Stökigt i klassen? Kom ihåg de fem D:na!

Det finns tre tidpunkter som vi kan angripa utåtagerande beteenden på: innan det inträffar, under tiden och efteråt. Jag skulle vilja säg att ”under tiden” är en väldigt ineffektiv tidpunkt. Eleven är i affekt och kanske även vi själva. Vårt fokus ligger på vad vi vill åstadkomma på lektionen och vi har kanske ingen genomtänkt strategi för att hantera stora avvikelser i planen. När vi hanterar oönskat beteende i stunden så är det ofta inte mycket mer konstruktivt än: ”Du gör fel. Sluta!”

Om det är så att eleven inte vet att beteendet var fel och besitter förmågan att styra sina känslor och sig själv i situationen så är problemet löst. Men ofta är det istället tvärtom: eleven vet att beteendet är fel men kan inte styra sig själv just då.

Ju mer vi uppmärksammar ett dåligt beteende desto större är risken att det ökar i omfattning.

När vi hanterar oönskat beteende i efterhand, så blir det ofta i formen av ett ”allvarligt samtal”. Men ett samtal är, som Tina Wiman säger, ingen åtgärd. Ett sådant samtal är oftast inte mer än en försenad tillsägelse. Kanske bara med fler inblandade. Fler inblandade innebär i sin tur fler tillsägelser. Forskning visar att ju mer vi uppmärksammar ett dåligt beteende desto större är risken att det ökar.

När vi begär att föräldrar ska välja sida, så är risken att de väljer sitt barn.

Risken är också att det inverkar negativt på samarbetsviljan både med eleven och med föräldrarna. För vems parti ska föräldrarna ta om de kallas in i en sådan situation? Ska även de välja ”åklagarsidan” eller ska de agera som försvaret? Om vi förväntar oss att föräldrarna backar upp oss, vem är då elevens advokat?

Den absolut bästa strategin för att angripa problemskapande beteenden är innan eller precis när de är på gång. Att vara steget före och staka ut en tydlig väg för eleven kommer att få effekt.

I de minst stökiga klassrummen ser lärarna till att problem inte uppstår. Och när de uppstår hanteras de diskret och innan de växer sig stora.

Pedagogerna  med klassrum där eleverna beter sig på önskvärt sätt skiljer sig inte från andra pedagoger i hur de hanterar problembeteenden som har uppstått. De skiljer istället  ut sig för att de hindrar problemen från att uppstå! Forskning visar att det har en oerhört kraftig effekt om lärare har ögon i nacken och direkt och på ett objektivt sätt fångar in om något är på gång. En personinriktad relation påverkar både elevens attityder och skolresultat, och effektstorleken (0.72) är betydligt högre än effekten av klasstorlek, elevens motivation eller föräldrarnas engagemang.

De vetenskapliga slutsatserna av hur du bäst hanterar problem innan de vuxit till sig sammanfattar jag här med fem D-ord:

  • Direkt: Fånga genast om något är på gång.
  • Diskret: Men flytta inte fokus helt till det störande beteendet, utan ta tag i störningen i förbifarten genom en klapp på axeln eller en blick medan undervisningen fortsätter. Ge inte negativ kritik inför klasskamrater.
  • Döm inte: Förhåll dig känslomässigt objektiv till eleven som stör och när du berättar att beteendet inte är helt lämpligt.
  • Dirigera: Hjälp eleven att göra rätt istället för att bara säga att de gör fel.
  • Driv: Håll alla elever sysselsatta både genom en rask takt i undervisningen och genom att varenda elev engageras i uppgifter oavsett om det är i grupp eller individuellt.

När elever vet vad de ska göra, respekteras för sina tillkortakommanden och lär sig att konflikter går att lösa utan att de döms ut, då kommer också en trygghet och ett lugn som ofta är svårt att få till med enbart tillrättavisningar. Och sysselsatta elever minskar stökigheten i våra klassrum. När man är upptagen med att kunna, då behöver man inte hitta på andra saker och hävda sig i klassen.

Text hämtad ur boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism”och Funktionstrappan Steg 3 – Interagera funktionellt! Registrera dig på sidan för att få blogginläggen i din mejlbox eller gilla sidan på Facebook.

 

Annonser

Hemmasittare: Inte minsta motståndets lag. Val mellan att ge allt alltid eller inte orka i längden.

Jag försöker lova mig själv att se mellan fingrarna på dem som inte vet bättre. Men när en journalist utan att ha något vettigt att vila sig mot väljer att kasta skit på några som redan kämpar hårt och har det väldigt svårt, så blir jag faktiskt arg, även om krönikan inte är ny. Att skriva en krönika baserad på lösa åsikter brukar inte bli så bra. Inte ens om det publiceras i DN.

Hanne Kjöller fick ett brev i brevlådan om föräldrautbildning. Först blir hon själv arg, för journalisten ser inte vem detta skulle vara bra för. Sedan bestämmer hon sig för föräldrar till hemmasittande barn. Tanken är visserligen värd att undersökas och föräldrautbildningar är ofta bra, men när hon själv genom sin journalistik inte lyckas hitta fog för att en föräldrautbildning skulle lösa hemmasittandet och inte kommer på vem mer som kan ha nytta av den, så borde hon rimligen ha nöjt sig med att kasta både föräldrautbildningen och sin artikel i soptunnan. Här är varför.

Hanne Kjöller analys om hemmasittare börjar bra. Hon inleder med att det varken finns bara en enda anledning eller en enda lösning på hemmasittandet. Sedan väljer hon att trivialisera ner denna komplexa fråga till föräldrar som inte bryr sig. Hon har nämligen hört att de ofta inte är intresserade av hjälp. Utifrån dem hon själv nämner att hon pratat med så kan jag bara gissa att hjälpen som avses är en orosanmälan på grund av skolplikten till Socialtjänsten. Jag tror inte att hjälpen som föräldrarna inte vill ha är anpassningar till behov eller aktiva insatser från skolans håll för att hjälpa till med att få eleven att både komma dit och må bra där. För anpassningar och en misslyckad inkludering visas inget intresse i hennes krönika alls.

För att föräldrautbildningen ska vara till hjälp för den stora grupp föräldrar till hemmasittare med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, så måste den vara djupt rotad i en autism- och adhd-kompetens. Det är annars som om knattetränaren i kvarteret (som gör ett fantastiskt jobb) skulle erbjuda Beckham lite fotbollstips. Det har man rätt att tacka nej till. Lika användbar är Hanne Kjöllers artikel för oss, både i hem och skola,  som faktiskt bryr oss  om dessa barn och som vill förbättra situationen för hemmasittare. Problemet är bara att de som är ännu mindre insatta än journalisten själv kanske tror att hennes slutsats om minsta motståndets lag faktiskt är anledningen till problematiken.

Föräldrarna till barn med autism eller adhd spelar i föräldraskapets A-liga. Ingen har hört så många tips som de! Men knattetränartipsen fungerar bara inte på dessa barn.

Kjöller konstaterar att varken Skolinspektionen eller kommunerna vet vilka hemmasittarna är eller varför de inte kommer till skolan. Men det vet Hanne Kjöller. Hon skriver att det egentligen inte finns någon gemensam nämnare bland den brokiga skara föräldrar till dessa barn (utom möjlighen att de oftare är ensamstående, vilket föräldrar till barn med i behov av särskilt stöd oftare är). Ändå är det enbart där hon konstaterar fel. Varför överger Hanne Kjöller inte sin artikel när slutsatsen hon vill dra inte håller med den ”research” hon själv presenterar? Ingen värdig gemensam nämnare står att finna. Vi har visserligen föräldrarna med i ekvationen, men framförallt så handlar utbildningsrelaterad problematik om elever och om skolan. Dessa båda parter kan vi inte bara bortse ifrån när vi diskuterar hemmasittare. Det inser kanske Hanne Kjöller också någonstans längst inne:

”Kommunen har en skyldighet att se till att barn med särskilda behov – eller förmågor – får den hjälp respektive stimulans de behöver. Mobbning är i första hand skolans ansvar.” – Hanne Kjöller

Ovan skriver Hanne Kjöller själv. Bra! Men i nästa mening går hon vidare … och lägger skulden på föräldrarna. Hon undersöker inte om dessa skyldigheter från skola och kommun är något som de lever upp till. Här finns det dock ganska mycket och tydlig statistik. Skolinspektionen anmälningar utgörs nämligen huvudsakligen av kränkningar och bristande stöd. Skolverkets enkäter visar att skolmiljön är svår och ett stort problem i svensk skola.

Visst har man som journalist rätt att vinkla sin story och bara se på en faktor, men då måste den i alla fall hålla ihop i argumenten och journalisten måste förstå vad det är han eller hon skriver om. Det börjar bli allt vanligare att flyktigt referera till barn med adhd eller autism i debattartiklar om föräldraskap. Som en sorts ursäkt i förväg ”ta inte åt er, detta gäller inte er”. Men:

Att bara nämna neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ger ingen frisedel för att sedan ignorera gruppen i resten av det som skrivs. Speciellt inte om man faktiskt ändå skriver om just dessa barn.

När debattörer vädrar sina åsikter om föräldraskapet som ett problem i samband med skolan, så lyfter man samtidigt exempel från den helt typiska problematiken kring just dessa barn. Skribenterna inser det bara inte själva utan ser det som ett enkelt spår om uppfostran. Det gör inte heller Hanne Kjöller. Hon hänvisar till en familjeterapeut som påpekar detta med att föräldrarna vill skydda sina barn från en miljö där barnen inte mår bra. Barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning mår inte bra i en miljö – alltså skolan – där anpassningarna inte motsvarar deras behov av struktur, miljöanpassningar, energivård och en kompenserande pedagogik. Sannolikheten är stor att det är just barn med diagnos som Hanne Kjöller skriver om. Men i nästa mening så går hon ändå över till ”normalt fungerande” barn och undrar hur man hjälper dessa med att inte stanna hemma. Att inte följa minsta motståndets lag är svaret, inte att vi måste säkra att alla barn mår bra i skolan, att kommuner ger mer resurser och att skolan ger bättre riktade anpassningar. Och det är möjligt att vissa föräldrar inte inser att utbildning på sikt är värt besväret för att få barnet i skolan i dag. Men Autism- och Aspergerföreningen rapporterade nyligen att vart femte barn med autism har stannat hemma minst tre veckor från skolan det senaste året. Anledningen är uteblivet stöd. Stödet som saknas är antingen pedagogiskt eller socialt. Precis så som Skolinspektionens statistik avslöjar. Eftersom andelen elever med autism är mellan en och två procent, så kan vi räkna ut att om tjugo procent av dem är hemmasittare så har vi en väsentlig del av problematiken här.

Barn med autism, adhd och andra med särskilda behov, som utgör någonstans mellan 7-10 procent av alla skolbarn, måste med sänkta funktioner hela tiden prestera på max till krav som klasskamrater klarar av i sitt omedvetna. Problem med att automatisera handskrift eller läsning innebär att nästan allt i skolan blir svårt och också kräver en konstant hög mental ansträngning.

Att stanna hemma är inte minsta motståndets lösning. Det är för de flesta att välja mellan att ge allt alltid eller att inte orka det i längden.

Barn med autism och adhd har svårt att filtrera bort sinnesintryck och många av dessa barn mår varje dag ungefär som en utbränd som blivit överkänslig för ljud. På samma sätt som en elev i en rullstol inte kan ta sig in i en skola som inte är anpassad, så kan inte dessa elever det heller. Det vi behöver är flexibla mellanalternativ och kommuner som inser att det behövs ekonomiskt stöd  för att inte slå ut vissa elevgrupper. För fem år sedan bestämdes att alla elever utan utvecklingsstörning ska inkluderas i en vanlig klass. Men inte förrän nu arbetas det politiskt för att också få in specialpedagogisk kunskap in i varje klass. Detta arbete drivs på av … föräldrarna som stångas med konsekvenserna av hemmasittande barn. Föräldranätverket ”Barn i Behov” har anordnat två riksdagsseminarier. Vi ser ett specialpedagogiskt lärarlyft och ett förtydligande om tilläggsbeloppet som ett resultat.
Så kanske är det så att det inte är Kjöllers brokiga skara av hög- och lågutbidlade föräldrar i alla sociala klasser som är den stora anledningen till hemmasittandet. Kanske är det inte så att föräldrar inte inser att det är bra med utbildning. De som arbetar med hemmasittare och föräldrarna själva vittnar om hur många av dessa som faktiskt har autism eller adhd, men dessa människor verkar inte ingå i Hanne Kjöllers umgängeskrets. Att istället binda ihop problematiken i en så komplex fråga i en kafferepsslutsats och föräldrar som inte bryr sig om barnens framtid är inte bara dålig journalistik. Det riskerar att människor tror på det och i förlängningen skapar ett samhälle där vi inte letar efter lösningarna som skulle hjälpa dessa elever att både komma till och fungera i skolan. Och även om det vore så att föräldrarna är svaret på problematiken, för de ingår som en del av ekvationen, så finns det ingen anledning att svika barnen dubbelt och i skolan också. Vi måste hjälpas åt att hitta lösningar  i skolan för att eleverna ska komma dit.

Signerat Linda Jensen

PS. Jag tror jag ska skicka ett ex av ”Vilse i klassen – om inkludering och andra fallgropar” till DN:s redaktion. Fler sådana här artiklar vill jag inte se. Och Hanne, om du skulle vilja fråga eleverna eller föräldrarna själva, så säg till. DS.

Edit: Bokens arbetstitel är vid utgivning ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism”-
.

När barn inte gör som vi vill: Att tro att autistiska barn bara vill bestämma

Ett barn med autism har svårt att se saker från ovan och när man befinner sig där nere mitt ibland allt, så kan även en mindre förändring på nära håll se väldigt stor ut. En begränsad föreställningsförmåga gör det också svårt att själv kunna se vad en förändring egentligen innebär.

Tänk dig att din värld är uppbygg som ett legotorn. För de flesta av oss, så räcker det att plocka bort den röda biten och sätta dit en grön när någon kommer med exempelvis ett nytt förslag i en lek. Har man autism så raseras tornet och man måste bygga om det på nytt så fort en bit ändras. Man behöver gå igenom hela bygginstruktionen från början till slut (om ingen utifrån lyckas förklara exakt var tornet förändras) och skapa ett helt nytt torn. Varje gång. Bitar kan ändras ofta när många viljor möts exempelvis i samspel. Påfrestningen att hänga med blir väldigt stor när tornet ständigt raseras av andras idéer. Fasta rutiner blir då ett skydd och att göra som man själv vill blir barnets sätt att skapa förutsägbarhet i tillvaron.

Ovan text är en av fallgroparna i Fuktionstrappans tredje steg som du hittar i den boken ”Inkluderingskompetens vid adhd & autism”. Det är också förklaringen till varför barn med autism behöver ett tydligt dagsschema och noggranna förberedelser vid förändringar. Om vi vuxna vill bestämma, så måste vi även sätta tydliga förväntningar i förväg, eftersom tillrättavisningar efter hand raserar deras ”legotorn”.

Mer om innehållet i boken kan du läsa här.

Andra boktips:

Ursäkta jag är sen, men jag är lite dåligt uppfostrad!

När vi vuxna kommer för sent, så brukar vi inte skylla på att vi är dåligt uppfostrade. Och trots att min egen mamma har sagt att jag inte får gå in med skorna på, så gör jag det ibland ändå.

Både vuxna och barn gör rätt och fel. Jag tror att det är så att när vi gör rätt, så beror detta mycket på vår uppfostran. Vi har lärt oss att be om ursäkt, säga tack. Men när vi gör fel, så är det ofta helt andra saker som ligger bakom. Med jämna mellanrum läser jag debattinlägg om att föräldrar måste uppfostra barnen, så att pedagogerna kan lägga sin tid på att undervisa dem. Det är lätt att hålla med rubrikerna. Jag tycker också  det är en rimlig ansvarsfördelning om vi ska avrunda och hårdra (även om Svenska Akademiens Ordlista kan ha vissa invändningar på vad pedagogik egentligen omfattar). Men sen brukar resonemanget börja halta. Det bygger nämligen på att beteendena som beskrivs verkligen beror på dålig uppfostran och dålig uppfostran enbart. Och att det föräldrarna inte gör dessutom har större makt över barnens beteenden än det vi pedagoger gör i klassrummen.

Det är väldigt enkelt att säga att ett barn är respektlöst mot oss pedagoger, inte väntar på sin tur eller sitter och slår med pennan i bänken för att deras föräldrar inte lärt dem bättre. Det låter rimligt. Men om vi frågar dessa barn (i ett annat och lugnt sammanhang) om de vet vad som är rätt och fel, så vet de oftast det. Och om de vet vad som är rätt och fel, ja, då ser jag inte hur uppfostran kan vara det stora problemet. Det verkar snarare vara vår logik. Något annat gör att eleven inte gör rätt. Precis som när jag går in med skorna på för att hämta det sista jag glömt …

Det finns många beteenden i klassrummet som kan se ut som dålig uppfostran. Kanske behövs en ganska stor kunskap för att kunna gräva i vad som ligger bakom varje beteende hos våra elever. Men om vi pedagoger väljer att tro att elever gör rätt om de kan, så får vi ett helt annat förhållningssätt till våra ”problemelever”. Jag tror du gör rätt om du kan. Denna inställning förändrar något i oss själva. Vi blir lösningsorienterade.

Ifall eleverna gör rätt om de kan.

Då blir vår uppgift att hitta hur eleverna kan göra rätt.

När vi vuxna svär, kommer för sent, tappar tålamodet eller glömmer handla en sak på inköpslistan, kanske till och med trängs på vägbanan genom att köra om, så väljer vi ofta mellan två saker som förklaringsmodell: stress och idioter. Tänk om barn gör fel av samma anledningar som vuxna?

Vi skulle inte kommit för sent om det inte vore för att vi hamnat bakom den där bilisten som kört i sjuttio på en nittioväg. Och hade vi inte varit tvungna att tänka på tre saker samtidigt medan vi försökte fixa kvällsmaten, då hade vårt tålamod aldrig brustit mot vårt eget barn.

När våra elever inte beter sig rätt, då pratar vi inte lika ofta om stress eller om det psykosociala och andra bilister. Gruppdynamik, bristande anpassningar och för höga krav, ledarskapet i klassrummet och outvecklade förmågor ersätts plötsligt av två saker: dålig uppfostran eller möjligen lathet. Både debattartiklar och forskning vittnar om vart vi väljer att peka finger. Vårt val hamnar på de enda pusselbitar vi har minst egen inverkan på (… och väljer vi inte här igen att skylla på ”idioterna” som hindrar oss själva ifrån att kunna göra rätt?) Vi vill att eleverna skärper sig och vi vill att föräldrarna fixar till sina barn så att vi kan undervisa så som vi har tänkt. Men frågan är hur mycket kontroll föräldrarna egentligen har över situationen i skolan.

All uppfostran måste ske i sammanhanget där förmågorna behövs.

All uppfostran sker i ett sammanhang. Det är skillnad på att sitta vid matbordet hemma eller i skolmatsalen. Det är inte heller samma sak att komma i tid när föräldrarna påminner eller till en lektion efter rast. Olika sammanhang kräver olika förmågor och ibland även olika regler. Vissa elever klarar av att generalisera sin uppfostran, andra gör det inte alls. Livet har utrustat dem med olika bra funktionsförmågor.

Uppfostran av förmågor i skolmiljön sker förstås bäst i skolan. En förälder är oftast någon helt annanstans när just denna uppfostran i skolan behöver äga rum. I hemmet finns inte heller samma gruppdynamik. En tillrättavisning framför lillebror kräver ingen vedergällning eller uppstudsig kommentar till föräldrarna för att inte förlora ansiktet. Man behöver inte heller imponera på lillasyster med sitt beteende.

Om vi aldrig frågar oss vad eleven  kommunicerar med sitt beteende, utan väljer att kalla det för ”dålig uppfostran”,
då har vi inte heller kontrollen att förändra något.

Det är inte föräldrarna som ställer kraven i skolan. De är inte heller där för att kunna anpassa situationerna utifrån barnets resurser och förmågor. Att en elev inte gör som vi vill kan ha många förklaringar. Men det är ganska fruktlöst att välja att fokusera på pusselbitarna vi saknar kontroll över. För dig som vill så följer här några exempel på typiska problem i klassrummet och vad vi kan göra om vi väljer att se beteendet som en orsak av dålig anpassning av kraven snarare än dålig uppfostran. Definitionen av stress är att kraven (yttre och inre) överstiger (de yttre och inre) resurserna. Detta kan ge utryck i många olika beteenden både hos vuxna och hos barn. Lösningen är att anpassa kraven och/eller öka resurserna och funktionsförmågan i situationen. Tänk på att alla anpassningar måste utgå ifrån elevens individuella funktionsförmågor och att nedan bara är exempel på orsaker och lösningar.

 

Att tala rätt ut i luften kan bero på dåligt korttidsminne eller nedsatt impulskontroll. Resurserna för att styra sig själv understiger kraven för att komma ihåg det som sägs i situationen.

Elever med ADHD har ofta dåligt korttidsminne. Och dessutom ofungerande beteendebromsar. Detta ingår i det vi kallar för nedsatta exekutiva funktioner. Om dessa elever inte ställer frågan just nu, så glömmer de vad de tänkte och kan kanske inte komma vidare.

Lösning: Gå igenom en extra gång för de elever som önskar eller ge alltid skriftliga instruktioner.

 

Att knacka med pennan i bänken kan bero på nedsatt aktivitetsreglering. Resurserna saknas rent neurologiskt för situationer som ställer krav på koncentration.

Elever som har svårt att hålla hjärnan tillräckligt aktiv, vilket är fallet vid ADHD, kan börja sysselsätta sig själva för att hålla den igång.

Lösning: Kom överens med eleven om en hemlig signal när de ska bryta ett beteende eller gå ner och ställ dig bredvid eleven utan att avbryta undervisningen. Visa att du ser och hör, men utan att låta eleven tappa ansiktet. (Eleven behöver då inte återta respekten bland klasskamraterna på bekostnad av din.) Förebygg också med rörelsepauser eller genom att ha kortare pass varvade med en mer aktiv uppgift än att bara lyssna. Ge en stressboll eller något annat att pilla på eller montera pedaler under bänken att hålla igång med. Ett tuggummi kan också hjälpa.

 

Att inte veta vad man ska göra kan leda till alla möjliga beteenden. Kraven är alltså inte ens uppfattade.

Elever som inte förstår vad de ska göra eller som behöver hjälp att komma igång kan börja kivas med bänkkamraten, drömma sig bort eller sysselsätta sig bäst de kan.

Lösning:  Kolla med elever att de förstår och kan komma igång. Ge bara instruktioner för ett moment i taget och ge tät feedback till elever som behöver veta om de gör rätt eller fel.

 

Att ha dyslexi, adhd eller autism kan innebära att man inte förstår texten och då inte kan arbeta (och istället väljer något mindre passande beteende). Kraven överstiger resurserna.

Eleverna med exempelvis dyslexi utgör 6%. Med sänkta resurser måste dessa elever ständigt kämpa mycket mer än sina klasskamrater till samma krav. För att minnas en text lika bra, så skulle en elev med lässvårigheter behöva läsa den fyra gånger.

Lösning: En pedagog som förstår behoven. Anpassningar i undervisningen, som exempelvis en inläst text för att  öka funktionsförmågan eller sänkta krav.

 

Dålig uppfostran kanske är dålig anpassning.

Så nästa gång du undrar om ett beteende beror på dålig uppfostran, fråga dig först om eleven vet vad som är rätt och fel. Kolla sedan så att anledningarna till det dåliga beteendet inte är de samma som för oss vuxna: överkrav eller andra som ställer till det.

Boktips:

Skriv in ditt mail (i svarta menyn) för att följa bloggen, så får du alla nya inlägg direkt i brevlådan!

 

 

 

Bakom varje framgångsrik skola: ett starkt och drivande elevhälsoteam!

Hur får vi alla elever att känna sig trygga och delaktiga i klassrummen och utanför? Att använda elevhälsan på rätt sätt i verksamheten är en av de stora pusselbitarna i en lyckad inkludering. Gör elevhälsan ansvariga för social inkludering och bestäm att målet är att komma in före och inte efter att ett problem uppstått. Arbeta med samma förebyggande tänk när det gäller att ta bort hinder för inlärning. Läs om hur en skola kan stärka elevhälsoteamet i blogginlägget från ”Specialpedagogen”.

specialpedagogen

Läraren är central för elevens välbefinnande, lärande och engagemang. Men en lärare kan inte ensam stå för att skolans elever klarar sig väl. Jag vill med detta inlägg slå ett slag för det arbetslag som sällan märks och syns utåt men som kanske är det viktigaste arbetslaget för en framgångsrik skola. Utan ett drivande elevhälsoteam kommer skolans lärare inte att i grunden omfamna det relationella perspektivet. Detta perspektiv är en förutsättning för att ha förväntningar på anpassningar, ett flexibelt ledarskap och ett elevdrivet arbetssätt i klassrummen.

I det relationella perspektivet letar vi efter orsaken till svårigheter i lärmiljön som anpassas för att möta behov. Alla elever är allas ansvar. Svårigheter uppstår inte för att eleven är på ett visst sätt utan svårigheter uppstår för att lärmiljön inte fungerar för eleven. Insatser riktas inte till eleven i första hand utan till alla som har olika funktioner kring eleven.

Den skola som…

View original post 1 445 fler ord