Vilse i klassen: Frågor & Svar

Här har jag  samlat de vanligaste ”googlingarna” på frågor som gör att man hamnar på ”Vilse i klassen” och de länkar jag tycker du kan läsa för att få svar:

 

 

 

 

Och här är några till favoritinlägg på bloggen:

 

Mina föreläsningarna och boktips:

 

Annonser

Autism & ADHD i skolan: Vi behöver prata mindre problem och mer om varför det fungerar

 Ett annorlunda sätt att tänka kräver ett annorlunda sätt att undervisa.

Elever med autism och adhd har ett annat sätt att tänka och detta sätt är inte alls nödvändigtvis det samma som att det är sämre. Problemet är att skolan är anpassad efter normhjärnan. Därför kommer styrkorna som följer med ett annorlunda sätt att tänka inte heller till sin rätt. Ett annorlunda sätt att tänka kräver ett annorlunda sätt att undervisa.

För alla elever finns det situationer där de fungerar bättre. Det är lätt att glömma att vi just i dessa situationer redan har hittat lösningarna! Medan vi sitter i möten eller djupa funderingar och försöker komma till rätta med problemen vi har med en elev, så vänder vi bort blicken från det som fungerar. En av framgångsfaktorerna i arbetet med elever som har en funktionsnedsättning är att istället titta djupare på det som fungerar. Med fokus på det positiva skapar vi en spiral uppåt och kan förbättra det mesta: relation, motivation och prestation. Det är också betydligt lättare att bygga vidare på något som fungerar, än att försöka bygga bort våra största problem.

Problemen beror på att vi ställer krav på funktioner som inte finns.

Problemen vi har i skolan uppstår nästan alltid när vi pedagoger inte anpassar sättet att lära ut och ställer för höga krav på förmågor som eleven inte har i den situationen. Då hjälper det inte att öva mer på dessa förmågor. Det är vårt sätt att undervisa som ska bli annorlunda, inte eleven själv. Vi måste därför titta på var förmågorna hos varje enskild elev finns och identifiera nyckelfaktorerna i alla de situationer som redan fungerar. När vi kan se vilken grund vi har att bygga vår undervisning på, så skapar vi också en solid grund att stå på. Härifrån kan vi låsa upp fler dörrar efterhand och lyckas med det vi inte lyckas idag.

Den stora frågan vi ska börja med att ställa är därför: När går det egentligen bra för eleven? Och varför?

Texten är baserad på boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism och Funktionstrappans Steg 1 – Förstå styrkor och nedsatta funktioner, där många av styrkorna hos elever med autism och adhd beskrivs tillsammans med 50 nedsatta funktioner.

 

Det ska inte vara svårt att vara elev

De flesta barn med autism eller adhd har inte fått sin diagnos när de börjar skolan. För pojkar med autism ställs diagnosen vanligen under mellanstadiet. Genomsnittsåldern för flickorna ligger en bit in i högstadiet. För adhd ser det ut på ett liknande sätt. Jämför detta med vilken annan funktionsnedsättning som helst. Tänk er hur det skulle vara att fungera hela vägen upp till tonåren utan att se eller höra ordentligt!

För ett otränat öga kan det vara svårt att se vad problemen i och utanför klassrummet beror på. Ibland ser vi inte svårigheterna och ibland antar vi att de beror på andra saker. Vi kanske tillskriver beteendeproblem till något i familjen eller resultatet av uteblivna anpassningar till elevens personlighet.

Vi är alla fortfarande för dåliga på att känna igen autism och adhd.

Hälften av låg- och mellanstadiebarnen som kommer till BUP  (Barn- och ungdomspsykiatrin) gör det på grund av psykologiska följder av att deras funktionsnedsättning inte fått rätt stödinsatser. Många av dessa får då nöja sig med andra diagnoser som depression eller social beteendestörning (Gillberg). De vuxna de möter försöker sätta plåster på de sår som hade kunnat förhindrats om barnens autism eller adhd hade upptäckts i tid. Insatserna för kärnproblematiken, dvs. själva adhd:n och autismen, uteblir fortfarande för många. I Sverige är vi fortfarande alldeles för dåliga på att känna igen autism och adhd även inom vården. En dokumentär som granskade barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm 2015  visade att det fortfarande finns psykologer, som trots forskningsläget, tror att det går att komma till rätta med funktionsnedsättningen genom terapi istället för att satsa på exempelvis en tydliggörande pedagogik eller perceptionssanering runt barnet. I skolan är vi förstås inte bättre på psykologi än på BUP. Vi kanske identifierar inlärningssvårigheter, talsvårigheter och dyslexi, men missar adhd:n och autismen som ligger bakom ytterligare problem. Överlag så får barn med autism eller adhd inte hjälpen de har rätt till i tid.

Skolan känner barnet och är därför central för att barn ska kunna få sin diagnos. En diagnos hjälper att få det stöd barnet och familjen har rätt till från psykiatrin, habiliteringen och LSS.

Dessa barn behöver ofta mer stöd av samhället än det som enbart skolan kan erbjuda genom sina anpassningar och genom särskilt stöd. Därför är det viktigt att vi kartlägger vilka funktioner som är nedsatta och remitterar vidare om bilden som målas upp ser större ut än exempelvis lässvårigheter. Det är också nödvändigt att förmelda en objektiv bild av elevens verkliga funktionsnivå, lägga vårt normaliseringsbehov åt sidan och i utredningssammanhang inte göra känslostyrda bedömningar som exempelvis utgår ifrån att alla barn ibland har de problem som eleven har. Då hade vi aldrig ställt några diagnoser alls inom psykiatrin. Alla har ibland svårt att somna eller hoppar över någon måltid, men det är inte samma sak som att ha en sömnstörning eller anorexi och kämpa emot sin problematik varje dag. Att vara elev ska inte vara svårt.

 En diagnos kan också bidra till en bättre fungerande skola.

Det borde vara varje barns rättighet att redan ha sin diagnos när de börjar skolan.

Idag finns forskning som visar att en diagnos kan bidra till en bättre skolgång . Jag anser att vår målsättning i Sverige bör vara att alla elever med en funktionsnedsättning ska ha sitt behov kartlagt redan när de börjar skolan. En tidig diagnos minskar också risken för att framförallt flickorna, som inte fått tillgång till rätt anpassningar, till slut kraschar i tonåren. Vanliga sekundära följder hos dessa elever, såsom sänkt självförtroende, ångest eller sociala beteendestörningar, blir också lättare att undvika om vi kan möta funktionsnedsättningen rätt från början.

Ovan text ingår även i en omarbetad version i boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism och Funktionstrappans Steg 1.

Registrera dig på sidan  (i svarta menyn) för att få blogginläggen i din mejlbox eller gilla sidan på Facebook.

Tillbakablick: Vilse i klassen

Editerat: Boken har getts ut med titeln ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism” och du kan läsa och beställa den på hemsida.

Jag är uppvuxen i en lärarfamilj och är visserligen beteendevetare, men eftersom jag har en dubbel examen så har jag huvudsakligen haft en karriär som IT-nörd och projektledare för vetenskaplig litteratur och forskning. Men när en av Lunds största arbetsplatser lades ner, så bestämde jag mig för att passa på att följa min lilla dröm och bli författare. För att få en extra utmaning, så startade jag också ett eget förlag ”Be My Rails” (en förklaring på namnet och mer om mig hittar du på min hemsida här.)

Det är tre år sedan. Först ut blev mina pedagogiska barnböcker med ”Anton och Super-A” där barn med autism och adhd  får träna på vardagsfärdigheter under en vanlig sagostund. Samtidigt ville jag att böckerna skulle ge  många tillfällen för interaktion med barn som har svårt med samspel. Ralle Räls håller koll på den exekutiva förmågan och Tummen på hur omvärlden fungerar. Bokserien finns idag på fyra språk och ett av kinas största förlag vill också ge ut dem. Super-A är baserad på min dotter som kallade sig för Stora A i alla rollekar (men Big A lät som en maffiaboss när jag skulle översätta böckerna, så det fick bli Super-A). A:et i namnet har alltså inget att göra med vare sig autism eller adhd, utan är bara ett utryck för hennes kärlek till bokstäver.  Mitt Super-A bestämde när hon var fyra år, att hon ska bli bibliotekarie när hon blir stor.

Genom det nätverk jag startade tillsammans med andra författare som också skriver om autism eller adhd, har vi en egen Facebook-sida där svensk litteratur i ämnet samlas. Och när jag började följa föräldranätverket Barn i Behov och alla fantastiska eldsjälar även där, så bestämde jag mig för att skriva Vilse i klassen efter ha följt kampen för deras barn och även läst om elevernas livsöden i boken ”En skola som inte är för alla”.  Vår dotters historia är en av de mer lyckosamma i boken.

Idag tillbringar jag därför det mesta av mina dagar med ögonen fastkilade i forskningsdatabaser kring inkludering och med händerna på min laptop. Det var ett större projekt än jag anat. Jag bara längtar tills boken ”Vilse i klassen” ska komma ut och göra nytta!