kan också hjälpa.

 

Att inte veta vad man ska göra kan leda till alla möjliga beteenden. Kraven är alltså inte ens uppfattade.

Elever som inte förstår vad de ska göra eller som behöver hjälp att komma igång kan börja kivas med bänkkamraten, drömma sig bort eller sysselsätta sig bäst de kan.

Lösning:  Kolla med elever att de förstår och kan komma igång. Ge bara instruktioner för ett moment i taget och ge tät feedback till elever som behöver veta om de gör rätt eller fel.

 

Att ha dyslexi, adhd eller autism kan innebära att man inte förstår texten och då inte kan arbeta (och istället väljer något mindre passande beteende). Kraven överstiger resurserna.

Eleverna med exempelvis dyslexi utgör 6%. Med sänkta resurser måste dessa elever ständigt kämpa mycket mer än sina klasskamrater till samma krav. För att minnas en text lika bra, så skulle en elev med lässvårigheter behöva läsa den fyra gånger.

Lösning: En pedagog som förstår behoven. Anpassningar i undervisningen, som exempelvis en inläst text för att  öka funktionsförmågan eller sänkta krav.

 

Dålig uppfostran kanske är dålig anpassning.

Så nästa gång du undrar om ett beteende beror på dålig uppfostran, fråga dig först om eleven vet vad som är rätt och fel. Kolla sedan så att anledningarna till det dåliga beteendet inte är de samma som för oss vuxna: överkrav eller andra som ställer till det.

Boktips:

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i brevlådan!

 

 

 

Annonser

35 reaktioner till “Ursäkta jag är sen, men jag är lite dåligt uppfostrad!

    1. Tack alla som vill följa! Jag kan inte registrera era mail. Ni hittar rutan i det svarta precis under alla kommentarer (på mobilen) eller till vänster nedanför ”Om” (på datorn).

      Gilla

  1. Ja, bra och tänkvärt och i mångt och mycket precis det som behövs för att ge alla chansen att klara av kraven i skolan. Det enda som ”glöms bort” i sammanhanget är att alla dessa anpassningar som läraren behöver göra för att möjlighen undanröja oönskade beteenden tar mycket tid och energi i anspråk, vår förberedelsetid och planeringstid räcker inte alls till och resurserna i form av material/kompensatoriska hjälpmedel etc, finns inte alltid till hands. Någon skall ju göra lärarjobbet, ett jobb vars krav ökar samtidigt som resuserna och förutsättningarna sakta försämras. Det skapar en otillräcklig känsla, framförallt då man som lärare vet vad som behövs men inte har tid/orkar/får möjlighet att genomföra det. Ofta har man klasser med 25-30 elever i klassrummet alla med olika förutsättningar inte sällan flera med olika diagnoser Det låter i inlägget som att många lärare inte vet om det som beskrivs i inlägget vilket jag tror är helt fel. Det blir en problematisering av lärare, vi gör inte rätt etc…. Börja med våra förutsättningar istället, ge oss lärare chans att klara av uppdraget så kommer många problem och oönskade beteenden att försvinna av sig själv…

    Liked by 3 people

  2. Det är så konstruktivt att man/jag tappar hakan: ”Ge en stressboll eller något annat att pilla på eller montera pedaler under bänken att hålla igång med. Ett tuggummi kan också hjälpa.”

    Gilla

  3. Detta är inte bara ett problem för bokstavs barn utan generellt för många barn idag när allt ska hända just precis nu och att vänta är saker barne aldrig lärt sig

    Gilla

  4. All uppfostran sker i ett sammanhang. Det är skillnad på att sitta vid matbordet hemma eller i skolmatsalen. Det är inte heller samma sak att komma i tid när föräldrarna påminner eller till en lektion efter rast. Olika sammanhang kräver olika förmågor och ibland även olika regler. Vissa elever klarar av att generalisera sin uppfostran, andra gör det inte alls. Livet har utrustat dem med olika bra funktionsförmågor.

    STORT tack för dessa ord som jag klippt ur din text… precis vad jag behövde läsa!

    /Linda

    Gilla

  5. Så glad jag blir över att läsa det här 🙂
    Jag har en pojk som har dyslexi och är säebegåvad. Jag har kämpat som en tok för att han ska ha det bra i skolan. I tredje klass kunde han knappt läsa de allra enklaste orden och han vantrivdes. Lärarinnan förväntade sig att han skulle vara ”normal” efter hennes normer och han behandlades därefter. Visst, det är inte en helt enkel kombination och det är kanske inte helt enkelt att se lösningarna. Men många gånger hade jag just den här diskussionen jag sa att det fungerar ju hemma.. Det måste vara något i skolan som gör att han inte får något gjort. Många gånger tyckte jag att det gjorde en höna av en fjäder och att det fanns många enkla lösningar.. Men avvisades. Som tur är har han nu en lärarinna som är lösningsfokuserad, tydlig och ser honom för den han är utan förväntningar att han ska vara någon han inte är och när denna nya lärarinna kom in i bilden kom också lärandet och han har tagit milslånga kliv när han ses dör den han är och får möjlighet att lära på sitt sig. Heja dig som skriver detta fantastiska inlägg! Så sant och så viktigt.. Hitta lösningar och fokusera på det som är bra..

    Gilla

  6. Underbart att läsa insiktsfull text om lärande, som med specialkunskaper i många andra yrken här i världen undrar man varför inte alla pedagoger lärt sig tillämpa det under sin utbildning.
    Själv långsamläsare pga lätt skelning och kanske lite dyslexi, oavsett vilket har jag erfarenhet ett problem man inte behöver vara bokstavsbarn för att ha. Mitt minne registrerar bättre när jag hör än när jag läser. I mitt fall fungerar lärandet allra bäst om jag tittar på texten samtidigt som nån pratar om den och vad den innehåller.
    Det viktiga att förstå är att alla inte tar till sig kunskap bra på samma sätt och vid behov bredda metoderna så att alla får chansen.

    Gilla

  7. Brilliant analys!
    Just att tappa ansiktet är så otroligt träffsäkert. När man redan tidigt mörkt att man kommer fel i sociala sammanhang så är skamkänslorna så starka att just behålla ansiktet kan man bokstavligt gå i döden för.
    Är 50 år gammal och fick min diagnos som vuxen.
    Jag vet att våra fängelser är fullsatta av personer med ADHD som man försökt kuva till lydnad.
    Att ta hänsyn till detta är definitivt inte synonymt med dalt och kravlöshet.

    Gilla

  8. Tack. Det klokaste jag läst på väldigt länge. Måste visa detta för rektorn på skolan, dom är så vilsna så vi föräldrar blir mörkrädda.

    Gilla

  9. Tack! Med en son som har svårt att ”uppföra sig” i skolan har det varit så superdeppigt att se alla dessa fb-inlägg, skrivna av lärare, om att de förväntar sig att vi föräldrar ska leverera perfekta barn till deras klassrum. Av erfarenhet vet jag att det för vår son funkat bäst med lärare som ser att de har ansvar för sina relationer med eleverna samt för ordningen i klassrummet. Sedan ska ju naturligtvis vi göra vårt bästa för att hemma visa som är rätt och fel och självklart ha en dialog med skolan. Än en gång tack för detta inlägg! Ett ljus i mörkret!

    Gilla

  10. Tack alla som vill följa! Jag kan inte registrera era mail. Ni hittar rutan i det svarta precis under alla kommentarer (på mobilen) eller till vänster nedanför ”Om” (på datorn). Tack också för alla reflektioner kring inlägget och speciellt till er som delat med er av egna erfarenheter. Jag läser alla kommentarer och är glad att inlägget fått en sådan spridning genom alla er som delat det. Att vara pedagog är en av de svåraste och viktigaste uppgifterna i vårt samhälle. Läkare specialiserar sig på vissa människor, men varje lärare ska kunna undervisa alla samhällets barn. Det är en omöjlighet att kunna allt om alla. Men kunskap om beteenden gör skillnad för elever. Vi vill alla att varje barn ska lyckas!

    Gilla

  11. Intressant läsning…får mig att fundera på hur arbetslivet påverkar en person med diagnos och tvärtom. Inte helt enkelt att följa alla krav som ställs och hur ska jag som chef kunna hjälpa och när kan jag inte.

    Gilla

  12. Tack för kloka och tänkvärda ord. Och tack för att du för fram ett perspektiv som verkligen går steget längre och som är så mycket mer genomtänkt än den generella debatten. Jag är inte någon större fan av att läsa bloggar, men denna kommer jag inte att missa framöver.

    Gilla

  13. Jag köper inte ditt resonemang om att ”Vi skulle inte kommit för sent om det inte vore för att vi hamnat bakom den där bilisten som kört i sjuttio på en nittioväg” skulle vara en bortförklaring och bero på bristande respekt. För en person som pendlar 5 mil till jobbet så skulle det innebära en försening på ca 10 minuter att färdas 70 km/h istället för 90 km/h, eller en tidsökning med ca 33% om man vill se det i procent. Givetvis har individen att ansvar att passa tider och ta till säkerhetsmarginaler så att vederbörande inte kommer för sent, ja det är respektlöst att inte passa tider men någon stans får man ju räkna på rimligheten i säkerhetsmarginalerna som förespråkas.
    Att påstå att oförutsedda händelser i trafiken är dåliga bortförklaringar tycker jag är lågt och tyder på bristande insikt i hur det är att pendla. Där känns det som du presenterar ett exempel du inte alls analyserat och räknat på. Tyvärr är det lite så det blir när pedagoger försöker förklara saker med räkneexempel de inte behärskar..

    Här ska jag sätta ditt exempel i perspektiv:
    Anna kör 5 mil till jobbet varje dag, hon håller hastighetsbegränsningarna och kör i snitt 90 km/h (här förenklar vi räknexemplet och tänker att snitthastigheten är densamma som står på skyltarna, vi tar alltså inte med kompensation för accelerationer, inbromsningar, stopp i korsningar etc. Detta skulle ändå bara bli försumbara skillnader i sammanhanget). Anna börjar jobba kl 08.00 på morgonen men är alltid på jobbet kl 07.55.
    Så länge är det frid och fröjd, Anna passar tiderna och vet att hennes resa tar ca 33 minuter, det tar för henne ca 2 minuter från att hon klär på sig ytterkläderna tills hon sitter startklar i bilen vilket gör att hon åker hemifrån kl 07.20 varje morgon.
    Så gör hon även den 3 februari, men det tar inte lång tid innan hon kommer ifatt Bertil, som tycker att 70 är en bra hastighet att hålla istället för 90. Ide fall hastigheten sänks så sänkerlägger han sig även då 20 km/h under tillåten hastighet, han har ändå inte så bråttom. Vägen är oftast kurvig och när det väl blir raksträckor så kommer det mötande trafik. Bertil ska till byggnaden bredvid Annas jobb så de åker exakt samma väg.
    Resultatet blir då den här förödande morgonen den 3 februari att Anna kommer till jobbet kl 08.04 och har därmed kommit försent för att hon hamnade bakom bilisten som kört sjuttio på en nittioväg.

    Med detta givet så leder det till följande frågeställning:
    Är Anna dåligt uppfostrad?
    Har Anna agerat respektlöst och kommit för sent?
    Har Anna kommit med en bortförklaring?

    Gilla

    1. Om du läser igenom artikeln igen, så kommer du nog upptäcka att du missförstått vad hon försökte säga med sitt exempel med bilföraren som hamnat bakom en långsam förare och kom för sent. Förklaringen här är stress, det psykosociala och yttre faktorer – inte dålig uppfostran, respektlöshet eller bortförklaringar. Hennes poäng är att samma sak gäller barn.

      Gilla

  14. Jag blir glad i kroppen när jag läser detta, Tänk om alla lära förstod istället för förstörde…

    Hoppas jag får dela din text🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s