Autism: Hur förklarar vi diagnosen? Hur hjälper vi bäst?

Barn med autism är som tåg. Vi vuxna är deras spårläggare. När jag förklarar autism både för vuxna och för barn, så använder jag denna liknelse med tåg. Tåg-barnen behöver sitt spår och sin tidtabell för att fungera, de har svårt för att starta, stanna och plötsligt svänga av i sin vardag och i sina aktiviteter.

Vår uppgift som pedagoger och föräldrar är att lägga ut spåren. Det gör vi när vi förbereder med schema, sätter tydliga förväntningar och hjälper att hantera övergångar och att komma igång.

Ser vi bara till att lägga ut dessa barns tågspår, så kan de komma lika långt som bil-barnen som har så mycket lättare att ta sig runt i livet. Bilarna kan bara svänga av. Till och med göra en U-sväng och börja om. Men om vi puttar tåget för plötsligt åt något håll, om vi kommer med ett krav det inte räknat med i sin rutt … då spårar det lilla tåget ur.

Ett urspårat barn behöver mycket hjälp. Vår uppgift som vuxna är inte att berätta vad tåget gjorde fel, utan att hjälpa det tillbaka på ett spår igen. Vilket spår som helst. Det är ju vi vuxna som är spårläggarna. Så på frågan om vad vi ska göra åt ett utåtagerande barn eller ett barn som inte vill göra som resten av klassen, då blir svaret ”lägg ett bättre och tydligare spår”. Analysera hur långt just din elev orkar köra mellan olika stationer och vilka spår som fungerar bäst. Det är lättare att förbereda tågrutten, än att hantera ett urspårat tåg.

När jag berättade tågjämförelsen för min egen dotter vid ett tillfälle då hon likställde autism med att vara bråkig, så frågade hon om jag var en bil eller ett tåg. Pappa då? Lillebror? Jag sa att vi nog var bilar. Hon svarade: ”Okej. Men då är jag ditt lilla tåg.” Märkligare än så behöver det inte vara för ett barn att ha en diagnos.

Tågbarn med autism

Min dotter är den som inspirerat mig att skriva om Super-A, den lilla superhjälten med både autism och adhd. Ralle Räls står för spårläggandet.

Och namnet på mitt bokförlag?

”Be My Rails”

Titta gärna in på hemsidan: bemyrails.com

Om hur man hjälper ett urspårat tåg hittar du i boken Inkluderingskompetens vid adhd & autism. Registrera dig på sidan för att få blogginläggen i din mejlbox eller gilla sidan på Facebook.bemyrails.com

12 reaktioner till “Autism: Hur förklarar vi diagnosen? Hur hjälper vi bäst?

  1. Att ha en släkting med autistisk syndrom visar hur enkelt livet är för den som inte har någon diagnos. Man beundrar alla dessa vardagshjältar – mammor och pappor, som dagligen kollar tidtabell, läger ut fortsättning på spår, puttar barnet tillbaka till spåret, löser och oroar sig, och samtidigt försöker också leva.
    Man kan inte underlätta så mycket, mammorna och papporna, fast mammorna mest bär det tunga lasset dygnet runt.
    Jag beundrar dig. Man kan inte säga det ofta nog.

    Gilla

  2. Jag ser poängen men jag tror inte att det går att förstå autism genom beskriva autister som transportmedel av valfritt slag. Jag vet att det är en metafor men jag tycker den är problematisk av flera skäl. För det första ger det intrycket av att vad autister behöver styras och kontrolleras mer. Jag tror inte att detta är sant. Mina egna erfarenheter ger verkligen inget stöd till den hypotesen. Tydlighet är viktigt, och OM jag ska tvingas göra något vill jag åtminstone veta vad som förväntas av mig. Tydlighet är viktigt men det betyder inte att mer kontroll är bättre. Ett autistiskt barn kan ha goda skäl att inte vilja göra som resten av klassen. Att tåget bara kör eller spårar ut får det att låta som att ett autistiskt barn saknar egen vilja, men att tåget spårar ut behöver inte betyda att det är fel på rälsen. Det kan lika gärna vara ett medvetet val av konduktören som inser att spåret slutar vid ett stup.

    Jag vänder mig också emot uppfattningen om att det generellt skulle vara autister som har så svårt för att anpassa sig, medan icke-autister klarar det galant. Om detta var sant vore problemet lätt löst genom att icke-autister anpassar sig. Men utgångsläget är alltid att autisten ska anpassa sig. NT gör små anpassningar ibland, när det är uppenbart att situationen blir ohållbar annars, och då beklarar de sig över hur extremt stora uppoffringar de gör. Men det är ingenting jämfört med vad vi gör för att vi inte har något val. Det räknas inte som anpassning när vi gör det men det är verkligt. För att återuppliva metaforen: autister lär sig att köra tåg på motorväg. Det är sant att vi har svårare att göra U-svängar och smidiga inbromsningar med det beror inte på brist på flexibilitet utan att vi kör tåg på motorvägar.

    Gilla

    1. Tack för din reflektion! Klart du har rätt att tåget också styr och kan bestämma sig för att det inte vill fortsätta på ett spår. Oavsett varför ett tåg spårar ur, så får lärare hjälpa tåget upp på ett spår i skolan (om tåget inte redan har hittat strategier) . Även tåg kan förstås lägga ut spår och är ofta bättre på att känna vilka som behövs och funkar.

      Gilla

  3. Gillar din liknelse men vill gärna tillföra en dimension. Min son är ett tåg som vill ha många vagnar. Han behöver en räls för att fungera men inne i tåget behöver han ombyte för att inte bli uttråkad, vissa vagnar är obligatoriska men han byter gärna ut en vagn när den inte intresserar honom längre. Han väljer också att bjuda med olika människor på resan. De som står nära honom får gärna hoppa på bara de är medvetna om att de ibland måste roa sig själv i en vagn ibland, medan andra granskas mer noga innan resan. 🙂

    Gilla

  4. jag skulle vilja fråga, om någon som har autism blir utsatt för höga krav eller inte är förberedd på vad som ska hända, vad händer inom den som har autism? Med vänlig hälsning CL

    Gilla

    1. Precis som vi andra så reagerar den med autism med ett stresspåslag. Framförallt är det den nedsatta föreställningsförmågan som skapar stress när man inte kan måla upp en bild av det som kan hända och det kan även ge ångest.

      Gilla

  5. Hur hjälper vi bäst ett barn vara tåg skenar? Hur förklarar vi för de andra barnen i klassen som upplever hen idiotisk som börjar slåss och kasta saker ?

    Gilla

    1. Det du beskriver är precis det jag menar med ett tåg som spårat ur och man förklarar även för de anda barnen att vuxna behöver hjälpa barnet tillbaka till spåret. Sen ska man ta reda på varför urspårningen inträffade och hur man med ett bättre spår från början kan förhindra det nästa gång. Det kan vara fasta rutiner, bildstöd, vuxenstöd i lek eller lite er tid på sig.

      Gilla

Lämna ett svar till Kerstin Avbryt svar